Idag såg jag förövrigt en dokumentärfilm om tre tonårstjejers liv som i vilket fall som helst INTE var lika häftigt som mitt och Cis.
Hallå?
Ni skulle gjort en dokumentärfilm om oss istället, garanterat högre tittarsiffror om ni frågar mig. Dock så hade vi samma ’’stil’’ som dessa tjejer. Ni vet, poppare/emo/rockare/emowhore. Yeah, you name it!
Och jag störde mig, och jag störde mig.
De drack skitvodka på det fantastiska nisseterminalen, hängde på gården, stod längst fram på Håkan konserten och sjöng med fast de egentligen inte kunde texterna, låtsades svimma i publiken för att få uppmärksamhet, blev burna över staketet för att i en sek vara ett steg närmare Håkan än någon annan.
Wow.
Hade stjärnor under ögonen, kajal ända upp i pannan och randiga strumpbyxor att göra revulution i.
Men vad vet jag?
Mitt i ’’jagstördemigscenariot’’ så slog det mig att de lika gärna kunde vart jag. Svartmålad, randiga strumpbyxor, terminalhängare med en äcklig bajvodka i högsta hugg.
Ja, gud förlåt mig mina synder. Men fyfan va kul man hade!


