”Jag har jobbat i finansbranschen i 36 år och gjort en dålig affär. Det kan knappast göra mig till skurk”.
De citerade orden kommer från Mats Qviberg som var ordförande i moderbolaget för den havererade banken HQ-bank. Banken fick sitt tillstånd indraget av Finansinspektionen förra året på grund av en felvärderad tradingportfölj. I efterspelet riktas skadeståndsanspråk mot honom eftersom han har haft det yttersta ansvaret för vad som har hänt i HQ:s dotterbolag. Det totala anspråket ligger på 2,7 miljarder kronor, men då är det inte enbart riktat mot Qviberg.
Att ställas till svars för sina handlingar är grunden i ett moraliskt samhälle och jag kommer inte att diskutera riktigheten i skadeståndskraven. Det är upp till en domstol att göra. Vad jag däremot reagerar på är det drev som har uppstått där tidningar som DN och Svd hänger sig åt populistiska utspel såsom att Qviberg inte är en ansvarstagande person.
Mycket kan man kritisera Qvibergs ägarstyrning av det konkursbo som sedermera såldes till Carnegie, men att påstå att han är ansvarslös saknar helt belägg. När problemen med tradingportföljen uppstod tog HQ-bank på sig en avvecklingskostnad på 1,2 miljarder kronor. Portföljen var avvecklad sedan två månader tillbaka när Finansinspektionen drog tillbaka tillståndet. Qviberg hade räknat med böter såsom tidigare praxis, men Finansinspektionen beslutade sig för att ta till storsläggan för att statuera ett exempel. Dessutom hade Qviberg personligen tillsammans med sin familj och moderbolaget Öresund gått in med 1,2 miljarder kronor för att korrigera de misstag som gjorts tidigare. Vidare erkänner han att han har gjort fel och att kritiken är befogad, den sakliga kritiken alltså. I handling har han också visat att han aktivt velat ta del i arbetet för att ordna upp situationen.
Det är en stor kontrast mot Swedbank och andra storbanker som sökte hjälp hos staten när de hade gamblat för mycket i bland annat Baltikum. Men HQ:s stora olycka var att banken var för liten för att utgöra en systemrisk. Hade HQ-bank varit en systemrisk hade pappa Borg och farbror Lundgren kommit springande med statliga garantier. Vad ger det för incitament på bankmarknaden?
Tidigare hade Qviberg en hjältegloria och var en flitig samhällsdebattör som vågade tänka själv och säga sådant som inte alltid är politiskt korrekt. Det retade givetvis upp vissa maktmänniskor både inom näringsliv och bland politiker. Därför kan jag inte befria mig från känslan att Qviberg hade fått en mildare dom om han bara hade låtit bli att sticka ut hakan och tro sig vara något. För se, i Sverige får man inte tro att man är något. Gör man det, får man verkligen se till att aldrig göra några misstag. För det räcker med ett misstag och sedan är drevet igång och de som tidigare betraktades som vänner sticker dig i ryggen med en dolk.
Det är som Qviberg säger: ”Det finns ju inga felfria människor och de som är det är de som inte gör någonting”. En moral som jag har beskrivit i tidigare inlägg.
Vad är det som ligger bakom en sådan ogin inställning till misstag och misslyckanden? Spelar det ingen roll vad Qviberg har lyckats med innan kollapsen i HQ? Rent moraliskt alltså. För aktieägarna i HQ som sett sina investerade pengar rasa ned till en bråkdel av det ursprungliga värdet är det självklart rätt att vidta rättsliga åtgärder, om det nu är så att de kan bevisa att Qviberg inte tagit sitt ansvar i just det här fallet. Och Qviberg har inte på något sätt uppvisat något försök att undgå ansvar. Att han vill ha tillbaka sitt kapital som han satt in till en nyemission som aldrig blev av visar ju bara att han är rättsrådig nog att inte vilja finansiera en rättsprocess mot sig själv. Vem vill finansiera sin egen undergång?
(DI 2011-07-12)
