Till index över mina bloggar

Inlägget publicerades första gången: 2009-10-25 i Ryska rövarhistorier, episod 6

Det sägs att det var ett kompisgäng i Göteborg som fick tag på några klubbor av tvivelaktig kvalitet och började lira innebandy med dem. Sedan spred sig sporten över landets fritidsgårdar och korpklubbar. Själv minns jag innebandyn från låg- och mellanstadiets skolgård och gympalektioner. På högstadiet var det av någon anledning inte okej att spela innebandy på skolgården. De som hade med sig klubbor blev bortschasade av rastvakterna. Anna i min klass fortsatte att spela i en innebandyklubb och var under högstadiet en duktig målvakt.

I Novgorod är det gänget bakom Folkhögskolan som driver innebandyklubben. Det mesta av utrustningen är gåvor från Sverige. Intresset för Sverige och innebandyn hålls vid liv genom regelbundna vänskapsmatcher i Sverige och Novgorod.

Ett glatt gäng lirade innebandy i en gymnastiksal av sovjetisk typ, med halt golv och flera lager av flagnad färg på väggar och gymnastikbänkar. Akustiken var så dålig att jag omöjligt kunde höra vad den finske tränaren sa. Han tilltalade mig först på engelska, men jag såg ingen mening med att göra innebandyträningen till en uppvisning i interkulturell kompetens. Jag antog att även han känner sig bekväm i det ryska språket.

Jag hängde på de andra och försökte kontrollera bollen med klubban. Det gick ganska bra om jag använde foten som stöd ibland. När vi började spela match gick det sämre. Jag fick liksom inte ha bollen i fred under mina bollkontrollövningar och jag hade rätt dålig koll på var mina lagkamrater befann sig. Det blev mest att jag gick fram till bollen och sköt på måfå. Efter ett tag slutade de att spela med mig, tyckte jag i alla fall. Då gick jag och ställde mig i målet, men då ville de ha ut mig på planen igen.

Jag tyckte själv att jag spelade dåligt, men lagledaren ville att jag skulle vara med i laget.
- Vi spelar hemmamatch mot St Petersburg på söndag. Jag vill att du spelar i laget.
- Nej, jag kommer bara att förstöra spelet.
- Men det finns ingen annan som kan spela i vårt lag, sa Sveta som just kommit ut från omklädningsrummet. Hon hade bytt från pylsiga träningskläder till ålfodral och stilettklackar.
Ryska kvinnor förnekar sig sällan.

Hela laget gick på kafé efter träningen.
- Hur länge har ni spelat innebandy? frågade jag de andra tjejerna i bilen.
- Två år ungefär. Managern kom till engelsklektionen och berättade om innebandyträningen på ett sådant sätt att jag förstod att jag bara måste gå dit.
- Vårt damlag är bättre än herrlaget, sa klubbens manager.
- Ta med mig i herrlaget då!

Ryska rövarhistorier 85 – Den sista innebandyhjälten fortsätter här

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 6, 2009-2010

Till index över mina bloggar

Inlägget publicerades första gången: 2009-10-04 i Ryska rövarhistorier, episod 6

Det är varje suverän stats rätt att reglera migrationsströmmarna över landets gränser. Den suveräna staten Ryssland har bestämt att utlänningar som bor i landet måste ansöka om utresevisum för att kunna korsa gränsen ut från landet. Därför är jag nu praktiskt taget fånge i Ryssland.

Efter besöket hos Migrationsmyndigheten (Ryska rövarhistorier 81 – Den officiella lögnen) stod det klart att jag inte skulle kunna lämna landet under tre månader med mindre än att jag ansökte om ett utresevisum. Mitt tremånadersvisum kan inte annulleras eller förlängas inifrån Ryssland så länge jag har en giltig visumregistrering. Jag befinner mig därför i någon form av visumkarantän och är tills vidare inlåst i Ryssland.

Visserligen skulle jag kunna anstränga mig med att fylla i papper, stå i kö och betala pengar för att få ett utresevisum och ett inresevisum, men jag hade inte lust att riskera att begå ytterligare ett lagbrott i Ryssland, vilket skulle bli följden om jag till exempel skulle ha undervisningstid samtidigt som Migrationsmyndigheten har öppettid för registrering av visum. Dessutom trivs jag här.

