Min blogg är lite tom just nu. Och det lilla som skrivs är deppigt och svårt att förstå.
Men vet ni? Det är så mitt liv ser ut just nu. Det är lite trubbel i paradiset. Mycket i skolan. Nytt jobb. Vänner som mår dåligt. Olycklig kärlek.
Och jag vet att det är precis sådant jag brukar skriva om. Hur hjärtat slår tusen gånger snabbare än normalt men att varje slag känns som en kniv i ryggen.
Saken är den att det finns två problem. Dels vet jag inte hur jag ska formulera mig men framförallt så vill jag inte hänga ut någon. Det är så mycket som händer just nu som inte har med mig att göra.
Den här bloggen är min historia. Det är jag som har valt att öppna upp mitt hjärta åt er. Det har inte min familj eller mina vänner valt att göra. Det är någonting jag måste respektera.
Dessutom vet jag hur mycket ord kan såra. Jag har gjort människor illa genom att skriva vissa saker. Människor som jag älskar något otroligt mycket. Det vill jag inte göra igen. Och när gränsen mellan rätt och fel är hårfin så väljer jag nu att vara extra försiktig.
Även ni betyder mycket för mig och jag vill så otroligt gärna berätta men mina vänner kommer alltid i första hand. Alltid.
Som det här. Det inlägget sårade en person som jag tycker om oändligt mycket. Pojkvän eller inte pojkvän, han (t) är fortfarande den finaste jag vet.
Nu vet ni hur det ligger till. Och känner man en enda gång att min blogg är fin så kommenterar man. För just nu är ni tysta och då tycker jag att bloggandet är ganska okul. Bara så ni vet.