Månaden var Februari. Jag var 15 år och hade blivit av med oskulden kvällen innan med min första kärlek. Hade precis kommit hem till min mammas lägenhet i Hallonbergen. Det var en rätt mysig lägenhet. Vi hade inte bott där så länge. Jag var lycklig, kände mig vuxen och var tokkär. Hade den där speciella energin som man endast har när man är nykär – vilket gjorde att jag kände för att storstäda mitt rum. Jag satte på hög musik och städade järnet. Blir avbruten efter en halvtimma ungefär av att det knackar på dörren. Det var mamma. Hon bad mig och en penna. Gav henne en blå som det stod ” Stockholms läns landsting ” på. Hon tackade och gick ut.
Rummet var äntligen klart men det saknades något… Blommor! Gick in till mammas rum för att hämta tre blommor som stod uppe på hennes hylla. Hon låg och vilade så jag tände inte lampan. Sträckte mig upp mot hyllan då jag sedan stannade upp. Något var fel. Jag vände mig om och tittade på mamma igen. Det var rött. Jag gick och tände lampan. Blod. Blod på väggen, blod på golvet, blod på sängen, blod på mamma.
Jag fick panik. Sprang ut i vardagsrummet där min pappa satt av någon anledning. Jag ramlade ihop på golvet och skrek att mamma var död. Pappa gick in i hennes rum och jag stod i dörröppningen. Var helt hundra på att det var något gammalt sår som hade gått upp på hennes mage eller dylikt.
Pappa lyfte på täcket. Där låg den. Den blåa pennan hon lånade av mig. Fanns även en bild på mig och ett avskedsbrev. Jag blev hysterisk. Kände mig sårad, äcklad, förbannad och oerhört rädd. Ambulansen kom och hämtade henne. Då vaknade hon till liv och klämde ur sig ett ”förlåt”.
Det tog många år innan jag fick en bra kontakt med min mamma igen.
Det tog ännu fler år innan jag kunde förlåta henne för det hon gjorde.
Har fortfarande mardrömmar om det och det har gjort att jag inte kan se på skräckfilm utan att gråta.
I dag har jag och min mamma bra kontakt. Vi rings nästan varje dag och jag kan till 100% säga att jag älskar henne igen. Det känns underbart. Var rädd att jag inte skulle klara av det.
Jag har själv varit i en kraftig depression så jag kan förstå henne lite nu för tiden,
men jag kommer aldrig glömma den blåa pennan hon skrev avskedsbrevet med.
Inte heller dagen efter jag förlorade min oskuld.
Tiden läker alla sår.
