När farbror polisen ryckte ut.
Min bror var en bov, en riktig jättebov. Han hade nämligen knyckt en gammal växellåda på stadens kommunala soptipp. Det fick man ju inte göra, det var ju rent av kriminellt.
Dom hiskeliga summor en begagnad växellåda från en skrotad bil kunde värderas till framtvingade helt klart ett omedelbart ingripande av alla lag-lydiga medborgares sanne vän den snälle farbror polisen, för bovar skulle haffas och därpå straffas eller hur.
Att min bror den store boven hade hotat mot nationens ( nåja kommunes då ) säkerhet och hade ett i farbror polisens ögon olämpligt umgänge bevisade ju bara att man var stadens svar på Al Capone på spåren. Altså, man ryckte ut för att genomsöka tomten där min bror och övriga familjen bodde när ingen var hemma, för då slapp man ifrån det så viktiga spaningsarbetet försvårande saker som att begära tillstånd.
Och se!! Vad fick man skåda, Jä… anåda, En växellåda!, Alla närda misstankar bekräftades. Här skulle haffas.
Och min broder haffades. Eftersom min broder inte var villig att erkänna allt möjligt ifrån kioskinbrott till stöld av kyrksilver, tvingades man genomsöka min haffade broders familjs hem.
För säkerhets skull såg man till att min haffade broders övriga familj skulle infinna sig på stadens polisstation med min haffade broders legitimations-handlingar för då behövde man bara tampas med hemmavarande minderåriga syskon.
Med enastående nit gick man till verket.
Utanför huset stod två växlade cycklar. Var har du stulit dom? frågade man min broder utan att först förvissa sig om att cycklarna var köpta och betalda vilket först senare bekräftades genom telefon kontakt med den av min broder namngivna affären i staden.
Samma inteligenta fråga ställdes dels angående en stereoanläggning dels angående diverse mörkrums och föstorings utrustning som fanns i huset. Inte heller efter dessa saker frågade man ens efter kvitto innan man betraktade dem som stulna. Ett i sanning mycket märkligt beteende av den snälle farbror polisen som desutom lade beslag på ett svartvitt foto på huset åvanifrån. Detta foto hade tagits med en kamera monterad i ett modellflygplan. I huset fanns också en vind innehållande fem till sex kubikmeter sågspån samt formodligen en och annan självdöd råtta. Jasså!, Det är här du gömmer ditt stöld-gods konstaterade lagens långa arm och gav sig upp i skiten. Men märkligt nog fanns det inget annat än just sågspån och förmodligen en och annan självdöd råtta och rättvisans väktare fick ge sig av på annat håll utan annat resultat än den redan omhändertagna växellådan.
En i sanning sorglig historia.
Jag vill med denna berättelse på intet sätt försvara stöld hur ringa den än må vara men det måste väl ändå finnas någon måtta på hur man som polis får bete sig när man är ute och utreder brott.
I vanliga fall hade det kallats antingen hemfridsbrott eller egenmäktigt förfarande men när på förfrågan om husransakans-order finns svarar att någon sådan inte behövs inte bara kallas utan är hemfridsbrott.
När man dessutom telefonledes begär att min haffade broders familj desutom skall infinna sig på stadens polisstation med en del handlingar så man bara behöver tampas med minderåriga syskon inte bara kallas utan är egenmäktigt förfarande, något man kan ro i land med därför att allmänheten inte känner till lagen på denna punkt. Minderåriga barn gör det ännu mera sällan.
Med vilken rätt förutsätter man att diverse kapitalvaror är stulna utan att först förvissa sig om att det finns kvitto på sakerna.
Med vilken rätt förutsätter man att syskon till en som man har haffat för stöld av en skrotad växellåda är tjuvar utan att först förvissa sig om att det kan finnas grund för sådana misstankar.
Med vilken rätt förutsätter man att det finns stöldgods på en vind som man inte ens har undersökt.
Är det möjligtvis inte så att polisen har den starkes självtagna rätt att bete sig presis hur som helst därför att man vet att ingen vågar krångla, om nu någon skulle våga det leder det ju ändå ingenstans eftersom anmälan måste göras till polisen som knappast sätter dit sig själv.
Man hör jämt att polisen ojar sig och gnäller över det dåliga bemötande man får från allmänhen, men kan det bli annat när det ofta går till så här när polisen är ute och ”utreder” brott.
Så länge det går till så här så kan polisen knappast vänta sig att bli bemött på annat sätt.
Signum: Professor Kronvrak.
Farbror polisen ryckte ut igen.
Min syster påstods vara en bov, en riktig jättebov. Någon antog att det var hon som hade trampat ner ett antal granplantor i skogen ovanför våran tomt.
Ett anonymt telefonsamtal framtvingade helt klart ett omedelbart ingripande av alla laglydiga samhällsmedborgares sanne vän: den snälle farbror polisen. Att min syster tidigare hade haft en häst som hon var fodervärd åt bevisar ju bara att man var skogsmarodören på spåren.
Altså, man ryckte ut för att haffa min syster utan att först förvissa sig om att det kunde finnas hästar på någon av granngådarna.
Och se!! Vad fick man se, Hästspillning och hovtramp. Alla närda misstankar bekräftades.
Här skulle haffas. Utan att knacka klampar man rakt in i huset utan någon som helst hänsyn.
I dörren in till stora vardagsrummet blir det tvärstopp. Synen som möter polismannen får honom att tappa fattningen och han bara stirrar. I rummet står en annan syster framför spegeln och provar en vit krinolin medan min moder sätter i knappnålar för att veta hur högt hon skall sy.
Polismannen stammade: Eh, eh, är det där din dotter.
Min moder svarar: Ja det är det. och tillägger : Vad gör du här?
Ja-jag-jag-vi-ville prata med d-den som har den där hästen som skulle finnas här.
Här finns ingen häst, för den har vi lämnat tillbaka för ett år sen och du skall ut härifrån. svarade min moder.
Du kan gå upp till grannen och ta reda på hur många hästar han har och hur många flickor det springer där, tillade hon.
Polismannen vände om och gick ut röd i plåten och spänn i byxorna utan att ens be om ursäkt för klumpigt upförande. Ett i sanning sorgligt beteende.
Jag vill med denna berättelse på intet sätt påstå att alla poliser beter sig som drumlar ner dom är ute för att utreda div skadegörelse och andra eventuella brott, men man kan ju undra ibland.
Med vilken rätt antar man en person vara skyldig till skadegörelse utan att först förvissa sig om att det kan finnas andra misstänkta. Med vilken rätt klampar man in i ett hus utan att knacka när man inte har en arresterings-order på en viss person eller har skäl att misstänka att det pågår grov brottslighet. Och varför kan inte polisen be om ursäkt när det visar sig att man har gjort fel eller betett sig klumpigt. Såvitt jag vet så är polisen till för sammhällets och medborgarnas bästa.
Jag vet av egen erfarenhet att det är mänskligt att fela men man måste kunna be om ursäkt när man har gjort ett fel. Detta borde också gälla poliser.
Signum: Professor Kronvrak
.jpg)
