Ikväll går mina tankar till familj och vänner till den flicka som hittats, bragd om livet i en skog inte alltför långt ifrån min förra lägenhet i  Västerås. Det är otäckt att sådant kan ske så nära en men ändå är man så omedveten, så oförmögen att göra något. Det är otäckt att dessa människor som gör detta sällan får något straff att ens tala om. För ett par år sedan så mördades en kvinna vars mördare fick tio år. Tio år när man lämnat en liten flicka utan sin mamma. Tio år och så är man ute efter…ja sällan efter tio år i alla fall.

När jag var yngre så tyckte jag att att man helt skulle ta bort ordet fängelse och istället kalla det för något annat… att det inte skulle vara frågan om straff utan endast rehabilitering. Jag vet inte om det är jag som blivit hårdare eller världen som förändrat min syn men jag känner inte så längre. Jag brukar hylla empatin men ibland så vill man inte förstå. Ibland så orkar man inte förstå. Ibland vill man bara att det ska försvinna.

Nu låter det kanske som att jag är för dödstraff vilket jag inte är och aldrig kommer att bli. Det finns de som kan bättra sig men en process i det är att inse att man har gjort fel och att acceptera och respektera att få ett straff, inte bara för rehabilitering utan för att man inser att man gjort fel och förtjänar det. Hur många av de som mördar och släpps lösa inser det?

I fallet med kvinnomordet där han dömdes till tio år hade mördaren dagen efter mordet (innan han åkte fast) gått till jobbet som om ingenting hänt…angående mordet här och nu i Västerås så ska tydligen en pojke inställt sig frivilligt (om jag förstått det rätt) hos polisen. Nu vet vi i och för sig inte om det är han eller inte som tagit flickans liv men skulle det visa sig att det är det så kanske det ändå finns hopp för pojken i framtiden, långt in i framtiden.