Ekonomi är rena grekiskan för grekerna…

(Snott från en ledarbild i senaste Dalabygden)

Till och från uppstår idéer om en världsregering som styr och ställer allt till rätta, från vaggan till graven kan jag anta. Särskilt vid oroliga perioder tenderar många att fundera i dessa banor. En världsregering eller en EU-regering som sätter räntan och styr beteenden med globala skatter och reglerar farliga transaktioner såsom derivathandel ska lösa alla våra problem.

Det finns en övertro på centraliseringslösningar och storskaliga projekt såsom EU som visat sig vara något helt annat än ett renodlat frihandelsområde. Trots att EMU-projektet har visat att de inte klarar av att hantera den på papperet så sunda stabilitetspakten vill framskjutande politiker införa en ekonomisk union som inte bara styr räntan utan även finanspolitiken. Även fast det har visat sig att europeiska politiker och byråkrater villigt har låtit lura sig att tro att Grekland är ett stabilt och solitt land som kan vara med i en valutaunion tror man att samma politiker ska kunna styra finanspolitiken för 500 miljoner människor. Med andra ord, man vill ha mer av det som skapade problemen.

Samma sak gäller skuldkrisen, där debatteras förslag om fler regleringar, trots att det var amerikanska regleringar om hur banker skulle tvingas låna ut pengar till icke-kreditvärdiga hushåll för att politikernas dröm om ägarsamhället skulle uppstå, skapade finanskrisen 2008. Men i stället för en genväg till ägarsamhället fick vi ett lånesamhälle. På vilket sätt har politiken förändrats i grunden så att det är troligt att de nu klarar av att reglera de skapande krafterna så att slutresultatet blir bättre än laissez faire?

Hela resonemanget om centraliserade enheter bygger på idén om den upplysta despoten som kan lösa alla problem från ett kontrollrum. Var finns denna människa någonstans? Det räcker med att gå till sig själv. Är du perfekt? Gör du allting rätt exakt hela tiden? Är du ärlig och självmedveten så vet du att du gör ett antal misstag per vecka.

För den som arbetar på ett mindre företag har man kanske tjugo faktorer att hålla reda på. Missar man en av dessa variabler kan det uppstå en förlorad intäkt eller en högre kostnad för företaget. Sker sådana misstag ibland kan företaget hantera sådana kostnader. Men sker det för ofta slutar det med konkurs.

I ett större företag måste den som fattar beslut och/eller påverkar arbetssättet ta hänsyn till många fler faktorer än de som befinner sig på en lägre nivå i företaget, eller som är anställda på ett mindre företag. Då kan det handla om 100 faktorer att ta hänsyn till. För att undvika alltför stora kostnader krävs det automatiseringar, effektiva arbetsmetoder, tydliga ansvarsområden, tydliga befogenheter och en tydlig struktur kring beslutsfattande och arbetsgång.

För en statsminister och en president handlar det om ännu fler variabler, kanske tusen stycken. Då blir det ännu mer riskabelt om man ska fatta beslut om detaljer i människors vardagsliv. När det gäller statlig verksamhet handlar det inte enbart om att förlora bolagets och aktieägarnas värden, i en statlig verksamhet handlar det om andra människors pengar och värden. När en politiker fattar beslut om att föräldrapenningen ska delas exakt lika mellan föräldrarna eller när en politiker bestämmer att skattenivån på en skattesats ska höjas med någon procent, då får de alltid stora konsekvenser. Och det handlar sällan om förutsägbara konsekvenser eftersom vi har med människor att göra, vars handlingar i en demokrati inte går att styra till hundra procent.

Går man då vidare till en EU-regering eller en världsregering uppstår ännu fler variabler att hålla reda på. Någon ska samla in tusentals eller miljontals faktauppgifter, värdera dem, analysera dem och sedan räkna ut effekterna av en enskild åtgärd. Genomför man sedan fem åtgärder måste man analysera hur dessa fem åtgärder påverkar varandra och kalkylen blir ännu svårare. Och när man väl har kommit så långt ska denna någon dra i de rätta spakarna, trycka på de rätta knapparna vid exakt rätt tidpunkt. Och med tanke på att effekterna inte uppstår direkt vid en åtgärd, exempelvis en ränteförändring, måste denna någon även vara synsk för att inte åtgärderna ska få fel konsekvenser och kanske förstärka en högkonjunktur eller en lågkonjunktur.