Jag är helt enkelt administrativ fånge i Rysland Mysland och tillbringar min tid i detta fria arbetsläger med att sortera arbetsmaterialet, köpa arbetsutrustning, dokumentera mina studenters kunskaper och förbereda det kommande arbetet.

Utan utresehandlingar körde jag bilen mot den finska gränsen. Administrativ karantän eller inte. Bilen skulle i alla fall tillbaka till Sverige och eftersom att det var jag som hade kört bilen in i landet så krävde ryska staten att jag skulle visa upp mitt ansikte vid tullstationen nu när bilen skulle ut. Annars skulle ägaren till bilen få betala en ansenlig summa pengar i böter. Alltså tryckte jag gasen i botten så mycket jag vågade på den knaggliga och regnvåta vägen mot Finland. Ivan, som börjar närma sig medelåldern och bara varit utomlands en gång, hade bönat och bett om att få titta över gränsen till Finland och satt nu och registrerade landskapet utanför med en videokamera.

Vi visade upp våra pass när vi kom fram till gränszonen. Tulltjänstemännen fattade noll när jag började fråga om blanketter till bilen, men till slut blev det rätt. Ingen tror mig när jag säger det, men i Ryssland har jag bara träffat trevliga tulltjänstemän. De tog inte ens särskilt högtidligt på min närvaro vid tulldeklarationen.

Vi vinkade av ägaren till bilen och satte oss i taxin som skulle köra oss tillbaka in i Ryssland. En tulltjänsteman kontrollerade dokumenten för passagerarna i fångtransporten. Mitt pass godkändes genast, men Ivans pass skulle av någon anledning kontrolleras noggrannare.
-    Hmmm… De skulle ju knappast kunna låta bli att släppa in mig, muttrade den ryska medborgaren som inte hade något utresevisum i passet.

Ett par dagar senare dök rockmusikern Alekey upp på en av mina svenska middagar.

 - Hej, jag hörde att de andra skulle hit och jag har en sak jag skulle vilja fråga dig. Skulle du kunna köra oss i din bil i helgen?

Frågan var inte alls konstig. Har man en bil i Ryssland så hjälper man sina vänner om man kan. Jag hade redan gjort några extravaganta utflykter. En gång körde jag ett av de lokala rockbanden och hela dess musikutrustning till en replokal. Och vid ett annat tillfälle körde jag en kompis som arbetar som daglönare på ett tillverkningsföretag till jobbet. Mannen i vaktkuren hade tydligen hoppat till när han hade sett femmetersfordonet med utländska nummerskyltar anlända till parkeringen.

 - Skräm oss aldrig på det sättet igen! Vi trodde att företagschefen kom på besök, sa vakten till min kompis, som snart hade återberättat anekdoten för alla i hela bekanskapskretsen.

 - Vi ska resa på konsert till Lettland och skulle behöva en bil till musikutrustningen.

 - Tyvärr det går inte, sa jag med ett stort leende. Jag har varken bil eller utresevisum. Jag är fånge i Ryssland fram till slutet av november. Men ärligt talat har jag ingenting emot det!

Läs även Ryska rövarhistorier 7 – Kaukasus fånge.

Till Ryska rövarhistorier 84 –

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 6, 2009-2010

Till Ryska rövarhistorier 78 – (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!

Till index över mina bloggar

Inlägget publicerades första gången: 2009-09-05 i Ryska rövarhistorier, episod 5

Sådärja. Nu har jag gått och blivit kriminell i Ryssland också. Det är lätt hänt. Såhär gick det till:

Jag åkte över gränsen en lördag, väntade hos en kompis i St Petersburg tills jag visste att min kompis i Novgorod skulle komma med nyckeln till lägenheten och reste sedan till Novgorod.
-    Du vet att det kan bli problem om du inte registrerar visumet inom tre arbetsdagar efter att du korsat gränsen, sa Rysslands sista apparatjik*, som jobbar på utrikesavdelningen och som hade lyckats slarva bort inte mindre än tre av mina visuminbjudningar. (Men det är en helt annan rövarhistoria,,,)
-    Ska du ta visumet och registrera det hos passmyndigheten UFMS** eller ska jag gå själv? frågade jag.
-    Om jag tar hand om ditt visum måste jag också ha tre eller kanske fyra fotografier, och så måste jag ha kontaktuppgifterna till den som hyr ut lägenheten till dig… svamlade apparatjiken.

