Måndag 13 november, 2006
Hjälp, snälla hjälp mig!
Jag måste härifrån. Men jag är så rädd att han ska upptäcka det…
Jag hör hur han sitter där i soffan och njuter av sig själv…
Han sitter väl antagligen och tittar på sport…
Jag önskar jag kunde skrika, men efter alla våldsövergrepp som han utsatt mig för, så har jag förlorat rösten…
Jag ser hur ljusglimten ifrån vardagsrummet slocknar…
Och nu hör jag hans steg… De kommer närmare…
Han kommer nu… Han…
Tisdag 14 november, 2006
Kära dagbok…
Nu är jag död… igen… Ja, kanske inte på riktigt men i själen…
Jag orkar snart inte längre och jag vet inte vad jag ska göra…
Eller… Jag har en plan på hur jag ska slippa undan…
Imorgon ska min man nämligen på konferens…
Och då hoppas jag på att jag ska kunna fly…
Innan hoppet dör helt…
Onsdag 15 november, 2006
Han går nu, snart… Jag kan höra hur han knyter skorna…
För här är så tyst att man kan höra en knappnål falla till golvet…
Och nu plingade det till i klockan. Eller var det något annat som lät?
Ska jag våga ta mig ut… Ja…
Fredag 17 november, 2006
Hemma igen… men minnet ligger kvar…
Vart var jag nu… Jo…
Jag låste upp dörren med en aluminiumfjäder som jag hade tagit från den halvtrasiga fåtöljen som står i hörnet.
Jag gick sakta ut i köket och började leta efter något för att dyrka upp ytterdörren med…
Plötsligt hörde jag en röst bakom mig… Det var han…
Jag tog stekpannan som stod på spisen och svingade den emot hans huvud… men jag missade…
Så jag kastade en kniv som låg på diskbänken…
Men han tog skydd bakom en stol, så jag tog första bästa flaska som stod bredvid mig och sprutade i hans ögon…
Han skrek högt, och sprang sen ut…
Och jag efter honom med kniven i högsta hugg…
Jag har lite svaga minnen om vad som hände…
Jag sitter här nu i min garderob efter två kalla nätter i fängelse…
Och väntar på domstolsbeslutet… Och det känns svårt…
Det känns så svårt nu att gå vidare…
Jag vill sova men jag kan inte… Med tanke på alla minnen som ligger där och minner mig om saker jag ej vill minnas…
Men han kommer aldrig mer tillbaks nu…
Så inga nya traumatiska minnen kan skapas… men ändå…
Jag sitter här i den mörka tystnaden och känner ängsligt på pillerburken i min högra ficka…
Jag känner att jag måste gå nu…
Adjö kära dagbok…
Adjö… för evigt…
