Ikväll var jag och J på äventyr i Kungälv. Vi lyssnade på ett föredrag av författaren Peter Halldorf – det är helt otroligt hur en del människor har förmågan att öppna upp för nya perspektiv. Nya perspektiv utifrån helheter och detaljer på samma gång – fascinerande.
När jag var påväg hem från J, efter att ha ätit scones med lemoncurd o sett på film med J o F, så tänkte jag på en del saker.
Jag tänkte på att spårvagnschauffören som körde 5an måste vara dum i huvudet som körde rätt förbi mig och jag hann tänka ännu mer när jag fick gå hem i kalla, tysta Göteborg.
Senaste tiden har jag som de flesta andra i det här landet varit trött, trött, trött… Då orkar man inte riktigt uppskatta människorna runtomkring sig. Det är så fel, för utan dem hade man ju aldrig orkat.
Sista tiden har jag varit så otroligt dålig på att säga till människorna runtomkring mig hur mycket de betyder för mig. Alla fina, underbara människor. När man bor ensam (eller ja… ensam på ett studenthem) lär man sig uppskatta det ännu mer. Att det finns folk som vill umgås med mig på en fredagkväll. Att någon ringer för att ta en fika på måndagseftermiddagen. Det är så himla fint och jag uppskattar det – mer än vad jag någonsin kommer kunna säga.
Men alla ni. Förlåt. Jag älskar er. Tack för att ni finns.


