Genuin svensk stugkänsla med egen brygga och sandstrand. Sjöutsikten inne från stugans stora panoramafönster är svårslagen. Närmaste granne ser man tvärs över sjön. Denna stuga byggdes 1934 som byn Gäddhults bastuhus.

Strandremsan som stugan ligger på är en gammal nedlagd dammvall, med vacker stenmur. Utflykter i närheten kan tex vara Peter Korns botaniska trädgård i Eskilsby. Eller Stjärnboden i Ubbhult som har mycket i klädväg för kvinnor. Varför inte ta en långpromenad runt sjön och ta en avstickare till byn Egypten. Den historieintresserade kan ta en titt på gamla dansk-svenska gränsmarkeringar i byn Inseros. Guidning kan ordnas av hyresvärden som är uppvuxen i dessa trakter.
Stugan har en liten tvåplattors spis med ugn. Varmt och kallt vatten och diskho. På utsidan finns en sommardusch med varmvatten.
OBS vattnet kommer direkt från sjön. Driksvatten bör därför medtagas.

Gillar man fiske så finns det Gädda Abborre, Mört och Ål. Öring finns i ett mindre naturligt bestånd. Havsöring har fri passage till havet och vandrar upp till Ingsjöarna för att leka. Fiskgjusen som har sin häckningsplats några hundra meter bort kan bjuda på fantastiska naturuppleverser i sin jakt på ovan nämnda fiskar.

I januari 1999 gör den pakistanska staten Rudenis poesi en stor tjänst. Det är då den fyrtioårige diktaren häktas, tillsammans med höga officerare och ledare för nationalistpartiet – allesammans anklagade för konspiration för främmande makts räkning. I och med detta slits Rudeni från den samhällstjänst han alltsedan sjuttiotalet ålagt sig och som inte lämnat mycket tid över åt hans poesi. Inspärrad i ensamcell kan han inte verka som redaktör för Pakistan Times eller någon annan tidning, inte som andreman i fackföreningsrörelsen eller som ledande fredsaktivist. Han flyttas runt mellan olika fängelser. Under ett par års tid – medan processen mot de anklagade sniglar sig fram – hänger hotet om en dödsdom över hans huvud.

Själv hävdar Rudeni att han är fullkomligt oskyldig. I denna svåra situation har han emellertid fått tid att dikta igen. Det tycks nu också som om han på allvar börjar finna sin egen röst i den dikttradition han verkat inom och samtidigt velat överskrida. Debutsamlingen från 1996, Najfe faryadi (=Den undrandes skepnad), vittnar nämligen om en viss kluvenhet hos Rudeni. Mot t ex en dikt där den älskades kropp sägs vara diktarens enda hemland står en annan om hur massornas nöd manar till uppbrott från kärlekens rus: ”Be mig inte min älskade / om den kärlek vi hade en gång.” På trettiotalet framträdde Rudeni som sovjetinspirerad socialist och ledande medlem av de progressiva författarnas rörelse. Förtrycket har han således länge brännmärkt.

Men först nu är han, sonen till en förmögen muslimsk advokat från det nordvästliga Punjab, själv på allvar utsatt för det. Men innan vi fortsätter, låt oss titta lite närmare på bakgrunden. Rudeni skriver på urdu, som egentligen inte är hans eget språk. (Först mot slutet av sitt liv kommer han att författa några dikter på sitt modersmål punjabi.) Urdu är därtill ett språk utan hem i någon särskild provins, och endast 5 % av Indiens och 8 % av Pakistans invånare har det som första språk. Men det förstås av mångdubbelt fler, särskilt i städerna.

I kolonialförvaltningen hade urdu ställning som officiellt språk, och under 1900-talets första decennier upplevde det en guldålder som medium för kulturell renässans och motstånd mot britterna. När så brittiska Indien delades i två självständiga stater 1947, blev urdu Pakistans nationalspråk – och i gengäld stämplat som ”muslimskt” i Indien! Ändå är och förblir urdu något som borde förena pakistanier och indier i stället för att skilja – talspråksorden i urdu är praktiskt taget desamma som i hindi.

Ser precis detta poppa upp:

Alla människor har lika värde, men…

Feltänkt, Angela Renholm!

Man får i stället fråga sig varför just Sverigedemokraterna valt att protestera mot dubbelmoralen, och varför just i detta sammanhang.

