När farbror polisen ryckte ut

Jag kan inte förstå varför…

Jag måste vara världens största idiot men jag kan inte förstå varför man skall supa sig full eller använda andra droger. Jag har varit salongsberusad fjorton gånger och jag har varit så full att jag har däckat en gång. Att vara ”salongsberusad” är att vara lätt berusad och veta vad man gör.

Jag har ändå inte förstått vitsen med att vara full trots dessa erfarenheter. Det enda det har gett mig är problem och tråkigheter.

Som den gången jag var så full att jag däckade. Jag skäms fortfarande för det som hände även om jag inte minns allt så fick jag höra det dagen efter.

Vissa saker kommer jag ihåg: som att jag lyckades programmera in ett spel som heter HILO på en programmerbar miniräknare jag hade då och i fyllan trycka fel så att det gick att fuska och att jag spydde på mattan framför TVn för att jag ville titta på Macahan.

Jag minns inte att jag hade dränkt katten i akvariet och heller inte att jag hade varit i källaren och satt på alla fläktar till min hemmabyggda värmepump så att det blev så varmt uppe i huset så att dom andra som var där fick öppna alla fönster.

Jag minns heller inte att jag hade trillat ner för trappan och blivit allmänt blåslagen.

Det sista jag minns var att någon hade sagt: ”Fan vad mycket prylar!” när dom hade burit upp mig på mitt rum.

Dagen efter när jag vaknade med en vidrig huvudvärk orsakad av vad Magnus och Brasse kallar för ”bakus smällus” på skivan ”Varning för barn” och väldigt nödig så kunde jag konstatera att det var väldigt kallt.

Jag gick ner och in på toa och efter det gick jag runt och stängde alla fönster.

Sedan gick jag ner i källaren för att se efter varför min värmepump inte fungerade. Automatsäkringen hade slagit ut och orsaken till det var en enorm isklump i förångaren. Jag fick stänga brytaren till själva värmepumpen och sätta på de fläktar som skulle blåsa luft i genom förångaren. Sedan fick jag sätta på oljeeldningen till den gamla pannan och köra upp värmen så gott det gick. Det tog två dagar innan all is var borta så att jag kunde koppla in värmepumpen igen och ställa termostaterna rätt.

Likaså de gånger jag har varit ”salongsberusad” har det hänt dumheter men det har inte varit av allvarligare art för då har jag vetat vad jag har gjort. Det var vid ett av dessa tillfällen jag träffade kvinnan som blev min stora kärlek. Det har jag tidigare berättat om på en av mina bloggar under titeln:” När farbror polisen ville att jag skulle blåsa och blev blåsta”.

Det var då jag satt i en högerstyrd bil och polisen trodde att det var jag som körde.

Denna kvinna blev tyvärr mördad av ett rattfyllo tre dagar innan vi skulle gifta oss och rattfylleristen blev dömd till tre och en halv månaders fängelse samt åtta månaders indraget körkort. Senare fick rattfylleristen tillbaka sitt körkort med alla behörigheter utan uppkörning.

Det var efter dessa händelser som jag inledde min bojkott av alkoholhaltiga drycker och alla former av tobak med krav på alkolås på allt motoriserat som kan framföras på land, till sjöss och i luften. Jag kräver även 18-års gräns för inköp av tändare och tändstickor.

Jag fick några år senare veta att rattfylleristen blivit mördad av hennes kusin som tog lagen i egna händer och han sitter nu i fängelse i utlandet på livstid för andra brott, och han kommer att sitta livet ut.

Mitt förtroende för polisen var inte den allra bästa med tanke på några händelser i gymnasieskolan. Det var då ganska populärt att röka hasch och sniffa thinner. Jag provade inget av detta och det fanns dom som var sura på mig för detta. Jag blev knuffad in i duschen med kläderna på. Det var en kille som ville skaffa pengar som han skulle betala till en langare för hasch som han hade köpt och levererat vidare till en annan elev på skolan och den andra eleven hade inte betalat. Han ringde helt enkelt till polisen och påstod att han hade blivit bestulen på 125:- Kronor för att pressa killen till att betala, men sa då till polisen att han inte visste vem det var som hade stulit pengarna. Tanken med detta var att när skolkamrater blev förhörda av polisen så skulle den killen som fick haschet betala. Denna anklagelsen ledde så småningom till att jag och ett antal andra elever (alla med utländsk härkomst) blev uppkallade till förhör efter som den killen inte hade talat sanning.

Jag kände inte till denna affär då jag kallades upp till detta förhör utan det är något som jag fått veta i efterhand och mina egna undersökningar.