Den här kvinnan verkade inte kunna få en siffra rätt. Det var alltså bäst att gå till passmyndigheten själv.

Innan jag gick dit ringde min kollega ett samtal för att kolla vad som verkligen behövs för en visumregistrering. Ett samtal blev fyra samtal. Sedan presenterade min kollega en alldeles genomskinlig och korkad plan.
-    Alltså, du ska skriva ett brev som förklarar varför du är sen med visumregistreringen. Och så ska du gå till busstationen och fråga passagerarna på bussen från St Petersburg om att få deras biljett så att du kan visa att du kom hit idag.
-    Är det inte bättre att säga som det är, att jag kom hit med bil så snart jag visste att jag skulle komma in i min lägenhet? undrade jag.
-    Inte i Ryssland. De vill ha papper på allt och då är det bättre med en bussbiljett, suckade min kollega men kunde inte hålla sig för skratt.

Otroligt nog tog min kompis Ivan henne på allvar och bad om att få bli skjutsad till busstationen. Han kom tillbaka utan biljett.

Under mycket fniss skrev jag ned den offentliga lögnen i ett brev som skulle läggas i min akt hos passmyndigheten. Jag är fullständigt övertygad om att alla tjänstemän som läser brevet fattar att det som står i brevet är en lögn lika vit som Snövit. Sedan träffade vi en ragata på passmyndigheten. Det var tydligen hon som hade hittat på det där med att vi skulle fråga om bussbiljetter. Hon ojade sig över att vi inte hade lyckats få fram en falsk bussbiljett och bad oss komma tillbaka för att diarieföra mitt ärende senare under kvällen. Protokollskrivarna hade mottagningstid från klockan fem.

Om jag förstått rätt från mina sossevänners berättelser om polisförhören efter de lagliga demonstrationer då de blivit angripna av kravallpolisen så skulle detta bli ett gatlopp mellan olika kontorslokaler.
-    Får jag fotografera här? frågade jag vid den första registreringen. En relativt ung man som inte ställde till fler problem än vad som behövdes. Han bar en souvenirtröja från OS i Sotji och hade ett diplom från sin tjänstgöring i Tjejenien hängande intill skrivbordet.

Fotot blev ganska bra. Sedan skulle jag vidare för att ta fingeravtryck. Det gör man tydligen med alla småbrottslingar i Ryssland. Utanför kontoret satt ett helt gäng unga tjejer med svarta fingertoppar och väntade på den sista vänninan.
-    Jaha, du har begått en administrativ lagöverträdelse… sa en ung kvinna i grön uniform vänligt och började fylla i pappret där fingeravtrycken skulle sitta.
-    Är det okej om min kompis tar lite bilder? frågade jag när jag kom in till den unga tjejen bakom skrivbordet.
-    Ehh, javisst! Jag ska bara plocka undan lite papper…, sa hon och satte sig mer rakryggad och med  kvinnlig grace på stolen bakom skrivbordet. 
  När hon var klar åkte bläckdosan fram. Även nu samspelade hon med fotografen. Det blev supersnygga bilder. Men min kompis Ivan var lite mer försynt och ville gärna bli av med kameran.
 När hon lotsade mig till toaletten signalerade jag så mycket jag orkade åt Ivan att följa med med kameran, men han tvekade. Det blev ingen bild på när den ryska polisuniformen hällde upp tvål i min hand efter brottsregistreringen. Vilken fruktansvärd miss!
  Sedan skulle jag tillbaka till tjejenienbyråkraten med souvenirtröjan. Han tog alla mina papper och ledde mig fram till domstolen. Åtmindstone kallade Ivan det så. 
  Efter ett tag kallades jag in till chefen för Novgorodavdelningen av UFMS. En kvinna i blå uniform denna gång. Gradbeteckning på axelklaffarna. Matchande lila kajal. Förbannade kompisskrälle som inte fattar att det är dags att komma in och ta upp kameran…
-    Är du Wictoria Majby, medborgare i Sverige, född den… ?
Det blev ja på alla frågor. Hon läste ju direkt ur papprena. Men tänker hon verkligen läsa båda sidorna högt i den strama tonen? Den här kvinnan är lika ödmjuk som kundtjänstpersonalen på Skatteverket. Det kände jag på doften.

