Efter flera års skam för något som jag själv inte kunde styra över, skam över något en annan människa har ansvaret för.
Jag är 28 år idag och känner mej vuxen nog att säga att jag blivit sexuellt utnyttjad och det va inte mitt fel. Under åren som gått trodde jag att händelsen skulle själv dö och minnet om den natten skulle försvinna.. Men den gjorde inte det. Den växte sej större och större ju mer tiden gick och ju mer jag försökte förtränga och glömma.
Mitt eget själv värde blev obefintligt. Jag hade redan varit med om det värsta av någon jag trodde jag var trygg med, så det fanns ingen självbevarelse längre. Kunde inte identifiera händelsen med min skam men kände ändå skammen som ett strypgrepp. Jag var berusad när det hände. Jag minns nästan ingenting, ändå har det legat som en skugga över mej, för det var efter det jag glömde bort den unika glädjen till livet. Förlorade kärleken till mej själv.
Jag var ledsen den kvällen innan det hände. Jag var ung och hade relations problem. Ingenting gick den vägen som jag önskar att den kunde gå, jag hade inte förutsättningarna eller erfarenheterna. Den kvällen med sorg i hjärtat och en orubblig naivitet om oslagbar blandad med besvikelse gick jag ner till puben för att fläkta livets allvar. Distrahera alla jobbiga minnen, söka glada ansikten och trygga vänner, dansa bort en kväll eller bara bli berusad och skratta.
Men det blev inte så.
En vuxen trygghet, blev till ett övergrepp som gjorde mitt liv helt trasigt.
-Du får inte berätta det här för dina föräldrar! Sa han när förvirringen var total dagen efter. Då förstod jag att jag inte mindes natten… svaga bilder… Som om någon styrt mitt minne med en on och off knapp. Jag befann mej hos den man som var en av alla dom trygga vuxna under min uppväxt. Jag var skräckslagen.. Han körde hem mej och jag vågade inte gråta förän jag låst min dörr och säckat ihop i hallen. Alla mina kläder och smycken slet jag av mej och slängde bort. Duschade och tvålade in mej gång på gång. Nu så här långt efteråt minns jag inte hur jag stod ut med vardagen och att tiga, men jag vet att det var som ett långt mörker som jag hela tiden försökte lära mej leva med.
Ju mer tiden har gått ju mer har jag dödat mitt inre för att ha energin och styrkan att glömma allt, glömma hans existens och stå ut med mej själv. Mitt skadade inre gråter och säger att jag inte gjort något fel, att jag är utnyttjad och borde tala med någon, medans en annan sida slätar över allt, vill glömma, skyller över allt med massa ursäkter, tar på sej ansvaret själv, försöker vara vuxen för någon annans handling, förlåter och sväljer. Men hur än det är så hamnade jag hela tiden ensam och rädd.
Det gick något år och det var så jobbig att jag till slut inte stog ut att bo kvar. jag bestämde mej där och då för att flytta långt ifrån mina barndomstrakter, det var den ända lösning jag såg för att överleva.
Tiden gick, jag träffade en kille, flyttade 80-90 mil bort, ändrade livet totalt. Offrade allt och följde med honom till ett nytt ställe för oss båda. Jag var på ett annat ställe i ett annat liv men alla minnen hemsökte mej. Rädslan försvann aldrig och jag upplevde fortfarande rädsla om att den manen som gjorde mej illa skulle stå utanför dörren och lyssna på mej, eller titta in genom fönstren, sitta i bilen och vänta eller bara stå på vägen utanför och vänta. 80-90 mil ifrån och min rädsla fortsatte precis som tidigare. Inget var rationellt av min rädslor, men det spelade ingen roll att klargöra verkligheten, för jag var lika rädd gång på gång. Ingen visste något så jag var tvungen att skylla mina rädslor på ovesentliga meningslösa saker… jag kunde inte vara jag längre.
Det gick inte att bära det som en hemlighet.
Nu är jag äldre, förstår egenvärdets betydelse för livet, rätten att leva och må så bra som man bara kan, och att ge sej förutsättningar för att besegra hinder i livet. Jag tror på the secret eller lite som buddhismen, att man får det man ger. Var god och du får gott, lär av din fiende osv. Ingen ide att självdö för att någon dåre gjort en illa.