Jag ringde till poliskonstapeln i fråga och kom överens med vederbörande att jag skulle komma till detta förhör en dag när jag slutade skolan klockan 14:00 och ta sista bussen hem som gick klockan 17:15. Detta gick han med på och lovade dessutom att om jag missade sista bussen så skulle han betala TAXI eller köra mig hem. Under förhöret fick jag svara på frågor om vad jag gjorde under den aktuella tiden och om jag på något vis var inblandad i stölden av de 125:- Kronor som saken gällde. Jag berättade att jag hade suttit och pratat med en kompis (som jag fortfarande är vän med) och att vi brukade sitta på en bänk ute på skolgården. Jag berättade att vi hade blivit vänner och att vi gick på olika utbildningar men att vi träffades på rasterna. Detta kunde poliskonstapeln senare bekräfta efter att han kontaktat lärarna och vakmästaren. Han frågade även en del om familjen och om jag på något vis var inblandad i diverse andra stölder i min hemby där någon bl.a. hade blivit av med en moped. Jag berättade att den enda gången jag hade kört en moped var vid ett skolklassbesök vid reningsverket då jag gick i nian. Då hade jag fått provköra en moped som en klasskompis hade. Jag berättade att det var en YAMAHA. Poliskonstapeln frågade vem det var som hade mopeden och jag talade om det. Jag fick senare veta att polisen hade kontaktat denne. Då poliskonstapeln inte frågade något om jag hade provat röka hasch eller något annat så berättade jag inget om detta eftersom jag då inget visste.

Efter detta förhör som tog så lång tid att jag missade sista bussen så säger poliskonstapeln: ”Nu ringer jag TAXI men du får själv betala.” så blev jag jättesur och sa till poliskonstapeln att han hade lovat att betala TAXI eller köra mig hem. Polikonstapeln sa att han inte hade tid och kastade ut mig från polisstationen.

Där stod jag utanför polisstationen och kunde inte komma hem. Jag bestämde mig för att gå till Rolf som hade en numera nedlagd TV och radio affär och ringa hem därifrån. Jag brukade vara där efter skolan medan jag väntade på bussen hem. När jag var på väg dit så mötte jag en av mina grannar som var ute och körde med sin skåpbil. Han var snäll och tog mig med och körde hem mig.

En tid efter förhöret så hade jag hittat en bit hasch på golvet i skolan som någon hade tappat. Jag plockade upp haschbiten och gick till närmste toaletten och spolade ner den.

Det är den enda gången som jag har haft med hasch att göra.

Några dagar därefter hade killen som inte betalat blivit lagd i pisserännan och pinkad på av andra elever som hade tagit honom på bar gärning med att stjäla. Jag var inte inblandad i detta.

Efter detta så hade jag så lite med polisen som möjligt att göra och det har jag i viss mån fortfarande.

Vad gäller den polikonstapeln som svek sitt löfte så fick han smaka sin egen medicin efter att han blivit pensionär.

En dag när två välkända radiopratare diskuterade i radion om vilka trafikregler som gällde på en parkeringsplats och uppmanade folk att ringa in och tala om hur det var så fick nämnda numera pensionerade poliskonstapeln ett anonymt telefonsamtal där han hörde en röst som sa:” Hörru du din gamle trafikräv! Jag tycker att du skall ringa till radion på nummer: (Jag anger inte detta nummer här) och förklara för de två radiopratare som just nu diskuterar vilka trafikregler som gäller på en parkeringsplats.

Han lyssnade inte på radion så han frågade om dom pratade om det.

Jag svarade: Ja, dom pratar nu, så ring det här numret, och gav honom numret.

Efter en stund hörde jag och mina arbetskamrater på jobbet att radioprataren sa: ”Nu är det självaste ”NN” som ringer och skall förklara vilka regler som gäller.

Så hörde vi den pensionerade poliskonstapeln säga: ”Jag har blivit anmodad att ringa hit.” och började förklara vilka regler som gäller på en parkeringsplats.

Jag kunde inte låta bli att skratta och sa: ”Det kallas för samhällstjänst”

Några av mina arbetskamrater visste vad som hänt och började skratta dom med och en sa: ”Ja även polisen skall följa lagar och paragrafer och hålla sina löften.”

”Jepp!” svarade jag och sa: ”Och dessutom kostar det samtalet han ringer 60 öre så det blev lite böter också.”

Jag har inte druckit alkohol sen dess (förutom nattvarden i det kristna samfund jag tillhör och att jag någon gång använder lite öl i stället för vatten när jag bakar mitt bröd) och jag har aldrig befattat mig med någon form av narkotika. Mitt krav står fortfarande kvar: Alkolås på allt motoriserat som kan framföras på land, till sjöss och i luften. Samt 18-årsgräns för inköp av tändare och tändstickor.

När det gäller dom som mobbade mig på skolan så gjorde jag upp med dem efter hand (utan våld) och en av dessa uppgörelser tog mig till Skottland och vad som hände där kanske jag berättar en annan gång.

Till alla er som läser detta (även poliser): Jag vill inte vara ovän med någon och även om jag kan vara tjurig ibland så är det enbart för att visa att vi gör alla våra fel ibland och det bästa är att försöka lära oss av det.

Vänligen Carl-Peter Suenson.

Lämna kommentar

Publicerat 2012-04-27 av Carl-Peter Suenson

Bra Länk om de tio Guds Bud…

http://forumjohanneum.blogspot.com/

Lämna kommentar

Publicerat 2011-12-30 av Carl-Peter Suenson

SPARAD

BLOGGEN ÄR NU SPARAD (Till den snälle farbror polisens förtret).

Lämna kommentar

Publicerat 2011-03-23 av Carl-Peter Suenson

När farbror polisen glömde bort att komma ihåg att han inte fick glömma bort att komma ihåg att han hade dåligt minne.

Eller den sanna historien om ett bensinkort på villovägar och en polisman på tjänsteuppdrag i en annan landsända och en ärlig (men skämtsam) mopedist.