Efter ett tag var seansen slut.
-    Här kan du betala böterna, sa damen som visade folk tillrätta i foajen och pekade mot betalstationen som jag tidigare hade använt för att ladda upp mitt telefonkort.
Jaså? Det var minsann en schysst mecknick! En självbetjäningsstation för telefonkort och statliga böter! Ibland blinkar Ryssland till som innovativ nation…
-    Jag fick inga böter, sa jag vänligt och gick därifrån.
Men jag återkommer säkert en dag…

* ”apparatjik” användes under sovjettiden om de maktfullkomliga människor som styrde och ställde efter eget behag i statsadministrationen

** Passmyndigheten UFMS hette tidigare OVIR

Här besvarar jag de vanligaste frågorna kring innehållet i mina bloggar.

Stödföreningen för RSDSM i Ryssland

Här finns länklistan över de notiser som jag gör om de ryska socialdemokraternas bloggande på diskussionsforumet livejournal.

Ryska rövarhistorier – episod 1, 2003

Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att vara student i St Petersburg under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 1-23) 2003

Ryska rövarhistorier – episod 1 är tillägnad Kalla krigets ryssxenofobi. Må den vila i frid!

Ryska rövahistorier – episod 2, 2004

Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att bevaka ett ryskt presidentval under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 24-28) 2004

Ryska rövahistorier – episod 3, 2005-2006

Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att vara en del av den ryska arbetskraften under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 28-52) 2005-2006

Ryska rövahistorier – episod 4, 2006-2007

Istället för vykort hem från Rysland Mysland. Om att fortsätta vara en del av den ryska arbetskraften under en tid av transition
(Ryska rövarhistorier 53-72) 2006-2007

Ryska rövarhistorier – episod 5, 2007

Istället för vykort från förvisningen till hemlandet. Om att sitta i exil i Sverige
(Ryska rövarhistorier 73-77 ) 2007-2008

Ryska rövarhistorier – episod 6, 2009

Istället för vykort från Rysland Mysland. Om att ännu en gång tjänstgöra som missionär för den svenska handelsflottan. (Ryska rövarhistorier 78- ) 2009-2010

Ryska rövarhistorier – episod 6 är tillägnad organisationsrätten. Må den gälla även i Ryssland!

Själva tanken på att använda statens maktmedel för att neutralisera medlemmarna i en politisk gruppering som har ett program för människors lika värde och som skulle kunna vara en tillgång för landet för att fördjupa demokratin är absurd.

Det handlar om relativt resursstarka individer, ofta med akademiskt utbildning, som inte är beredda att kompromissa om sina demokratiska ideal, som man nu vill göra till rättshaverister.

Medlemmarna i RSDSM är en samling unga, energiska människor med politisk vilja och organisationsförmåga. Jag har träffat ett femtiotal medlemmar från olika delar av Ryssland, som engagerar sig i lokala projekt inom miljö och ungdomskultur i sin hemkommun. I många städer finns det bara en eller ett fåtal medlemmar, men i Novgorod och St Petersburg driver medlemmarna större projekt. I Novgorod är det rockkonserter och i St Petersburg är det en årlig filmfestival mot rasism och främlingsfientlighet.

Organisationen RSDSM fungerar som ett nätverk för utbyte av erfarenheter och inspiration.

Det är denna kraft som den ryska administrationen vill kväsa. Här berättar den ryska oppositionens nätverk kasparov.ru om ett annat fall, då en oppositionellt aktiv blev av med jobbet. 

Men man sparkar inte på det resurslösa proletariatet, utan på välutbildade, socialt medvetna, talangfulla unga människor med samhällsnyttiga idéer om antirasism och jämställdhet och bevisat organisatoriska förmågor. Det är just dessa människor som Ryssland behöver och som den styrande makteliten borde göra allt som går för att inkludera i processen att skapa det framtida Ryssland.

