Kära kära vänner!

Jag skiter fullständigt i denna skitsida kallad metrobloggen. Jag hade en deal med mig själv som jag skapade på tågluffen i oktober att jag skulle börja metroblogga när jag kom hem. Tills jag skaffade mig min egen hemsida där även bloggen skulle hålla hus.

(Allt detta kan ni läsa på min gamla blogg på inlägg utan åäö)

http://scuq.blogspot.com

Men nu, jäklar. Har dagen kommit.

Välkommen till en väldigt ofärdig hemsida som är on fire.

Scuq.se

Det är lite lugna puckar här på metrobloggen. Jag sysslar med min hemsida men är inte riktigt nöjd än så jag hänger här en liten stund till. Men det väntas andra tider sörrni! Mitt skrivande förflyttas snart men i will tell you guys.

Jag ska till New York.

I maj, då det är vår. Då Central Park sprudlar och sjunger.

Elva timmars flyg med pappa, en storebror och en lillebror. Den minsta lämnar vi hemma. Vilket han är något upprörd över. Så upprörd att han har krävt en privat world of warcraft server av oss alla fyra.

Jag sa, om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder
Och jag ska tjaallalaala
tjalla ifrån döden

Laleh

Men USA alltså. En ny värdsdel.

Could be something.

Tuggar äpple och Moberg lagar mat på teve. Chokladpudding.

Säger sen att han ska pudra på den. Rent heroin ska det vara, tillägger han. För att sedan fortsätta prata om att allt blir så jäkla bra hur han än gör. Och det blir det ju också, så jag bara nickar. Inte sådär instämmande utan på något annat mer orginellt sätt.

Det är så tråkigt att skriva att man nickar instämmande. Alla nickar instämmande. Det är det som nickandet gör, dess sysselsättning.

Nej jag nickar inte ens framför teven, jag gör en liten dans. Hoppar upp i ljuskronan vi inte har och svingar mig till ett litet podium där jag greppar en mick från 20 talet. Och sedan dansar jag väldigt hoppigt och studsigt och ibland kommer det en kille i frack förbi och snurrar mig i små piruetter. Men jag är alltid förberedd och ser inte det minsta chockad ut över den främmande karlen som kastar upp mig i luften. Podiumet gnistrar i olika färger och det är glitter i luften som alla andas in.

Alla, för att det är ett publikhav nedanför mitt podium som numera är en scen fylld med roliga hattar så jag måste skotta mig fram för att nå micken som jag än så länge inte sagt att jag sjunger i men som ni redan antagit.

Jag och lillebror hade ritkväll.

Gå inte omkring och känn dig kränkt av livet.

Jag har fått en sån grym tanke till en utav arbetsproverna. Ibland är jag så fruktansvärt fantasifull att hjärtat börjar hjula och jonglera med lungorna.

Jag älskar det. Jag uppskattar det. Jag uppskattar mig.

Det är när jag går in i något så intensivt det blir som bäst. När timmarna går och jag märker att ryggen är överkörd av en bulldoser, eller är det kanske laptopen.

Nu måste det bli Amelie from mont martre innan klockan ringer om sex timmar.

Det bröderna Sundin mestadels har gemensamt är deras fnitter. De fnittrar åt saker. Mest hela tiden. Det finns asgarv också, högt och ståtligt och manligt bullrar dem åt pruttskämt och barn som blir piskade i Indiana Jones filmer.

Men det är fnittret som avslöjar. Trots mycket tatueringar på biffiga armar och skjutandet med vapen och historier om slagsmål på demonstrationer, så kiknar dom och ser ut som små versioner av sig själva.

Det är underligt att man är alla sina åldrar hela tiden.

För jag är aldrig bara nitton år. Jag är fyra år när jag kommer hem och inte har mat i systemet. Jag är 13 år när mina föräldrar tycker att jag resonerar fel men jag är minst 25
på jobbet där allt ansvar kopplas in.

När bröderna kollar på film och ivan berättar att han vill ha en stor apa som har en ryggsäck innehållandes presenter, är han inte i sin typiska 20 års ålder. Jag vet inte vilken ålder man vill ha en stor apa följandes efter sig, uppenbarligen finns den, men det spelar ingen roll.

Man är alla sina åldrar. Jämt.
Så var det bestämt.

Nu ska jag leka med bröderna Sundin. De bjuder på kaffe. Hoppas jag. Annars blir det slagsmål.

Har gått jätte långt, till en hållplats vid sjukhuset för att ta bussen från jobbet. Jag och en liten gubbe med sin cigarett står och tittar på vägen. På bilar. På klockan.

Och så stannar det en bil och ut hoppar en kille som jag tänker liknar grabben som håller om mig när jag sover.

Lika långa ben, tänker jag och tittar på hans ben.

Han går fram, kramar om och pussar mig för att sedan vända om och hoppa in i bilen igen. Som åker iväg.

Jag och gubben står kvar, han sneglar på mig. Jag tänker att idag är jag fasingen trög.

Vi kollar på vägen, bilar och klockan.