Att jag ändå inte är emot centraliseringar helt och hållet beror på att stordriftsnackdelar såsom informationsförluster och försämrad överblick måste ställas mot stordriftsfördelar såsom lägre kostnader per produktionsenhet. För att ta ett extremt exempel, biltillverkare, flygbolag och flygplanstillverkare kan omöjligen vara småföretagare eftersom investeringskostnaderna är så gigantiska att de måste ha stora volymer för att kunna räkna hem investeringarna. På EU-nivå och global nivå finns det stora anledningar att samordna åtgärder för att förbättra miljön. Utsläpp bryr sig inte om gränser och det blir mer kostnadseffektivt att vidta frilliga men samordnade åtgärder på global nivå än att var och en använder samma summa till att genomföra nationella åtgärder.

Så den stora faran mot en sund utveckling är politiker, och andra aktörer såsom banker som tror att värdelösa bolån som paketeras om helt plötsligt blir värdefulla, låter sin hybris styra vår framtid. Det vi behöver är en kreativ förstörelse med en fri marknad som fungerar som en trial-and-error-process samtidigt som kunderna är kungar på marknaden. Företag som inte håller måttet ska omedelbart försvinna från marknaden. Om var och en ägnar sig åt sådant som de verkligen förstår sig på och slutar låtsas vara allvetande och perfekta, kommer vi med hjälp av förnuftet skapa en bättre välfärd än om alla ska styras av någon som tror sig vara något annat än en människa.

Jag är ingen vän av Håkan Juholt. Och visst har Juholt gjort fel, men att sparka på någon som redan ligger är alldeles för enkelt, och dessutom omoraliskt. Visst ska han få motta sin dom i form av avslöjande artiklar samt partimedlemmarnas och väljarnas rättmätiga besvikelse.

Men det räcker nu. Karlen gjorde fel. Han har erkänt sitt fel, utan några patetiska bortförklaringar, och han har betalat tillbaks de ersättningar som han felaktigt har mottagit. Media har gjort sitt genom att avslöja ren fakta. Men drevet som alltid kommer efter ett sådant avslöjande är sällan civiliserat och välbalanserat.

Vill Socialdemokraterna ta risken att låta en partiledare som fått en pampstämpel på sig fortsätta sitt värv, ska de få göra det. Vill väljarna förlåta eller straffa Juholt, så har de all rätt att göra det. Väljarna och partimedlemmarna har de fakta som de behöver. Så nu kan drevet läggas ned.

Även i det här fallet kom anklagelser om brott att beskrivas som faktisk skuld. Han har fått stämpeln att med uppsåt lura till sig pengar från skattebetalarna. Men nu har överåklagaren Björn Ericson lagt ned förundersökningen eftersom det saknas bevis och indicier på att han haft för avsikt att bedra svenska folket, eller som många tidningar föredrar att skriva – Svenska staten. Överåklagaren påtalar också att regelverket är diffust och otydligt. Därför är det omöjligt att visa att Juholt har haft uppsåt.

Detta borde vara en varningsklocka för Juholt när det gäller hans politiska gärning. Om han inte kan hålla reda på alla paragrafer och detaljer i regelverket, hur ska då en vanlig Svensson kunna göra det? Kanske borde få honom att tänka på ett eller annat när det gäller förenklingar av regelverket. Kanske Centerpartiet kan få lite draghjälp från Socialdemokraterna när det gäller minskad regelbörda för företagare? Men det är väl för mycket begärt?

Hursomhelst är Juholt befriad från brottsliga misstankar och ska, precis som när anklagelserna först uttalades, betraktas som oskyldig. Punkt slut, inga men…

När det gäller det moraliska området blir det ett helt annat domslut, i alla fall från min sida. Juholts beteende ger bevis för att han hycklar i sin politiska gärning. För det första tycker han att vanliga medborgare och företagare ska känna till tusentals olika regler för ditten och datten, att inte känna till en viss paragraf är inte ett argument för att få en friande dom. För det andra talar Juholt, precis som alla andra socialdemokrater om solidaritet. Hur solidariskt är det att lyfta en månadslön på 56 000 kr. och sedan begära ersättning för bostadskostnader. Skulle inte riksdagslönen kunna täcka hyran?