Om dessa beskedliga socialdemokrater slutar förhandla med regimen om hur det ryska demokratiska systemet ska se ut, om de slutar engagera sig i sociala projekt och börjar peka finger åt putinpartiet Edinnaja Rossija och de statliga tjänstemän de utser. Då är Ryssland mycket illa ute.

Då dräneras Ryssland på talangfulla människor som vill åstadkomma förändring till det bättre. De unga handlingskraftiga individerna kommer att radikaliseras och bli jobbiga gatudemonstranter.

Om detta är vad den ryska regimen vill ska hända i landet, så skjut mig först! Jag är en av dem som värnar om organisationsrätten och vill se en genuin demokratisk utveckling i Ryssland. Jag är en av dem som tror att de människor som bor i Ryssland faktiskt vill och kan ta det ansvar som en fördjupad demokrati innebär.

Så, vem är rädd för vargen? Inte jag! På den här bloggen har jag sammanställt en lista för den åsiktspolis som skulle vilja anmäla mig till exekutionspatrullen.
Mitt namn är Wictoria Majby. Från och med september 2009 arbetar jag som lärare i svenska vid Novgorods universitet.

Till Ryska rövarhistorier 79 – 

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 6, 2009-2010

Till index för FAQ – Frequently Asked Questions

Episod 6.

Allt är sant – bara namnen är påhittade. Detta är mina kärvänliga kåserier om Rysland Mysland, som jag skriver istället för att skicka personliga vykort under det år då jag återigen kommer att arbeta som missionär för den svenska handelsflottan i Ryssland.

Prenumerera på Ryska rövarhistorier

Denna episod är tillägnad den universella föreningsfriheten. Må den ägen gälla i Ryssland!

Ryska rövarhistorier 78 – (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!

Ryska rövarhistorier 79 -

Ryska rövarhistorier 80 -

Ryska rövarhistorier 81 – Den officiella lögnen

Ryska rövarhistorier 82 -

Ryska rövarhistorier 83 – Rysslands fånge

Ryska rövarhistorier 84 -

Ryska rövarhistorier 85 -Den sista innebandyhjälten

Till index över mina bloggar

Till index över mina bloggar

Inlägget publicerades första gången: 2009-08-01 i Ryska rövarhistorier, episod 5

Allt som jag skriver i mina ryska rövarhistorier är sant – bara namnen är påhittade. Men nu gör jag ett undantag från mina deviser och skriver ut namnet på den person som jag tidigare kallat Sosseledaren. Härtill är jag nödd och tvungen, som biskop Brask skrev när han ville rentvå sitt beslut.

Den här berättelsen har jag haft svårt att skriva ned i form av en anekdot. Jag är arg och heligt förbannad. Lika trotsigt som Gerard Depardieus rollfigur ”Etienne” i filmen ”Germinal” sliter jag upp mitt skjortbröst och blottar bröstet för överhetens soldater som står med laddade gevär.
-          Skjut mig först!
För att visa att ingen är rädd för vargen publicerar jag från och med nu mina ryska rövarhistorier under eget namn.

I Ryssland har man börjat avskeda politiskt aktiva med en demokratisk och reformistisk grundinställning från statliga tjänster. Min vän och vapendragare i det socialdemokratiska ungdomsförbundet RSDSM, Evgueni Konovalov, har fått sparken från en projektledartjänst vid det ryska postverket med motiveringen att han är politiskt aktiv inom oppositionen.

Här är RSDSM:s pressmeddelande om händelsen

Jag är en av dem som delar en demokratisk och reformistisk grundsyn och som kommer att arbeta vid ett statligt universitet i Ryssland. Så när man nu är igång med att hindra aktiva socialdemokrater från att besätta statliga tjänster, ta mig först! Jag har själv beskrivit mitt umgänge med oppositionella i Ryssland i dessa ryska rövarhistorier.

Tragiskt nog finns det ett lagförslag på gång i Ryssland just nu som skulle förenkla processen om man vill bli av med mig. Det är bara att hävda att jag bedriver ”extremistisk propaganda” i min undervisning.
 