Jag var ute och körde moped (på den tiden när jag hade moped så körde jag moped) och jag hade kört så mycket att bensinen var nästan slut så jag körde in på JET-macken för att tanka.
Där var folktomt så jag körde fram till pumpen och stannade motorn på mopeden.
Jag tog fram flaskan med tvåtaktolja och hällde den mängd olja (som jag hade räknat ut för att det skulle bli rätt blandning) i tanken och skulle till att tanka bensin så jag tog fram mitt bensin-kort.
Då när jag skulle stoppa in mitt kort i kortläsaren så började det tuta i kortläsaren och där satt redan ett kort.
Jag tänkte att någon hade glömt det så jag tog ut kortet som satt där och tittade på det och där stod mycket riktigt ett namn.
Jag tänkte att jag letar reda på den som äger kortet i telefonkatalogen så jag la det upphittade kortet i min plånbok.
Sedan tankade jag min moped på mitt kort och körde till vidare till jobbet.
När så jag kom till jobbet så lånade jag telefonkatalogen (på fikarasten) och letade reda på namnet som fanns på kortet och ringde denne personen nummer.
En kvinna svarade och jag sa att jag hade hittat något som kunde tillhöra mannen som hade numret jag hade ringt.
Hon frågade vad detta kunde vara så jag rablade upp lite av numret som stod på bensin-kortet.
”Det är min mans bensinkort” svarade hon och frågade var jag hade hittat det.
Jag berättade att jag hade hittat det när jag tankade min moped på morgonen och förklarade att jag ville lämna tillbaka kortet till dess rätte ägare.
”Han är på tjänsteuppdrag uppåt landet och får tanka kontant, för han är polis.” svarade damen i luren.
”Jamen du jobbar väl någonstans!” sa jag och och hon sa: ”Ja, Jag jobbar på kommunen”.
”Bra, Då kör jag dit efter jobbet och lämnar kortet till dig så du kan lämna det ill din man.” sa jag och tillade: Är det OK?
”Ja, Det är OK. Hej. svarade kvinnan och jag sa:”Hej” och la på luren.
En arbetskamrat kom förbi och sa: ”Vad har du där?”
”Ett bensinkort som jag hittat och nu har jag hittat ägaren.” svarade jag och tillade: ”Jag ska lämna tillbaka det i eftermiddag.
”Har du tankat på det?” frågade arbetskaraten och flinade.
Nej, Det har jag inte och det ska jag inte heller göra.”svarade jag och tillade: ”Jag ska vara grymmare än så” och gick och hämtade en gul NOTE-lapp med klent klister.
Jag letade fram en penna och skrev något på lappen innan jag satte den på bensinkortet och la tillbaka det i plånboken.
Efter jobbet körde jag ner till kommunens hus där jag skulle möta kvinnan ja talat med.
Hon var där och jag överämnade bensinkortet och den vidhängande lappen med texten:
”Glöm inte bort att komma ihåg att du har dåligt minne”

Det värsta av alltihop är att polismannen förnekar att det har hänt och det är tråkigt tycker jag som ändå vill försöka vara ärlig i fortsättningen också…

Vänligen Professor Kronvrak med hälsningar från Amina.

Lämna kommentar

Publicerat 2011-03-19 av Carl-Peter Suenson

När farbror blev blåsta efter att dom ville att jag fick blåsa…

När farbror polisen blev blåsta efter att jag fick blåsa…

Efter en privat fest så skulle Liselott (en vän som inte lever längre) köra hem mig i sin bil och vi hade inte kommit särskilt långt förrän vi blev stoppade av polisen.
Polisen stod på den sidan jag satt så jag vevade ner rutan och polisen frågade: ”Kan jag få se på ditt körkort?”
”Jag har inget körkort.” svarade jag och polisen skrek: ”Va! Har du inget körkort?! Vet du inte att man måste ha körkort när man kör bil?”
”Jo! När man kör bil ska man ha körkort.” svarade jag och polisen skrek: ”Varför har du inget körkort?!”
”Hon har körkort.” svarade jag och pekade på Liselott och polisen skrek:”Det skiter jag i, för det är väl ändå du som kör?!”
”Näe. Det är hon son kör.” svarade jag och pekade på ratten som satt på höger sida.
Nu såg polisen att ratten satt på andra sidan och då skrek han: ”Försvinn för helvete! Jag vill inte se er mer!”
Jag och Liselott skrattade gott åt detta på väg hem.

Detta klipp har inte just med denna händelsen men är kul ändå…

Vänligen Professor Kronvrak.

Lämna kommentar

Publicerat 2010-10-06 av Carl-Peter Suenson

Denna gång var det inte polisens fel…. eller: Tjuvåk inte med bussen

Tjuvåk inte med bussen – Du får skit för det….

Nej, inte denna gången och inte blev dom inblandade i detta… (som väl var).

Bussminnen från barndomen – Eller vad som hände med några skrotade biljettmaskiner och ett antal sopsäckar som ett bussbolag dumpade på soptippen utanför byn.