Förklaringen är enkel, Socialdemokraterna syftar på statlig solidaritet när de talar om solidaritet. Frivillig och personlig solidaritet är irrelevant. Det är staten som ska fördela andras pengar till olika grupper. Det är inte Juholt själv som ska göra det som privatperson. Det är ganska talande för hur socialdemokrater är som privatpersoner. Den ersättning som Juholt tar ut minskar utrymmet för andra åtgärder på välfärdsområdet. Lösningen är alltid att någon annan ska betala.

Ersättningsskandalen visar också en brist på karaktär hos Juholt. Det ska sitta i ryggmärgen, oavsett vad som står i regelverken, att man inte kräver ersättning för något som man själv inte har betalat kostnaderna för. Det är Juholt som sitter i riksdagen, inte hans sambo. Självklart ska han då enbart ansöka om ersättningar för de faktiska kostnader som han har haft för sitt boende.

Så rent moraliskt dömer jag Juholt efter de faktauppgifter som framgår från media och Juholt själv. Men å andra sidan, skulle jag vara socialdemokrat skulle jag känna igen mig själv i hans beteende och därför rösta på honom eftersom han lever som en sann socialdemokrat som anser att solidariteten alltid ligger hos ett kollektiv, eller någon annan, och aldrig hos en själv.

Att våga göra fel är något jag har skrivit om tidigare. Jantelagen är tvetydig, den innebär en missunsamhet mot de som är framgångsrika och som lyckas med sina riskabla projekt, men den innebär också att de som tar risker, med avsikt att bli framgångsrik, och som misslyckas med sitt försök erbjuds skadeglädje. Bli vid din läst och gör inget avvikande, det är Jantens ideologi.

Renée Voltaire som startat ett företag med samma namn som hon själv med affärsidén att sälja hälsosam och ekologisk mat beskriver den entreprenörsanda som är raka motsatsen till Janteideologin:

”Hemligheten är att jag har gjort som jag själv har velat. Jag har gjort alla fel som går att göra och sedan lärt mig av det.”

Det är simpelt, men ändå svårt att praktisera. Att ständigt tänka rätt om sina egna misstag, att inte skylla ifrån sig eller förtränga dem, är en av den mänskliga naturens främsta utmaningar. De som lyckas leva efter den principen är all värd respekt. De är inte värda Jantelagens fördömanden!

I senaste numret av Contra har jag bidragit med följande två artiklar:

Glädjedödarna

Dansbaneeländet, hårdrockssatanismen, mellanölsfyllan, film- och dataspelsvåldet, serietidningspaniken och klimathysterin är alla exempel på framgångsrika hotbilder som formulerats i enlighet med värsta fall scenarion. Mattias Svensson som är en nyliberal författare och debattör har i boken Glädjedödarna beskrivit hur hotbildstänkandet styr den politiska utvecklingen i ett land. För att kunna genomföra radikala reformer för att följa en viss ideologi, det må vara socialism eller feminism, utmålas schablonbilder som gör kritiska ståndpunkter närapå omöjliga. Vem vill egentligen att Jeppe ska supa ihjäl sig?

Ny centerledare

Centerpartiet öppnar upp partipolitiken. Inför årets partistämma i Åre väntar ett beslut om vem som ska ersätta Maud Olofsson som partiledare i Centerpartiet. Till skillnad från tidigare partiledarval, och i skarp kontrast till Socialdemokraternas val av Håkan Juholt, har Centerpartiets valberedning inlett en öppen process där tre deltagare tävlat om partiledarposten. Vänsterpartiet verkar följa samma väg. Kanske är det ett partidemokratiskt paradigmskifte.

Tanken var att skriva om de tre kandidaterna inför partistämman i Åre för att ge läsarna en möjlighet att sätta sig in i det vägval som Centerpartiet faktiskt stod inför. Nu försvann tyvärr spänningen innan Contras nummer hann ut. Men glädjande nog valde Centerpartiet Annie Lööf som partiledare. Beslutet på stämman kommer i princip bara vara en formalitet. Att artikeln ändå publiceras beror på att alla kandidater kommer att få framstående roller inom Centerpartiet, och därför är det relevant att beskriva deras preferenser.

Jag undrar lite grann om centerpartisterna vet vad de har gjort. Antingen kommer Annie Lööf att vara en populist som förnekar sina tidigare marknadsliberala värderingar där Ayn Rand och Robert Nozick är förebilder, eller också kommer hon att föra en högerlinje som många centerpartister på lokalnivå misstror eftersom de gärna vill att partiet ska gå tillbaka till mittensörjan av svensk politik.