Innan jag skrev ”Ryska rövarhistorier 69 – Det luktar Vitryssland” (2006) funderade jag en hel del över om det verkligen gick att skriva en rövarhistoria om situationen för de politiskt aktiva demokratiska krafterna i Ryssland som inte är önskvärda hos den statliga administrationen i Kreml och därför marginaliseras allt mer, eller om det bara skulle bli en tragisk berättelse.

När jag läser historien såhär tre år senare och tänker på att bilderna i inlägget är tagna av mina vänner känner jag bara sorg.

Ryska rövarhistorier 78 – (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först! fortsätter här

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 6, 2009-2010

Till Ryska rövarhistorier 76 – Min hemstad från ovan – nostalgiska överblickar

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 5, 2007

Inlägget publicerades första gången: 2008-01-08 i Ryska rövarhistorier, episod 5

Min underbare pojkvän Mehmet läste högt ur det rysk-svenska konversationslexikonet, som är skrivet 1973 och, åtminstone enligt försättsbladet, reviderat 2002.
- ”Nu för tiden finns det många läskedrycksautomater i gathörnen i de ryska städerna. Maskinen har en lucka för påfyllning och avspolning av det enda glas som alla måste använda. Automaterna innehåller läskedrycker och mineralvatten.” Har du sett någon sådan automat någon gång?
 - Nej, men jag har sett att man säljer mjölk från kolhozen ur en cistern på gatan, dit folk kommer med sina egna petflaskor. Men det är du för sent ute för att se! Idag håller  stormarknaderna på att ta över mjölkförsäljningen.
 - Det skulle verkligen behövas cisternmjölk här, så mycket energi som går åt till att förpacka och transportera mjölk, sa Mehmet som ibland visar upp en imponerande miljömedvetenhet. I England har man gjort ett försök med en cistern i affären där folk själva fyller på sina flaskor….

Mehmet återberättade vad han fått veta om de miljömedvetna britterna och återgick sedan till sitt konversationslexikon.
 - Stopp! Annars skriker jag! stakade han sig genom ett fonetiskt uttal av den ryska frasen.
 - Står det bara idiotiska fraser i den där boken? Den som säger så skriker antagligen redan.
 - Men du förstod vad jag sa på ryska! utbrast min talangfulle pojkvän triumferande och gick vidare i boken.
 - ”Det är en paus mellan Nyhetsjournalen och filmen” läste Mehmet under rubriken ”På biografen” och fick ett förväntansfullt uttryck i ögonen. Det här låter som en tidsresa tillbaka till femtiotalet!
 - Njae, möjligtvis menar de att det är en paus mellan Reklamjournalen och filmen. Läser du fler dumheter för mig ur den där boken så tycker jag att du ska kräva pengarna tillbaka!

- ”Sjukvården i Ryssland är gratis även för dig som är utländsk medborgare”, läste Mehmet.
 - Det är däremot sant! utropade jag engagerat och berättade rövarhistorien om hur jag blev biten av en katt och förd till sjukhus i en hypermodern ambulans. Jag tyckte att det var jättepinsamt att ambulanspersonalen viftade med mitt pass och såg till att jag kom före de fem i väntrummet. Väl inne hos läkaren fick jag fingret desinficerat med en blandning av jod och grön karamellfärg och så fick jag skriva på ett papper om att jag var nöjd med den vård jag hade fått. En rutin, påstod läkaren, men jag tyckte att det var konstigt. Men det käckaste av allt var dock att läkaren skrev ned några goda råd på ett anteckningsblock där det stod ”Sovjetunionens hälsoministerium” förtryckt på pappret. Eftersom att detta hände 15 år efter att Sovjetunionen upplöstes sparade jag lappen som souvenir.
 - Men om sjukvården i Ryssland nu är gratis, varför skulle då Ryska ambassaden ha ett intyg om att vi har en sjukförsäkring? undrade Mehmet, som hade frusit en timme med mig och andra hugade rysslandsresenärer utanför den ryska ambassaden för att få lämna in visumansökan.
 - Länderna kan själva ställa upp vilka krav de vill för att utfärda visum. Ett tag, direkt efter bombattentaten mot hyreshusen i Moskva, skulle man ha ett intyg om att man inte skulle begå några brottsliga handlingar i Ryssland, för att få visum.