Så vill jag lyfta fram hur jag har sett på det som mamma. Eftersom jag hoppas och vill att min lilla prins alltid ska kunna komma till mej och berätta om sina problem. Så vart det viktigt för mej att berätta allt för min mamma.
En stor sten föll från mitt inre när orden var sagd. Det finns ingen anledning att känna skuld längre. rädslan för att bli utpekad som idiot för att ha druckit för mycket och blivit utpekad som en slampa försvann. Klarheten om vem som förtjänar den inre smärtan blev tydlig. Jag hade ju inte gått med på att någon skulle utnyttjat min kropp. Någon hade utnyttjat mej när jag inte var i mina sinnesfulla bruk. Det var ingen fråga om något annat med tanke på att en minnesbild från den hemska natten är att jag ligger naken på hans toalett och spyr. Det fullkomligt rinner ur mej. Ju mer jag fick ur mej ju klarare blev jag över situationen för en kort stund och mitt i allt ser jag hur han står och försöker kladda på mej medans jag spyr… I den klarheten vet jag att jag med så tydlig och arg röst som möjligt säger åt honom att lämna mej ifred, sen kräks jag igen, och där blir allt svart igen.
Tystnaden under alla år har fått mej nu att explodera. Jag vill skrika ut vad han gjort imot mej. Nu jävlar får det var nog, det här är mitt liv och nu är det dax för min egen och för andra tjejers skull att prata om hur illa en del människor kan behandla sin position eller utnyttja flickor som är full och inte är i sina sinnesfulla bruk.
Jag älskar mej själv mer än att hålla tyst längre!
Måste säga att mitt hjärta nästan brister när jag läser detta. Att min Saris har gått och burit på detta under alla år. Du har blivit mycket stark eftersom du kan berätta. Glöm aldrig bort att vi älskar dig mycket, även om man är dålig på att säga det.
Tack för dom fina orden!!!
Hade aldrig orkat vara stark om jag inte haft er i ryggen!
Många kramar!!!
Blir ledsen av att det finns såna människor, att du fått bära detta själv. Men så attans stolt (trots att vi inte känner varandra så väl) att du valt att gå ut med detta o välja LIVET. Du är värd allt, du är en fin människa o en mamma som Hampus alltid kommer att vara stolt över.
Kramar i massor. //Ella
Tusen tack käraste du! Jag blir så otroligt glad och tacksam för dina ord! <3
Lilla, lilla Saris så klok du är. Va skönt att du kunnat berätta och förhoppningsvis så lättar ”trycket” för dig, Jag hoppas att du inte tappar tron på att det finns trygga vuxna runt om dig och att du är en av dem. Du kan verkligen lite på dig själv iallafall, så modig och klok som du är. Lyckliga Hampus
. Kommer alltid att stötta dig och hoppas att jag på något sätt kan ge dig styrka för att gå vidare i din frigörelse från gamla, verkliga och overkliga demoner.
Älskar dig alltid
Älskar dej alltid med! Jag är så tacksam för att du finns! <3
Jag skriver och raderar hela tiden… finns så mycket att skriva. Du är en av dom viktigaste förebilderna och den jag sett upp till under min uppväxt och även nu som vuxen!
För alltid en stor del i mitt hjärta! <3
Jag älskar dig så och är stolt över att du hade modet att berätta !!
Och jag är så tacksam över att ha haft dej och Annika i mitt liv alltid! Jag är inte den jag är av en slump, ni var och är underbara människor med kraft att bygga förutsättningar för ett så fint liv som möjligt! Jag ser och jag lär! Klart det finns fler människor som betyder mycket och som alltid finns i mitt hjärta, men det finns bara två diamanter och det är ni!
Älskar dej!
Det är skönt att du förstått vem som gjort fel. Var rädd om dig.
Förståndet är inte alltid vad det ska vara när jaget gått vilse. Usch vad mycket skuld det ligger i såna här situationer.
Vi ses snart där vi brukar hoppas jag