Men precis som moderata lokalföreträdare accepterar de nymoderata idéerna om att gå mot mitten och kasta bort all ideologiskt tänkande eftersom strategin har visat sig vara en valvinnare, och vad all politik i grund och botten handlar om är fina politiska uppdrag som man ogärna vill mista. Annie Lööf har visat sig vara en karismatisk och skarp retoriker som passar väl in i tv-rutan, vilket i sin tur kan medföra opinionsmässiga vinster. Och därmed kan centerpolitiker på lokalnivå känna en ökad säkerhet att få behålla sina fina uppdrag.

Ett typexempel på det kan hämtas från lokaltidningen Avesta Tidning där en centerpartist uttryckte ett önskemål om att partiet ska gå mer mot mitten och inte vara så marknadsliberalt som partiet varit under Maud Olofssons ledning. Motargumentet var att partiet behöver någon som kan ta sig igenom mediebruset och få mycket publicitet. Politiken handlar inte om politik, det handlar om att vinna val och politiska uppdrag till varje pris.

Här kan ni läsa en sammanfattning av Contras senaste nummer.

Här följer en fortsättning på serien om politisk logik. Det är ganska tydligt att de politiker som gärna vill vara alla till lags är de som är mest ologiska. Logiken är populismens första offer.

I senaste DI dimension intervjuas arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (m) om arbetsmarknaden och sysselsättningen. På frågan om LAS är orsaken till att unga och invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden svarar hon så här:

”Vi skapar inte fler arbeten genom att göra det enklare att sparka människor.”

Okey, det är en legitim åsikt, som jag dock inte delar. För att backa upp den åsikten säger hon så här:

”Det är viktigt även för ungdomar att ha ett ganska stabilt anställningsskydd. Jag har själv två ungdomar på 23 och 24 år, och de tycker att det är jätteviktigt. De vill känna en trygghet på arbetsmarknaden.”

Den här formuleringen förklarar hur Engström ser på trygghet. För henne är trygghet att dopa människor på arbetsmarknaden. För mig handlar trygghet om en inre självkänsla. Den inre tryggheten är viktigare än den yttre. Förövrigt förstår jag inte vad som är så tryggt med att stå utanför arbetsmarknaden. Är det inte bättre och tryggare att ha ett arbete utan anställningsskydd än att inte ha något arbete alls? Trygghet på arbetsmarknaden är enligt min syn något som kommer av att man alltid har en möjlighet att be chefen dra åt helvete när det behövs. Trygghet på arbetsmarknaden är att snabbt kunna hitta ett nytt jobb efter att man förlorat en anställning. För en sådan trygghet krävs det en rörlig och dynamisk arbetsmarknad som inte går ihop med en rigid arbetsrätt. En sådan arbetsmarknad som USA hade innan politiker, låntagare och affärsmän fick för sig att man kunde leva över sina tillgångar i all evighet och att konsumtion inte kräver produktion.

Så här långt är dock allt okey, jag och Engström har helt enkelt olika åsikter. Det respekterar jag.

Men det är nu inkonsekvensen kommer in i bilden när Engström försöker blidka centerpartister som vill reformera arbetsrätten:

”Det man glömmer bort är att vi har gjort förändringar av LAS. Vi har infört allmän visstidsanställning upp till två år”.

Ännu en legitim åsikt i sig. Men läs nu igenom vad Hillevi Engström säger i ett sammanhang:

”Vi skapar inte fler arbeten genom att göra det enklare att sparka människor.Det man glömmer bort är att vi har gjort förändringar av LAS. Vi har infört allmän visstidsanställning upp till två år”.

Två legitima åsikter blir tillsammans illegitima. Hon försöker både äta och behålla kakan. Först säger hon att man inte skapar jobb genom att göra det enklare att sparka folk. Sedan säger hon att regeringen har gjort det enklare för arbetsgivare att sparka folk med hjälp av en allmän visstidsanställning upp till två år. Men vad är poängen med en sådan anställningsform om det nu inte skapar fler arbeten. Menar Engström att regeringen har infört visstidsanställning upp till två år bara för att jävlas med folk? Självklart menar hon inte det. Det hon menar är att hon vill vara alla till lags, och vill man vara alla till lags leder det till att man är ologisk.