Och sedan berättade jag rövarhistorien om hur jag stod på ryska ambassaden i Tallin och försökte förklara för den organisation som hade skrivit visuminbjudan vad det var för ett extra dokument som krävdes. Det slutade med att jag träffade min kontakt i Estland.

Konversationslexikonet visade sig redan innan avresan vara helt värdelöst som informationskälla. Mehmet köpte sig ett elektroniskt lexikon att ha i mobilen.
 - Så att jag kan läsa vad som står på skyltarna i Mysmansk!

Mysmansk var ordet! Åtminstone denna gång, med min sambo, hans mamma och min lillebror som sällskap. Och kanske mot bakgrund av att jag inte lär hitta en bättre arbetsplats i Sverige. Även om jag hoppas på det.

Till Ryska rövarhistorier 78 – (När de hämtar socialdemokrater) Skjut mig först!

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 5, 2007

Till index för FAQ – Frequently Asked Questions

Till index över Ryska rövarhistorier – episod 4, 2007

Inlägget publicerades första gången: 2007-06-12 i Ryska rövarhistorier, episod 4

Den ryska traditionen att hitta på berättelser och knåpa ihop vackert illustrerade blad och bokomslag sprider sig över Barentsregionen. Vid tioårsjubileumet av Murmanskregionens barnbiblioteks årliga tävling för handgjorda barnböcker deltog till och med Ukraina. Två år i rad har tävlingen haft Astrid Lindgren-tema. Årets tema var Karlsson på taket.

Det var några år sedan svenska barn skickade in sina bidrag till tävlingen men bibliotekspersonalen talar fortfarande med värme i rösten om hur man reste runt i Sverige och Finland och visade upp konsten att göra handgjorda barnböcker och hur man sedan tog emot tävlingsbidrag från Sverige. Först rörde det sig om enkla alster; illustrerade berättelser i en skrivbok, men sedan kom det allt mer avancerade handarbeten.

Listan över tävlingens sponsorer stämde väl överens med listan över tävlingskategorier. Man kunde relativt lätt läsa ut vilka önskemål var och en av sponsorerna hade haft kring innehållet i tävlingen. Det var till exempel lätt att klura ut sambandet mellan sponsorn ”Sällskapet för urbefolkningars rättigheter” och tävlingskategorin ”Bästa samiska saga” och sambandet mellan sponsorn ”Partiet Enade Ryssland”, dess ungdomsförbund ”Det unga gardet” och tävlingskategorin ”Bästa familjesaga”.

Under de tio år barnbokstävlingen har arrangerats har biblioteket hunnit samla ett brett nätverk av samarbetspartners omkring sig. Detta jubileumsår hade antalet tävlingsbidrag slagit rekord. Sammanlagt hade 250 bidrag kommit in från Barentregionen och Ukraina.

Det tog mig två veckor att bedöma alla de 58 bidragen i tävlingskategorin ”Karlsson och Lillebror väntar besök”, där jag var jurymedlem. Sedan var det dags för prisutdelning.

Det blev en formidabel föreställning! Bättre - och billigare - PR-poäng för Sverige kan man inte tänka sig. Svenska klubbens kunskapslotteri om Astrid Lindgren väckte stort intresse i utställningshallen utanför prisutdelningshallen. På scenen framträdde Karlsson och Lillebror som konferencierer. Teatergrupper spelade. Danskollektiv uppträdde. Sångframträdanden och poesiuppläsningar framfördes. Höga tjänstemän, politiker och diplomater höll högtidliga tal.

På dallranden ben klev jag upp på scenen när det blev dags för prisutdelning. Jag hade själv skrivit min hälsning från Sverige, klämt in alla politiskt korrekta fraser i talet och fått det korrekturläst. Men det satt 500 personer i salen och jag skulle hålla talet på mitt fjärde språk!

Men vad nu? Den finske konsuln bjöds fram till mikrofonen först av alla. När hon började stappla fram sitt tal begrep jag varför. Hon var skitnervös. Jag laddade inför mitt framträdande ytterligare en minut.