Jag var en bov, en riktig jättebov. Jag har nämligen tjuvåkt med bussen, och det fick man ju inte göra, det var ju rent av krimminelt. Att jag dessutom fixade så andra kunde åka, gjorde inte precis saken bättre. Det bevisar ju bara att jag var en riktig bov. Och bovar skulle ju haffas och därpå straffas det vet ju alla, eller hur. Och straff uteblev inte, även om det inte blev utdelat av rättsväsendet.
Så nu när brottet är preskriberat är väl lika bra att krypa till korset och berätta om vad som egentligen hände och hur det kom sig att jag och andra tjuvåkte med bussen när jag var 12 år…

Jag och mina föräldrar och syskon bodde ute på landet en bra bit utanför centralorten. Jag och mina syskon åkte således buss när vi skulle till skolan och vi hade terminskort.
Vi var också vana vid att cykla eller gå om vi skulle hälsa på någon granne eller någon annanstans.
Vi var vana vid att leka själva när vi hade gjort det vi skulle varje dag.
Vi odlade potatis och grönsaker och vi hade kaniner och höns samt gäss och ankor samt en gris. Ett tag hade vi också en get och två killingar. Vi ungar skulle bl.a. samla in gräs och hjälpa till med allt möjligt, så vi hade en hel del att göra. Vi gjorde rätt mycket saker som när jag och en av mina bröder hade byggt en lådbil av delar från en barnvagn och några brädor vi hade hittat. Det gick att bygga lådbilar av barnvagnar på den tiden, men dagens barnvagnar håller inte för sådant. Vi skulle även hämta mjölk varje dag som vi köpte av grannen och jag och min broder tog naturligtvis lådbilen och körde till grannen. En gång välte vi med lådbil och tre liter mjölk så resten av den dagen blev det husarrest.
Nu var det inte lådbilar och spilld mjölk jag skulle berätta om utan jag skulle berätta om hur det blev att vi och en del grannars barn tjuvåkte med bussen.

När vi åkte buss till och från skolan hände det ganska ofta att jag och några av mina skolkamrater satt längst bak i bussen och spelade skitgubbe.
En dag lade vi märke till att det fanns nya biljettmaskiner på bussen och vi pratade om det. En av mina skolkamrater sa att det hade slängts en del grejor på tippen som låg en bit utanför byn. Jag sa att jag skulle cykla dit och kolla om det var något roligt att ha.

På den tiden dumpades avfall och annat skräp ut på tippar lite varstans och det var hur lätt som helst att ta vad man ville där eftersom det inte fanns några staket.
Så den efterföljande helgen cyklade jag till tippen med min cykel och en mjölkkärra som jag hade lånat av grannen.
Där hittade jag gamla biljettmaskiner och säckar med verktyg och annat.
Jag tog med mig en biljetmaskin och några verktyg och cyklade hem och berättade om det för två av mina bröder.
Så vi cyklade till tippen och hämtade alla biljettmaskiner och alla verktygen.
Vi kollade alla säckarna och hittade även en massa oanvända klippkort och några klipptänger och en vev som vi tog med oss.
Väl hemma så gömde vi alla biljettmaskinerna (utom en som vi bar upp på mitt och brorsans rum) i vedboden bakom en stor hög med ved.
Klippkorten och verktygen gömde vi i en låda under sängen på mitt rum.
Det dröjde inte länge förrän vi hade fått i gång biljettmaskinen och kunde trycka ut biljetter.
Vi klippte ut ett papper så det var lika stort som ett klippkort och stoppade det i biljettmaskinen och vevade på veven.
Det blev en stämpel på pappertet så vi jämförde med ett klippkort.
Vi såg stämpeln satt rätt men vi ville kolla med ett använt klippkort så vi skulle försöka hitta ett i en av papperskorgarna på bussen när vi åkte till skolan.
Vi gömde därför biljettmaskinen och de andra sakerna bakom andra prylar vi hade på rummet innan vi la oss.

Dagen efter, När vi tog bussen till skolan kollade jag och mina bröder papperskorgarna om det fanns några använda klippkort där och min broder hittade ett som var rivet i två delar.
Han stoppade det i fickan.
När vi kom hem så jämförde vi stämplarna och ställde in rätt pris och datum innan vi provade på ett klippkort.
Dagen efter smusslade jag ner klippkortet i väskan hos en dam som brukade använda klippkort.
De nästföljande dagarna satt jag längs fram för att se om bussföraren skulle märka att damen åkte på ett klippkort med stämpel från en gammal biljettmaskin. För säkerhets skull hade jag gjort ett litet märke på båda sidor om klippkortet.
Bussföraren märkte ingenting och damen trodde att hon hade glömt att använda kortet tidigare.

Så vi tryckte upp fler klippkort och började åka på dem (försiktigt i början så det inte skulle väcka misstankar) och snart var det ingen som brydde sig om att vi åkte så mycket buss. Klippkorten såg ju riktiga ut.
Vi delade ut klippkort till andra kompisar så de kunde åka och ingen verkade bry sig.

Det hela fick dock ett abruppt slut då min pappa hittade ett halvt använt klippkort.
Det blev rumsarrest hela helgen utom när vi skulle sköta våra sysslor.
Han hittade aldrig resten av klippkorten och vi åkte bara i bland tills klippkorten var slut.