En annan sak hade det varit om hon erkänt att en reformering av arbetsrätten som gör det enklare att sparka folk leder till att fler ungdomar och invandrare får jobb, men att nackdelarna med otryggheten på arbetsmarknaden väger över. Det hade varit en ärlig och hederlig ståndpunkt. Då hade hon kunnat säga att en utökning av visstidsanställningen är bra för att det skapar arbeten, och att det samtidigt inte påverkar tryggheten för de som redan är anställda särskilt mycket. Men då hade hon ju gett centerpartisterna ammunition i form av att en reformering av arbetsrätten skapar fler jobb. Och eftersom moderaterna är synonymt med arbetslinjen kan man inte erkänna offentligt att man säger nej till arbetsskapande åtgärder. Så därför kör hon med metoden att producera ord som ska attrahera alla men som i sin helhet är rent nonsens.

Jag har tidigare beskrivit hur skatteverket skiter i fundamentala rättsprinciper om att det är den som anklagar som har bevisbördan.

Skattetilläggen är värre, de innebär att den som lämnar oriktiga uppgifter i deklarationen riskerar en avgift som utgör 40 % av den undandragna skatten. Som synes är det helt klart en bestraffning liknande böter och inte någon enkel avgift. Men för regeringsrätten och högsta domstolen är logiska självklarheter inget av värde, där är det gummiparagrafer som gäller.

Enligt straffrättsliga regler får man bara bestraffas en gång för ett och samma brott. Samma regler stipulerar att ett brott måste föregås av ett uppsåt, om inget annat regleras. Det innebär att ett uppsåt måste bevisas för att en person ska kunna dömas för ett brott. För att kunna döma någon för brott utan uppsåt krävs att det uttryckligen står i lagrummet att vårdslöshet och likgiltighet för offrets lidande är straffbart.

I skattelagstiftningen står det inget om att vårdslöshet innebär straffansvar. Därmed gäller huvudregeln att uppsåt krävs för att en gärning ska vara brottslig. När skattetillägget infördes på 1970-talet var tanken att en hög avgift skulle avskräcka felaktigheter i deklarationen. Det spelade ingen roll om det var medvetet eller vårdslöst. Svårare fall av skattebrott skulle tas upp av en ny skattebrottslag.

Innebörden av 1970-talets skattelagstiftning är att en person både kan få skattetillägg och dömas i domstol till böter och eventuellt fängelse för skattebrott. Någon dubbelbestraffning var det då inte frågan om, enligt beslutsfattarna, eftersom skattetillägget var en avgift och inte ett straff.

Europadomstolen slog år 2002 fast i två domar att svenska skattetillägg är en straffrättslig påföljd, men på grund av att Sverige dömdes enligt en annan artikel i Europakonventionen ansåg beslutsfattarna att man kunde fortsätta dubbelbestraffa svenska medborgare. Den synen blev obsolet när Ryssland och Finland fälldes av Europadomstolen 2009 för brott mot konventionen på grund av dubbelbestraffning.

Advokat Claes Sjölin (DI25/8) anser att det nu är fullt klart att skattetillägg verkligen är ett straff, men att finansdepartementet låtsas som ingenting i förhoppning att frågan glöms bort. Domsluten i Europadomstolen får också konsekvenser på tillämpningen av skattetilläggen eftersom reglerna inte säger något om uppsåt och vårdslöshet. Det innebär att skatteverket ska bevisa att oriktiga uppgifter gjorts med uppsåt för att kunna utdöma skattetillägg.

Regeringsrätten har å andra sidan kommit fram till att skattetilläggen är förenligt med Europakonventionen eftersom skattetillägget beslutas av en myndighet medan skattebrott avgörs i domstol. Samtidigt menar regeringsrätten att rättsläget är oklart efter domarna mot Finland och Ryssland. Högsta domstolen går på regeringsrättens linje medan underrätterna i ett antal fall har frångått praxis och dömt efter Europakonventionen i stället för rättsvidriga svenska lagar, vilket är väldigt ovanligt.

När ska Sverige befria sig från bananrepubliksstämpeln inom skatterätten? Och alliansregeringen marknadsför sig som företagsvänliga?

Under semesterperioden har jag hunnit läsa August Strindbergs Ockulta dagboken och den ryska klassikern Anton Tjechovs Stäppen.

