Jaha, då har man gjort det igen… Fixat lite kaos i sitt liv. Ytterligare en merit till CVn för Dramaqueen Bråding!

Eller, så kändes det iallafall när jag vaknade upp hemma hos min fina Maja imorse vid 7. Jag däckade hemma hos henne inatt. Hela dagen igår gick i ett enda tempo…D började me övervakaren, vidare till sjukgymnasten för att få akupunktur för jävla knät, lunchfika me Maja o vidare till Sara i sjöstaden. Då nånstans så kände jag bara hur en ångest börjat byggas upp i mig o jag ville verkligen lyckas dämpa den… Vi satt oss på ett ställe i sjöstaden o hade d skittrevligt. Jag drog vidare efter några timmar för att träffa Vivi. Skitnice, alltid så kul att träffa henne! Sen va ju tanken att jag skulle hem till Maja för att sova, men hon va inte riktigt klar me d hon gjorde o vi bestämde träff på ”Judits” i Hornstull såklart. O där blev vi kvar…Till stängning!

Jag hade en skitnice kväll o satt mest o snackade me min fina Mogge hela kvällen. Maja hängde runt o hade ju både Jonte, P o Ru där att snacka med. Men den där lugna kvällen som va planerad att bli… Den blev ju inte riktigt av, hehe.

Väl hemma så däckade jag i Majas säng, helt slut, o sen minns jag inget mer. Inte förrän en hurtig Maja står iklädd värsta träningssetet o hänger sig över mig i sängen o säger ”Jag drar ut o springer… Jag köper me frukost när jag e tillbaka!” klockan 7. Det e då den där första översköljningen av ångest kommer över mig. Shit, det var ju lite jag som skulle peppa henne att komma igång o träna o ha rutiner. Nu var d plöstligt jag som låg ganska utslagen i sängen o såg upp på en pigg Maja me hörlurar i öronen o piffiga tights på benen.

”Jag följer med!” sa jag direkt. Jag mår bra, nu kör vi!

Kontrasterna av oss båda som gled runt i Hagaparken på morgonen måste ha sett ganska rolig ut. Hon i värsta snygga träningsoutfiten, skuttandes runt som värsta nyutsläppta kossan på grönbete. O jag lunkandes i mina baggyjeans, hoodie o oknytna sneakers. Men en timme blev det i parken innan vi drog o köpte jordgubbar, sojayoghurt o frukt.

Jag insåg me tiden att jag egentligen inte alls hade nåt att må dåligt över. D va nog mest besvikelsen över att jag inte fullföljt min egen plan till punkt o pricka som jag satt upp. Men vafaan, jag gick ju upp o jag gick min promenad o jag drog till terapin sen. Ingen skada skedd!

Jag har hela tiden nån typ av dåligt samvete för allt o alla. D känns som att jag försöker hålla upp den där perfekta bilden av mig själv konstant. Den där bilden som jag kämpade febrilt med att skapa under hösten. Men jag pallar faan inte alltid att vara så jävla perfekt. Vem har sagt att jag inte får misslyckas eller leva lite dåligt ibland? D handlar ju inte om något hemskt eller att jag skadar nån? Jag går hela tiden runt o känner att alla blir besvikna på mig o att jag måste leva upp till alla förväntningar som ställs på mig eftersom jag e så ”duktig” o kämpar så ”Bra”. Jag tror att jag gjorde allt lite för perfekt, lite för snabbt. Jag kanske gjorde mig själv en otjänst. Jag vet inte! Läkning o insikter tar tid. Jag har hela tiden viljat skynda på processen. O nånstans mitt i allt så har jag egentligen grävt en egen grop, som jag liksom inte klarar av att hålla mig kvar i….

Jag lever så bra jag kan. Jag sover, tvingar mig till att äta regelbundet, rör mig o tar tag i allt jag förmår. Men vafaan ska jag ha ångest för, bara för att jag inte råkade följa exakt det jag lovat mig själv en enda gång? Kom igen, folk har gjort värre! Jag har gjort värre! Jag måste nog bara få lite perspektiv på min situation så att jag kan sluta att tro att jag e så jävla dålig hela tiden. Jag kommer ändå alltid va den som dömer mig själv hårdast, så vafaan ställ inte såna jävla krav på mig. Om det nu e nån som gör det mer än jag själv? Hmm… Jag orkar snart inte va ”perfekt” längre!

Nu ska jag va glad, tycka om mig själv o  inse att jag faktiskt inte har gjort nånting fel! Inget att ha ångest för!

Nu ska jag dra o ha möte me Clara o Loppan!

Puss