Vad hände då med biljettmaskinerna? kanske någon undrar.
Jo, Det var en broder som ville se hur en biljettmaskin fungerade så han skruvade sönder den och för att sätta ihop den igen så skruvade han sönder de andra för att se hur den satt ihop med resultat att alla blev sönderskruvade…

Så summa summarum: Tjuvåk INTE med bussen, förr eller senare får du skit för det…

Vänligen Professor Kronvrak.

1 Kommentar

Publicerat 2010-07-19 av Carl-Peter Suenson

När farbror polisen glappade trut och blev bestulen på getingbon…

Just det… Getingbon… Vem fan kan få för sig att stjäla getingbon? Och från polisen desutom?
Och dessutom tjäna pengar på det?

Jag gjorde det i alla fall och jag måste erkänna att jag var en riktig skurk, men farbror polisen gjorde också fel som glappade trut och tog betalt när han inte skulle det.

Det är väl lika bra att berätta vad som egentligen hände och varför farbror polisen blev bestulen på getingbon.

Jag bodde i mitt barndomshem på landet där jag växte upp och trivdes där.
Jag hade ofta besök av syskon och vänner som kom och hälsade på och eftersom jag hade svets och annat så gjorde vi ganska många saker tillsammans.
En gång hade det varit inbrott i garaget och en del saker hade blivit stulna.
Tjuven hade brutit upp en dörr in till förådet bak i garaget med en kofot och tagit en del saker.
Tjuven eller tjuvarna hade lämnat kvar kofoten så vi rörde ingenting och ringde polisen.
Dagen efter kom 2 poliser för att undersöka brottsplatsen och min brorson (som var i tusenfråge åldern) var på besök gick fram till poliserna och pratade med dem.
Poliserna som var vänliga svarade på alla hans frågor och vi hörde följande samtal:
”Hej. Vad gör ni?”
”Hej. Vi är poliser och vi vill veta vem som har varit här och stulit saker.”
”Varför då?”
”Tjuvar ska inte stjäla saker och vi ska ta dom som stjäl andras saker.”
”Hur vet ni vem som stjäl andras saker?”
”Det vet vi inte, men det vill vi veta.”
”Hur då?”
”Om du står där och inte rör någonting så skall vi visa dig vad vi gör och varför vi gör det.”
Poliserna visade hur man tar fingeravtryck (på kofoten) och undersökte den uppbrutna dörren.
De fotograferade inne i förrådet och dörren och undersökte om det fanns fingeravtryck och andra spår.
De pratade sins emellan och min brorson lyssnade noga.
När de var färdiga frågade min brorson: ”Vet ni vem som har stulit sakerna?”
”Nej, Vi vet inte vem som har stultit sakerna, men vi skall ta de spår vi har hittat till polisstationen så dom kan se om tjuven har varit någon annan stans.”
”Vi vet hur tjuven har gjort.” sa den andra polisen.
”Hur då?”
”Dom har tagit den här kofoten och brutit upp dörren så här…”
Poliserna visade med kofoten hur tjuven hade brutit upp dörren.
”Jaha, Han kofotade sig in…”
”Ja, det kan man säga” sa poliserna och skrattade.
Min brorson sa ”Hej” och sprang till sin mamma och berättade vad som hänt.
Poliserna gjorde sig klara och körde i väg.

En tid därefter kunde man läsa detta lilla samtal i skvallertidningarna och att honorar hade skickats till polisen som hade skrivit det.
Nu får en tjänstgörande polis inte ta emot honorar eller annan ersättning från press eller annan så länge han eller hon är anställd som polis även om polisen har meddelande frihet om det kan ske utan att det drabbar någon part (i det här fallet oss som hade drabbats av inbrott).
Jag kontaktade polisshefen och frågade om inte den tjänstgörande polisen hade brutit mot reglerna eftersom han hade tagit emot honorar.
Polisshefen höll med om det, men sa att: Det är för litet att ta upp. jag kan inte göra mer.
Jag tyckte inte det och gick därifrån för jag hade fått en idé.

Den sommaren tjänade jag lite extra (svart) på att åka runt med moped och ta bort getingbon hos folk och letade reda på var polismannen bodde.
Sen la jag en lapp i hans brevlåda där jag erbjöd mig att ta bort getingbon mot betalning.
Hans fru som hittat lappen i brevlådan ringde mig och vi kom överens om att hon skulle hämta mig och min utrustning.
Hon hämtade mig på överenskommen tid och vi körde hem till henne.
Hans fru berättade för mig att han var på tjänstgöring och att hon skulle visa var getinbona fanns.
När vi kom hem till henne tog jag på mig mina hemma gjorda skyddskläder och plockade fram min utrustning.
Därefter avlägsnade jag tre getingbon i skjulet och ett i garaget samt två i vedbon.
Dessa getingbon med avdödade getingar lade jag i en stor svart säck medan hans fru höll sig på behörigt avstånd.
Sedan avlägsnade jag ett getingbo på vinden i bostadshuset och var därmed klar med arbetet.
Även detta getingbo la jag i den svarta säcken.
Denna svarta säck lade jag i bagageutrymmet i bilen för jag skulle ta den med mig.
Hans fru körde mig hem och gav mig bra betalt för att jag tagit bort alla getingbon.
Hon frågade mig vad jag skulle med säcken med getingbon.
Jag sa att jag hade fått en idè och att hon skulle vänta och se.
Jag bad henne hålla tyst om saken för alla och att jag skulle berätta mer sedan.

