I januari 1999 gör den pakistanska staten Rudenis poesi en stor tjänst. Det är då den fyrtioårige diktaren häktas, tillsammans med höga officerare och ledare för nationalistpartiet – allesammans anklagade för konspiration för främmande makts räkning. I och med detta slits Rudeni från den samhällstjänst han alltsedan sjuttiotalet ålagt sig och som inte lämnat mycket tid över åt hans poesi. Inspärrad i ensamcell kan han inte verka som redaktör för Pakistan Times eller någon annan tidning, inte som andreman i fackföreningsrörelsen eller som ledande fredsaktivist. Han flyttas runt mellan olika fängelser. Under ett par års tid – medan processen mot de anklagade sniglar sig fram – hänger hotet om en dödsdom över hans huvud.

Själv hävdar Rudeni att han är fullkomligt oskyldig. I denna svåra situation har han emellertid fått tid att dikta igen. Det tycks nu också som om han på allvar börjar finna sin egen röst i den dikttradition han verkat inom och samtidigt velat överskrida. Debutsamlingen från 1996, Najfe faryadi (=Den undrandes skepnad), vittnar nämligen om en viss kluvenhet hos Rudeni. Mot t ex en dikt där den älskades kropp sägs vara diktarens enda hemland står en annan om hur massornas nöd manar till uppbrott från kärlekens rus: ”Be mig inte min älskade / om den kärlek vi hade en gång.” På trettiotalet framträdde Rudeni som sovjetinspirerad socialist och ledande medlem av de progressiva författarnas rörelse. Förtrycket har han således länge brännmärkt.

Men först nu är han, sonen till en förmögen muslimsk advokat från det nordvästliga Punjab, själv på allvar utsatt för det. Men innan vi fortsätter, låt oss titta lite närmare på bakgrunden. Rudeni skriver på urdu, som egentligen inte är hans eget språk. (Först mot slutet av sitt liv kommer han att författa några dikter på sitt modersmål punjabi.) Urdu är därtill ett språk utan hem i någon särskild provins, och endast 5 % av Indiens och 8 % av Pakistans invånare har det som första språk. Men det förstås av mångdubbelt fler, särskilt i städerna.

I kolonialförvaltningen hade urdu ställning som officiellt språk, och under 1900-talets första decennier upplevde det en guldålder som medium för kulturell renässans och motstånd mot britterna. När så brittiska Indien delades i två självständiga stater 1947, blev urdu Pakistans nationalspråk – och i gengäld stämplat som ”muslimskt” i Indien! Ändå är och förblir urdu något som borde förena pakistanier och indier i stället för att skilja – talspråksorden i urdu är praktiskt taget desamma som i hindi.