Men vad nu då???!!! Var det redan dags för prisutdelning? Jag tittade på de 500 personerna i publiken och beslöt mig för att inte avbryta konferencieren vid mikrofonen.

 - Du är i gott sällskap, skrockade Konsuln när jag rapporterade om incidenten. Carola glömdes också bort när hon skulle dela ut priset i Melodifestivalen.

Mmm. Bortglömd i sällskap med ett scenproffs…

 - Nå, vad tycker du om vår barnbokstävling, frågade Svenska klubbens kassör när vi hade packat in Svenska klubbens rekvisita i min bil.

 - Barnbokstävlingen visade att Ryssland har grunden för att utveckla de kreativa konsterna. Idag producerar Ryssland många duktiga bildkonstnärer, speciellt inom webdesign, och många av mina studenter visar prov på ett gott formsinne. Om man fortsätter såhär skulle man kunna ta upp den internationella konkurrensen inom t.ex. arkitektur eller stadsplanering. Det är väl den betydelsen det har, svarade jag och märkte på kassörens reaktion att han inte hade förväntat sig det svaret.

Till Ryska rövarhistorier 71 – Torsk på Murmansk

Till index över Ryska rövarhistorier – episod 4, 2007

Inlägget publicerades första gången: 2007-12-25 i Ryska rövarhistorier, episod 5

Till Ryska rövarhistorier 75 – Bye bye Murmansk!

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 5, 2007

Det finns ett allsmäktigt IT-företag i USA, som enligt en tankeväckande larmrapport på Kunskapskanalen utifrån okända kriterier sållar och sorterar bland cybervärldens ettor och nollor på ett sådant sätt att vi antingen tilldelas eller förnekas information bland träffarna i våra sökningar beroende på i vilken del av världen vi gör vår informationssökning.

Detta allsmäktiga IT-företag producerar en programvara för återgivning av satellitbilder av jordens yta.

Under min tid i exil går jag på upptäcksfärd i Murmanskregionen tillsammans med min sambo Mehmet.
 - Är det här flygplatsen? undrar Mehmet och zoomar in bilden, men geografin stämmer inte med min minnesbild.
Det visar sig vara en militär flygplats. Vi räknar till tre aktiva och ett nedlagt militärt flygfält i stadens närområde. På varje flygplats kan vi räkna antalet stridsflygplan, bombplan, spaningsplan och helikoptrar och bilderna är tillräckligt tydliga för att vi ska kunna avgöra vilken modell krigsmaterielen har.
 - Du, det ligger en stad här som heter Severomorsk. Dit måste man ha särskilt tillstånd för att åka. Studenterna därifrån brukar skylla på passkontrollen när de kommer för sent till lektionen – men det är naturligtvis inte någon giltig orsak till frånvaro.

Vi zoomar in.
Till skillnad från Murmansk har allmänheten i Severomorsk tillgång till Kolaviken. I slutet av en aveny tronar en jättestaty av en arbetare nere vid hamnen och bredvid statyn finns en strandpromenad och en enorm läktare som vetter ut mot viken.
 - Vilka schyssta parader de måste kunna ordna här! Synd bara att staden är stängd.* Jag skulle vilja se det här, suckar jag.

Vi räknar antalet hangarfartyg och ubåtar i Kolavikens inlopp och antalet fiskebåtar i Murmansk hamn. En av de orter där skolbarnen bidrog med imponerande fina alster till Barnbokstävlingen på Karlsson på taket-temat visar sig vara en kärnvapenhamn.
 - Kolahalvön är inte alls gjord av kola! utropar min ordvrängare till pojkvän missbelåtet.
 - Det var väl bra att du fick veta det nu, så att du inte hade kommit dit med falska förhoppningar, replikerade jag.
Ryska rövarhistorier 76 – Min hemstad från ovan – nostalgiska överblickar fortsätter här

* Att Severomorsk är en stängd stad betyder att de boende i staden måste visa pass vid in- och utpassage. Även gäster i staden måste ha en speciell inbjudan för att komma in.

Till index för Ryska rövarhistorier – episod 5, 2007