När hon hade kört tog jag säcken med getingbon in i garaget och ställde den där.
Dagen efter köpte jag genomskinlig gjutplast och sedan tillverkade jag smycken av gjutplast med ingjutna getingar.
Jag tillverkade både armband och halsband.
Dessa sålde jag till skolelever som tyckte att smyckena var tuffa och jag lät även skolelever som jag kände sälja till andra skolelever. För att många skulle köpa kallade jag dom Polisgetingar.
På detta sätt spreds det till många skolor…
Efter en tid så hade polimannens grannars barn köpt getingsmycken och polismannen undrade vad som egentligen hade hänt.
Hans fru berättade att hon hade låtit någon ta bort alla getingbon i garaget och skjulet och vedbon samt huset.
Hon berättade att hon inte för sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att denna någon skulle göra smycken av dessa getingar och sälja till skolbarn.

Polismannen körde till polisstationen för att se om han kunde lämna in en anmälan mot mig för något brott.
Under tiden så ringde hans fru till mig och berättade vad som hänt.
Jag ringde till polisshefen och berättade vad jag hade gjort och att han var på väg in till stationen.
Polisshefen skrattade och sa: ”Jag skall ordna det här. Du behöver inte vara orolig”.
Polismannen kom in till stationen och gick till polisshefen och sa att han skulle skriva en anmälan om brott och ville ha råd om vilket brott han skulle anmäla mig för. Stöld av getingbon verkade för dumt tyckte han.
Polisshefen svarade polismannen: ”Du är inte den första som råkar ut för Professor Kalkyls bravader.”
”Va!” svarade polismannen och tillade: ”Vad menar du med det?
”Jag menar att det är ganska olämpligt att anmäla honom för något brott ” svarade polishefen och sa: ”Det kunde ju komma fram att du tog emot honorar i från de där veckotidningarna som du skickade den där lilla historien om den lille pojken till. Dessutom skulle han ju kalla din fru som vittne för det var ju hon som ringde till honom och bad honom ta bort getingbon…”
”Den lille pojken som sa att tjuven hade kofotat sig in har väl ändå inte med saken att göra? undrade polismannen.
Jo! Det har han. svarade polisshefen och tillade: Det är hans brorson…
Jaha ja! svarade polismannen och sa: Jag förstår…

4 Kommentarer

Publicerat 2009-04-22 av Carl-Peter Suenson

Sanningen är inte alltid rolig…

Läs gärna inläggen under…

Lämna kommentar

Publicerat 2008-11-08 av Carl-Peter Suenson

Då blev det annat ljud i skällan…

Jag var en bov, en riktig jättebov.
Jag har nämligen kört moped med hemkört i tanken. Det får man inte göra, det är ju rent av kriminelt. Att jag dessutom hade gjort det som en hämnd och vedergällning gjorde ju inte precis saken bättre. Det bevisar ju bara att jag var en bov, och bovar skall ju straffas eller hur. Att likhet inför lagen inte tycks gälla verkar inte heller spela någon roll. Det var i alla fall jag som blev straffad medan de verkliga bovarna gick fria. ( Nästan i alla fall. )
Nåväl, Det är väl bäst att ta det från början, så alla hänger med i turerna…

Jag bodde ute på landet i mitt barndomshem med mina bröder och systrar.
Någon ( en person i byn ) hade gjort något olagligt och straffbart mot ett av mina syskon som föranledde ett telefonsamtal till polisen som ryckte ut och grep denne person.
Denna person blev senare dömd till ett fängelsesraff ( Med frigång eftersom denne hade djur på sin gård som skulle skötas ).
Någon gång under denna tid då detta straff avtjänades lades det några paket innehållande märkliga saker ( så som en sönderslagen mopedkolv adresserad till en motorintresserad broder ) til vissa medlemmar i familjen.
Även jag drabbades av detta i form av en flaska hembränd sprit med påklistrad adresslap med mitt namn och adress som hade placerats i brevlådan.
Då jag är helnykterist ( sånär som nattvarden i den kyrkan jag tillhör ) kände jag mig väldigt kränkt över detta nidingsdåd och tittade mig runt för att se om jag kunde hitta den skylldige.
Ingen syntes till så jag tog flaskan med mig till garaget och kunde snabbt konstatera att det var ren sprit i flaskan.
Jag mindes att en av mina bröder var intresserad av radiostyrd modellflyg och att det således skulle finnas en dunk med ricinolja i garaget.
Efter en stund hade jag hittat dunken och tog fram den. Jag blandade i ricinolja i spriten och hällde i lite dieselolja och bensin.
Sedan hällde jag alltihop i tanken på min moped.
Jag ställde tillbaka dunken med ricinolja och de andra dunkarna med bensin och dieseloljan.
Jag startade min moped och körde ut en runda och mopeden gick bra även om det luktade modellflygplan när jag körde. Jag hoppades att den skylldige såg vad jag gjorde.
Några dar senare körde jag till stan tillsammans med en kompis och när vi var på väg hem blev vi stoppade av alla laglydiga samhällsmedborgares sanne vän den snälle farbror polisen.
”Det är en rutinkontroll” sa en barsk polisman med alkotestern i högsta hugg.
Både jag och min kompis fick blåsa och efterssom den inte gav något utslag så trodde vi att vi kunde köra vidare.
” Här luktar sprit! sa polismannen och min kompis svarade: Den finns i tanken.
Va! Har ni sprit i tanken? frågade polismannen och jag svarade: Ja, Vi kör på det och lite ricinolja.
Ni får nog följa med upp till stationen så vi får reda ut det här! sa polismannen barskt och tillade: Inga men!
Så jag och min kompis samt våra mopeder trnsporterades upp till polisstationen och där tömdes mopedtankarnas innehåll över i flaskor för analys. Dom undersökte mopederna för att se om dom var trimmade vilket dom inte var.
Vi fick veta att vi kunde bli åtalade för körning på olovligt bränsle och jag sa att jag erkänner att jag har kört med sprit uppblandad med ricinolja. Jag berättade att jag inte hade mer sprit än det som var i flaskorna och att jag skulle berätta alltihop vid en eventuell rättegång.
Vi får se hur det blir med den saken. sa en polisman och tillade: Era mopeder var inte trimmade så vi släpper er. Ni får två liter bensin till varje moped så ni kommer hem.
Ni blir kallade om åklagaren beslutar väcka åtal för körning på olovligt bränsle.
Så vi blev släppta och vi körde hem efter att vi tankat mopederna.