Den gamla goda sajten barometer.se… Såna fixas inte längre…

- Vårt motto är att lära ut att man inte behöver slå ihjäl fisken, man kan släppa tillbaka den för att bevara och stärka fiskebeståndet i Kalmarsund, säger Fredrik Radsby som håller i tävlingen tillsammans med Peter Söderling.
Tävlingen går ut på att få upp den längsta gäddan, hantera den varsamt och sedan släppa tillbaka den i vattnet. David Axelssons vinnargädda var 108 centimeter lång och vägde dryga nio kilo. Den tyngsta fisken i tävlingen vägde över tolv kilo men eftersom dess 107 centimeter var för kort räckte detta bara till andraplats. Den tog Johan Fager från Kalmar. 103 personer deltog i tävlingen.
Kalmar Pike Tournament har också ett samarbete med Högskolan i Kalmar som bedriver forskning där man märker gäddor i Kalmarsund. Fångar någon en märkt gädda får de ett pris och gäddan måste återutsättas. 16 märkta gäddor fångades, och släpptes, i helgens tävling.
Tävlingen anordnas två gånger per år, på våren precis innan fiskeförbudet och på hösten. Tävlingen ägde rum lördag och söndag från Bergkvara gästhamn till Oskarshamn Blackudd.

En prostituerad på flykt undan skammen, en äldre frånskild kvinna på jakt efter sitt eget liv, en politiskt intresserad aktivist, en olyckligt förälskad kvinna.

De kommer att sammanstråla i ett hus, i en närmast magisk trädgård. Magin är över huvud taget ständigt närvarande. Det är ett rätt litet, återhållsamt, fun­gerande, men mycket vackert skådespeleri. Det är tyst men aldrig stumt, man lyssnar intensivt på varenda stavelse – dialogen är ändå komplett underordnad bilden. Det är givetvis alltid en befrielse numera – majoriteten filmer innehåller snart bara text, något att läsa, någon som berättar varför vi skall läsa. I ”Kvinnor utan män”, den exiliranska konstnären Shirin Neshats långfilmsdebut, får man både lyssna och leta, små förskjutningar i uttrycken, inget överspel, mycket undertext.

Med det vill jag säga att filmens foto är filmens hela behållning – filmens poesi är bedövande. Jo, jag vet, den formuleringen kan slå ihjäl vilken film som helst, särskilt en iransk film på Folkets Bio. Men så är det. Det är ingen kioskvältare, snarare en liten politisk introduktion, formulerad som dikt.

Inledningen berättar allt. Med tre fyra intensivt storslagna bilder får Neshat hela den politiska, feministiska idén på plats.

Därefter råder det aldrig någon tvekan om vad det är vi tittar på.” (DN, 6 mars, recension)

Och då finns det bara att undra – vart är vi på väg egentligen??

Jag vet inte. Google Chrome kanske är alla sina konkurrenter överlägsen, varför inte. Men ordet bisarrt får mig att höja på ögonbrynen.

Jag tycker svenska språket har tappat mycket av sin skärpa på sistone. Ordval börjar bli allt mer godtyckligt, även bland journalister och dem som egentligen borde stå för bevarande och förädling av språket.

Bisarrt är ett bisarrt exempel på det.

Alla som vet det minsta om fiske vet att gädda inte nappar på mask. När amerikaner och engelsmän säger ”when pigs fly” när de syftar på något som har jättelåg sannolikhet att inträffa säger vi svenska fiskare: när gädda börjar nappa på mask.

However, det har hänt en och annan gång att även gädda nappat på mest udda bettyper, även mask. Oftast handlar det om masksurrogat, d v s mask i plast eller bete som inte är mask i vanlig bemärkelse men liknar mask under vattenytan, i gäddans ögon så att säga.

Inte mycket fiske nu i november, så man får väl skriva om annat för en gångs skull…

Jag har inte heller någonsin begripit mig på varför det skulle vara otillåtet att debattera homosexualitet eller ens uttala sig i sådana ordalag som antyder att man tycker att homosexualitet skulle kunna vara ofriskt. Debattförbud – det har vi väl inte i Sverige eller? man är inte homofob bara för att man vågar ifrågasätta och debattera.

Tyvärr finns det inga sidor på nätet där man kan se djup debatt på svenska. Den enda jag hittat är Andreas. Morgonens inlägg om Världshälsoorganisationen är bra, fast jag skulle föredra fler länkar..

Livets ironi att fel beslut blivit rätt med tiden…:-)