Utdrag ur recensionen av Ockulta dagboken:

En dagbok kompletterad med brev mellan Strindberg och skådespelerskan Harriet Bosse, så kan boken sammanfattas. Den är skriven som om den vore självbiografisk, men det är oklart om Strindberg verkligen skrev om sitt verkliga känsloliv eller om det bara är ett stilistiskt knep. Jag har valt att läsa boken som ett rent skönlitterärt verk, och har därför bedömt den därefter.

Till en början tyckte jag att det var för mycket upprepningar och meningslösa upplysningar om att Strindberg hade ätit mat och druckit vin. Men efter ett tag kände jag att den stilistiken skapade en stark suggestiv stämning som höll sig kvar ända till slutet. Stämningen kan beskrivas som en kamp mot det egna psyket, en kamp mellan erotisk passion och moraliska samvetsbetänkligheter, samt en kamp mellan hopp och förtvivlan.

Lite kuriosa: I Ockulta dagboken skriver Strindberg om sitt andliga band med skådespelerskan Harriet Bosse och hur han kan känna hennes känsloliv bland annat genom spänningar och smärta i olika kroppsdelar, främst magen. Strindberg dog av magcancer 1912 och mycket tyder på, om nu Strindberg verkligen upplevde det som han har skrivit i dagboken, att han började känna av de första symtomen av sin kommande sjukdom.

Utdrag ur recensionen av Stäppen:

Boktiteln säger ganska mycket om bokens innehåll. Allt utspelar sig på en stäpp i Ryssland där läsaren får bekanta sig med ett par originella karaktärer. De pratar inte så mycket och dialogerna bygger i mångt och mycket på upprepningar, avbrutna tankar och ett virrvarr av sakpåståenden.

Bespara mig alla grötmyndiga kulturrelativisters bortrationaliseringar. Bespara mig dina djupa veck i pannan, de behövs inte.

Svaret på frågan om varför upplopp sker i Storbritannien är enkel. De är, för att citera Frankrikes president Nicolas Sarcozys klarspråk efter ligistattackerna 2005 i Parisförorterna, kort och gott ”slödder”.

Slöddret är bara ute efter att bråka och förstöra, och de gör det enbart för att de kan. De söker bara en ursäkt för att få misshandla, plundra, förstöra andras egendom och mörda folk genom att köra på folk med sina bilar.

Mer behöver man inte veta. Det spelar ingen roll om du är arbetslös, fattig, ledsen på livet, saknar en ungdomsgård eller känner en sjuklig åtrå till din nästas egendom. Du har ingen rätt att begå dessa handlingar. Punkt slut.

Förstår man inte en sådan fundamental sak hör man inte hemma i civilisationen.

EU är livrädd för snus trots att snus enligt vetenskapliga studier är mindre farligt än cigaretter. Snus medför inte heller några externaliteter, såsom en ekonom skulle uttrycka det. Det finns ingen passiv snusning som ger ett visst stöd för att politisera bruket av ett njutningsmedel.

I Dagens Industri (30/7) refereras en sammanfattning av remissvar från EU:s medlemsländer som EU-kommissionen tillhandahåller. Artikeln förmedlar följande:

”Huvudargumentet är att vissa av de rökfria produkterna medför en hälsorisk även om de är mindre farliga för hälsan än tobak som röks”.

Det är alltså ett argument att fortsätta förbjuda snus inom EU att snuset är mindre farligt än cigaretter. Vilken utomordentlig argumentationslinje, så logiskt och så konsekvent…

Vissa av medlemsländerna för ett resonemang om att snuset är inkörsport till cigarettrökning som fortfarande ska kunna säljas inom EU. Med andra ord vill man förbjuda något som är mindre farligt för att undvika att folk börjar med det som är mer farligt men lagligt att sälja. Wow, de här intellektuella giganterna betalar vi EU-medborgare lön till.

Ännu fyndigare blir det när man läser följande:

”De ansåg att import och försäljning av rökfri tobak bör förbjudas medan produkterna har en begränsad marknadsandel.”

Med andra ord, man ska förbjuda en produkt som har en marginell betydelse medan en produkt som har dominerande betydelse för människors hälsa ska fortsätta säljas som förut.

Sverige vinner här några pluspoäng som antipaternalister då de för en argumentationslinje som går ut på att

”… det är ologiskt för snus att vara den enda tobaksprodukten som förbjuds inom EU utan vetenskaplig grund”.

Som EU-vän, eller snart en tidigare EU-vän, blir man bedrövad av den antiintellektuella inställning som övriga EU-länder uppvisar i sin sjuka ambition att kontrollera sina medborgare.