Efter en tid kom kallelsen till tinget där vi skulle ställas till svars för körning på olovligt bränsle.
Vi infann oss vid tinget den utsatta tiden och efter att åklagaren gjort sin sakframställan och jag blev tillsagd att svara på åklagarens frågor. Jag erkände att vi hade kört med sprit uppblandad med ricinolja i tanken på mopederna och att jag ville berätta.
Jag tittade mig om i rättsalen och såg att den som hade skadat min familj fanns i uppe på åskådarläktaren.
Jag började då berätta hur en person hade gjort något olagligt mot en medlem i min familj och hur vi ringde polisen och att han sedan blev dömd till fängelse med frigång för att han hade djur att sköta. Jag berättade att det i den vevan kom diverse märkliga paket mod konstiga saker i brevlådan och att jag hade fått en flaska med hembränd sprit med mitt namn och adress på. Jag tog fram flaskan som jag hade sparat. Jag berättade vidare att jag kände mig kränkt och hur jag hade blandat spriten med ricinolja och hällt den i tanken på min moped.
Jag sa att jag hoppades att den skylldige hade sett mig och att jag ”tyckte mig höra ett klonk” när en viss person tappade hakan när jag körde iväg efter att jag hällt spriten i tanken vilket inte skulle vara mer än rätt.
Jag berättade vidare hur jag och min kompis hade stoppats av polisen och att vi fick blåsa och att dom hade tagit spriten och bara gett oss två liter bensin var till mopederna och att vi inte har mer sprit.
Efter diverse frågor och överläggningar så fick vi höra dommen: Vi förstår din situation, med det ger dig inte rätt att ta lagen i egna händer så som du helt klart har gjort.
Då brottet är att betrakta som ringa och att du inte på något vis har hotat den som du tror har lagt spriten i brevlåda utan endast ville ge honom vad du säger: ”En knäpp på näsan” så dömmer rätten dig till: En dagsbot à: 25:- samt ett skadestånd à: 10:- till den person som du misstänker ha lagt spriten i brevlådan.
Frågan om hans innehav av hembränd sprit och hembrännings-utrustning togs aldrig upp och han hade dessutom gjort sig av med alltihop.

De 25:- och 10:- samt rättegångskostnaden fick jag tillbaka av den som jag misstänkte ha lagt i spriten i brevlådan efter att han fick veta varför jag inte dricker sprit…
Efter det har han inte gjort något skit mot mig utan han har t.o.m. bett om ursäkt och det skall han ha heder för.
Senare fick jag veta att polisen i stan hade gett mig smeknamnet Professor Kalkyl efter denna händelse.
Hur jag fick veta det är en annan historia tidgare publicerad på bloggen…

Vänligen Professor Kronvrak

Lämna kommentar

Publicerat 2008-09-13 av Carl-Peter Suenson

När en kriminell person räddade mitt liv och farbror polisen ryckte ut och gav mig ett öknamn.

