Du ser på teven. Extreme videos är vad som visas och det är ett riktigt bra program. Showen går ut på att visa människor i olika situationer som gör illa sig. Tragedier höjer pulsen, får det att kännas som att det är på riktigt. Det är häftigt att se hur basketspelaren missar dunkningen, ramlar och landar med pannan först i golvet. Du ryser till. ”Hahaha, vilken jäkla smäll!” säger du till din kompis som sitter bredvid. ”Det här, det är bra TV det”. Ibland, när ingen ser brukar du surfa efter videos på människor som krockar eller bli påkörda i trafiken. Det absolut häftigaste är videon på mannen som blir överkörd på formel-1 banan. Det blir knappt någonting kvar, mannen slungas säkert 30 meter och går av på hälften. Det är konstigt att det är så litet blod egentligen. Inte alls som i filmerna. Men det är bra, får då vet man ju att det inte är fejk, då är det eggande på ett helt annat sätt. Det är verkligen intressant att se hur det går till när sånt här händer, för i verkligheten, i realtid har du aldrig sett något liknande. Du funderar en stund på hur det skulle vara. Rätt coolt egentligen om det hände, men ganska äckligt. Du tänker att det vore häftigt att ha bilder på det, att få vara den som lägger ut det på youtube.

Scare tactics är också ett favoritprogram. Det är skitcoolt att se folk bli vettskrämda, så ballt att de går på allt. Ibland, i de klippen som är verkligt bra gjorda blir offren så skrämda att det gråter.

Du har aldrig funderat över hur världen skulle vara om alla var som du.

 
Kanske.

Nästan varje gång jag ser en reklamsnutt på TV som vill att man skänker pengar till barn eller flyktingar i utvecklingsländer så vill min mage vända sig ut och in. (Bilden snodd från sos-barnbyar.se)

Alltid är det samma sak, en söt liten flicka

omgiven av totalt och fullständigt elände, och budskapet är att JAG ska hjälpa henne ur detta elände. I skolan har jag fått lära mig att skydda mig mot reklambudskap, man har sagt att reklam försöker använda sig av känslomässiga budskap hellre än rationella, och inga, jag lovar verkligen INGA använder sig av dessa knep på ett mer självrättfärdigt och hämningslöst sätt än hjälporganisationer. Den söta lilla flickan lider verkligen, och alla som inte är spykopater skall känna sig illa till mods över hennes lidande. Målet med reklamen är att skapa en kontrast till den svenska vardagen, vi ska känna att den lilla flickan skulle kunna vara född i Sverige, hade det varit grannungen så hade vi känt oss skyldiga att ta hand om henne. Vi ska få dåligt samvete över hur bra vi har det, och inga medel är låga nog för att lyckas med detta. Verkligen perfekt till morgonkaffet. Nu vill jag inte låta påskina att jag är något slags okänsligt monster, men när man utsätts för ett sånt här övergrepp på sina känslor så tycker jag man bör man fråga sig ett par enkla frågor:

   1. Varför lider flickan? – Hon är fattig, givetvis, och hennes föräldrar är fattiga eller döda. Eller inte nödvändigtvis flickan i reklamen, henne har någon säkert redan tagit hand om. Men det bryr sig ju inte SOS barnbyar i. Får reklamen oss att må dåligt så har de ju lyckats. Men jag vill gärna att du gräver litet djupare än så här, vad är egentligen anledningen till att det finns en hel drös fattiga barn i ett land? Varför finns det utvecklingsländer över huvud taget? Här är en populär förklaring bland världens ekonomer: Västvärlden handlar inte med utvecklingsländerna, och låter de inte delta i den globala handelsmarknaden. Detta betyder i korthet att OECD-ländernas regeringar har satt upp höga tullar för att blockera utvecklingsländerna från att sälja sina produkter på OECD-ländernas marknader. Det är enkelt att visa att det bästa sättet att höja ett lands levnadsstandard är att integrera det med andra länder med hög levnadsstandard. Ju mer två länder handlar med varandra desto mer lika varandra blir de. Vilka handlar med Afrika? – Just det. Ingen. Vad beror då detta på? -OECD-ländernas regeringar givetvis. Alla är så otroligt måna om att skydda sin ”inre marknad” att de inte bryr sig det minsta lilla om vilken effekt detta får i omvärlden. För att lätta sina samveten så skickar OECD-länderna dock litet bistånd. Otroligt ironiskt egentligen, som att några miljoner i bistånd skulle kunna kompensera för en utebliven industrialisering och en verklig chans till förhöjd levnadsstandard. OECD-ländernas invånare är också nöjda med den här lösningen, eller så vet de bara inte bättre. Det är okej att skicka några hundralappar till afrikanska barn, men några afrikanska tandläkare vill vi jävlar inte ha på hemmaplan! Dubbelmoralen vet inga gränser.

