Mötet

Loffe, uppfinnaren som höll på med någon uppfinning var ute på stan idag. Gick från affär till affär innan han hittade en butik som sålde begagnat skrot till nästan inget pris alls, liggandes på torget i Ljungstrandsvik. Där stannade han en bra stund letandes bland mojänger och molejoxer eller vad Mulle Meck nu skulle säga. Efter att ha hittat en del för Loffe viktiga saker, betalat och fått det nerstoppat i en låda går han ut ur butiken. Han skyndar runt hörnet på torget för att gå till bilen och fara hem.

Men riktigt så långt kom han inte förrän han gått rakt in i en liten pojke med trasiga kläder och fett hår. Han ramlar baklänges och tappar sitt paket. Pojken, som förstås är Ludde, faller också, men de reser sig nästan lika snabbt båda två och Ludde ber så hemskt mycket om ursäkt.

”Ingen fara killen”, säger Loffe och pekar på lådan med saker han precis införskaffat. ”Skulle du vilja hjälpa mig med en uppfinning som ska förändra världen?” fortsatte han.

Ludde funderade ett litet tag, vägde för- och nackdelar mot varandra och kom till sist fram till att det skulle ju kunna gå fint. Ett tag i alla fall, och han är ju ändå 15 år, han kan ta hand om sig.

”Ja visst kan jag det. Ludwig heter jag.” säger Ludde artigt.
”Mig kan du kalla Loffe.” svarar Loffe och de går till Loffes bil med paketet.