Jag var en bov, ja en riktig jättebov.
Jag hade nämligen blivit bekant med en kille ( som visade sig vara en riktig bov ) som hade blivit vän med en av mina systrar.
Jag fick veta att han hade gjort en del saker, ( Men vem har inte gjort det? Jag har själv fått böta för att ha åkt sjuss på moped, så jag har väl inte så mycket att säga ), men han lovade bot och bättring så jag ville vara hjälpsam.
Jag var därför ofta och hälsade på honom för vi hade många gemensamma intressen: Bla.a. datorer ( jag hade en comodore VIC20 som vi kopplade till TVn ).Jag ville att han skulle leva lagligt.
Han hade en gammal bil som han körde med och vi var ute och åkte ibland och han hade kört upp mig till lassarettet när jag fick större besvär av min astma.
En dag kommer han och säger att han vill jävlas med polisen ( Dom hade tagit hans körkort vilket jag inte hade fått reda på ) men jag tyckte inte att det var så lämpligt med tanke på att polisen tidigare varit hemma hos mig och gjort husransakan efter att en broder hade stulit en skrotad växellåda på soptippen. En annan broder hade skrivit en hiskelig insändare om saken i lokaltidningen. ( Som jag har anonymiserat och skrivit om i då-form och lagt ut på denna blogg. ) Till slut gav jag med mig ( efter mycket tjat ) och föreslog att vi skulle måla om hans bil på ett sätt och med en färg som mig veterligt ingen bil har blivit målad med.
Han tyckte det var en bra idé och med enastående nit skred vi till verket.
Först slipade vi hela bilen och torkade av den.
Sedan sprayade vi klarlack på bilen och innan den hade torkan hällde vi på fin sand och lät det torka. Vi borstade bort lös sand och sprayade ett lager till med klarlack och innan den hade torkat hällde vi på mer fin sand och lät det torka.
När det var tort borstade vi av lös sand och sedan tog vi en burk med FALU-rödfärg och blandade i lite linolja.
Vi kokade upp färgen och målade bilen medan färgen ännu var varm.
Färgen fäste bra på den sandiga ytan på bilen och vi var väldigt stolta över resultatet.
Var han än parkerade bilen kom folk ( även en del poliser ) fram och kände på färgen och kunde konstatera att den satt fast.

Så en dag när jag var hemma hos honom så fick jag ett stort astma-anfall och förlorade medvetandet.
Han släpade mig ut i bilen som stod bakom huset och la mig i baksätet.
Sedan startade han bilen och körde ut på vägen mot stan till lassarettet.
Polisen som hade tagit hans körkort visste att han körde med bilen då och då hade en patrull i närheten som följde efter honom ( oss ). ( Jag fick veta vad som hände i polisbilen för någon hade spelat in det på band från polisradion och därför kan jag redogöra för detta . )
En av poliserna ( Känd som ”Grisen” – han var mycket nitisk – och hade en gång vunnit en gris i ”Gissa griens vikt” ) tar mikrofonen och anropar stationen ( Han håller mikrofonen helt in till munnen så det hörs bara ett mumlande ) : Vi – mummel – mummel –ter mummel-bil mummel-mummel!. medan kolegan kör.
Dom på stationen svarar: Var god repetera.
Polisen ( ”Grisen”) säger: Vi – mummel – mummel –ter mummel-bil mummel-mummel i mum-tjugo.
Dom på stationen svarar: Vi hör inte! Var god repetera!
Polisen ( ”Grisen”) skriker: Vi – mummel – mummel –ter prof-mummels mumla-bil mummel- mummel i mum-tjugo.
Kolegorna på stationen svarar: Om herr NN ( skall inte tolkas som ”Nöff Nöff” ) ville låta bli att svälja mikrofonen så skulle allt höras mycket bättre! Var god repetera!
Uäff! skriker polismannen ( ”Grisen” ) och slänger över mikrofonen till kollegan som tar den och rapporterar: Just nu svänger Professor Kalkyls röda bil in på akuten och vi följer efter! samtidigt som han kör.
Samtidigt hör man hur polismannen ( ”Grisen” ) mumla i bakgrunden: Vadå, svälja mokrofonen!… mummel mummel…
När polisbilen stannat rusar poliserna ut och ställer sig och blänger på oss samtidigt som personal från akuten kommer rusande och tar ut mig ur bilen.
Polismannen ( ”Grisen” ) säger: Jahapp, Jahapp, Så var vi där igen! samtidigt som han bankar sig själv med batongen i näven.
Den andre polismannen ( kolegan ) säger: Tänk om den där killen verkligen är sjuk?
Vi får gå in och kontrolera den saken. svarar polismannen ( ”Grisen” ) och tillägger: Du ska köra hem bilen så kommer jag och hämtar dig sedan,
Det skall bli. svarar kollegan och meddelar stationen.
Jag kom under vård och klarade mig tack vare att han ( den kimminelle ) hade kört ner mig till lassarettet och han slapp åtal för olovlig körning.
Poliskolegan körde hem hans bil och han ( den kriminelle ) blev hem-skjutsad av polismannen ( ”Grisen” ) sedan denne hade fått veta hur det gick med mig.
Jag fich senare kasettbandet, men det förstördes i branden som ödelade mitt barndomshem och än i dag händer det att vissa äldre poliser kallar mig ”Professor Kalkyl” men det är inte ofta…

Vänligen Professor Kronvrak

PS. Jag måste väl erkänna att jag förtjänade det med tanke på att en del saker jag har gjort i mina dar… DS.

PPS.

Alla Kronvrakbloggarna…
http://www.metrobloggen.se/kronvrak Den förstahttp://www.metrobloggen.se/likaarbete Lite mer om mig…http://www.metrobloggen.se/hamina Amina Huseins Blogghttp://www.metrobloggen.se/hedern Om hederskultur…http://www.metrobloggen.se/friatanken Öppen Blogg…http://www.metrobloggen.se/ryckteut Polisen….http://www.metrobloggen.se/idemakare Idér….http://www.metrobloggen.se/piratebay Om downloads…http://www.metrobloggen.se/facebook Akta dina bilder… DDS.

Lämna kommentar

Publicerat 2008-08-06 av Carl-Peter Suenson