   2. Om jag skänker pengar, vad händer då med pengarna? – Nu ska jag inte påpeka att SOS barnbyar är en omoralisk organisation, men jag skulle bli ytterst förvånad om mer än hälften av pengarna som skänks till ideella organisationer når några behövande. Skulle någon få för sig att försöka hjälpa barn i Nordkorea så skulle jag bli ännu mer förvånad om någon mat eller några pengar nådde fram över huvud taget. Och vad händer när flickan går från att vara flicka till ”ung kvinna”? Slutar biståndet? – Antagligen, för en universitetsplats är knappast gratis, och för de pengarna kan man ju rädda fler barn i stället. Sen är det ju inte ens säkert att flickan ens vill eller kan studera vidare efter grundskolan. Det få människor förstår är att om man ska rädda ett barn till livet, så måste man också se till att det blir ett drägligt liv de blir räddade till. Jag skulle otroligt gärna vilja se statistik på hur många av de så kallade ”räddade” barnen som går vidare till ett kriminellt liv, eller ett liv som prostituerad. Någon sån statistik lär jag dock aldrig få läsa, för den göms väl. Att rädda ett liv är bara beundransvärt om personen man räddar gör någonting bra av det. Världen behöver inte fler människor, vad världen behöver är en större andel ansvarstagande och medvetna människor.

   3. Varför är det inte ett fult barn? Fula barn väcker inte samma sympatikänslor, och därför ser vi dem inte i reklamen. Reklamen är speciellt designad för att få dig att känna skuldkänslor, och det är tydligen ingenting som fula barn framkallar lika effektivt. Se det för vad det är: Ren och skär manipulation.

   4. Vad finns det för andra alternativ? – Rösta! Ta 15 minuter och ta reda på om det finns någon politiker eller politiskt parti som är emot protektionism, och säg till dina vänner att göra samma sak. Fattiga länder hjälps inte av bistånd, de hjälps av avskaffade handelstullar och fri rörlighet. De hjälps av att ges möjligheten att lösa sina problem själva. När västvärldens människor börjar förstå att det är deras regeringar som orsakar fattigdomen så kanske det kan ske en verklig, bestående ändring. Tills dess vore jag bara tacksam om jag slapp skuldkänslor till frukost.

-Jag vet vem du är.

Du är nästan garanterat en kvinna, eller tjej om du så vill, vit och medelklass. Dina föräldrar var normala medelsvenssons. Du kanske har ett syskon eller två.

Du gick på en statlig skola, där du fick höga eller medelbra betyg med lätthet, trots relativt ointresse för ämnena. Du var alltid litet av en outsider. Du tyckte att de andra barnen var tråkiga, och de tyckte att du var konstig. Ditt förakt för de ”vanliga” människorna växte med tiden, men tog aldrig kontrollen över ditt liv som någon emo-idiot, det är dock något som du alltid bär med dig, ständigt närvarande i ditt bakhuvud. När något pucko som knappt ens kunde läsa gjorde illa sig så skrattade du antagligen. När någon högtravande slampa fick klamydia så log du. Antagligen kom du relativt väl överens med dina lärare. Du fjäskade inte lika mycket som andra i klassen, och kanske visade du ett svagt intresse av att faktiskt vilja lära dig något, eller så kanske läraren helt enkelt anade dit förakt för de övriga i klassen. Den här trenden följde dig garanterat till högskolan eller universitetet, om du hade orken att fortsätta.

Det är att överdriva att säga att du hatar män, det är mest det sociala spelet du ogillar. Du är antagligen ingen casanova heller. Det var länge sedan du insåg att män mest är snygga paket utan innehåll, men du har ändå inte riktigt gett upp hoppet om att träffa någon intressant i framtiden.

Du gillar att vara anonym eftersom det är en skön flykt från den riktiga världen. Ingen anonym har en identitet, så ingen anonym kan vara en mediahora eller ute efter att framställa sig själv som bättre än hon är. Den anonyma bloggaren inser att hon bara är en till person i raden av människor som surfar runt på nätet, och hon vet också att andra som henne också vet om -och gillar- detta.

Du föraktar ytliga modebloggare, spänniga fitnessbloggare och bloggare som skriker efter uppmärksamhet av en enkel anledning: Dessa människor beter sig som om internet vore verkligheten, som om deras handlingar skulle få sociala konsekvenser och som om det fans en social hierarki på nätet.

Du vet givetvis om att så inte är fallet.

Hej internet! Jag skriver här än en gång med ångest i kroppen. Ångest över vetskapen av att om det är någonting jag borde göra just nu så är det i alla fall inte att blogga. Men på något sätt så är det ändå då som det känns bäst, som förbjuden frukt. Så håll till godo, för denna frukt är någonting som jag kommer få betala för med tårar. Jag har stulit ämnet för detta inlägg från mcmlxxxii, som ni för övrigt kan hitta här.

Vad är meningen med livet?

Det känns ganska krystat att påstå att det är en svår fråga att svara på. Och det är själva poängen. Jag hade dock tänkt ägna detta inlägg till att argumentera för vad det INTE är, nämligen underkastelse. Många personer väljer, eller blir uppfostrade till att tro att meningen med livet är att leva i underkastelse. Vad ska man underkasta sig kanske du frågar då, och svaret är givetvis Gud, (eller Allah, eller vilken yttre kraft du nu väljer att tillbe) och vad som menas med underkastelse är att övertyga sig själv om att någon annan har fullständig kontroll och makt över ens liv. Att leva i underkastelse är litet som att bädda in huvudet i en stor fluffig ljudisolerad och mycket bekväm kudde, och jag förstår att det är ett lockande val. Tror man på något som är större än sig själv så har man gett sitt liv mening genom att handla på ett sätt som gynnar denna makt, och ingenting känns så bra som att inte bara kunna rättfärdiga allt sitt handlande utan också känna att det man gör och sättet man lever på är det enda sanna sättet att leva. De flesta stora religioner erbjuder hela paketet ”underkastelse” på ett mycket väl marknadsfört sätt, komplett med instruktionsmanual (bibel, koran, torah) och personlig guide (präst, predikant, imam etc.). Allt för att du på ett enkelt och smidigt sätt ska förstå hur du överlämnar kontrollen över ditt liv. Underkastelse är kanske en hård fysisk process, med bön, och fasta och allt vad som nu råkar ingå i paketet du köpt, men en otroligt lätt sådan när det kommer till din egna fria vilja. För att leva i en osäker värld med för många obesvarade frågor är någonting vi människor inte har särskilt lätt att acceptera. Vi söker trygghet så till den milda grad att vi säljer makten att påverka våra egna liv för att köpa trygghet från det osäkra. Religionen bäddar in oss på ett skönt och mysigt sätt i förvissningen om att om vi lever på ett sätt som Gud gillar så kommer det betala sig i himlen. Vilka konsekvenser dina handlingar har här och nu är sekundära, gillar Gud det hela så är det okej, för då kommer man ju i alla fall till slut till himlen. Men att leva i underkastelse handlar också om att leva i skräck. Skräck över att vårt handlande har djupare konsekvenser än de som är direkt observerbara i världen vi lever i, och skräcken över att bli krossad som en insekt om man gör något som missgynnar den högre makten, och det är också att leva som en idiot, för bara en idiot accepterar någonting obevisat eller obevisbart som yttersta sanning. Att välja religion handlar också om att välja världen vi lever i som sekundär, och det är någonting som i mina ögon är synnerligen arrogant mot de som väljer sin existens här och nu som det som verkligen är viktigt.

Som ett tankeexperiment för att illustrera min poäng så tänkte jag presentera en säsong av Big Brother: Föreställ dig att vi båda är instängda i ett hus (som får representera världen som vi känner den), efter en tid så kommer du lämna rummet och bli en kändis utanför, få gå förbi kön på Stureplan när du är ute och partar och dricka hinkvis med bjudchampagne (vi kallar detta för livet efter detta). Dock inte jag. Jag är fast i det här rummet, (eftersom jag väljer detta livet som primärt) och kommer så alltid att förbli. Föreställ dig också att mitt primära mål med min existens är att göra huset så trevligt som möjligt att bo i för alla inblandade, medans ditt primära mål är att leva gott när du blir utsläppt. Vad händer när våra intressen hamnar i konflikt? Om du t ex gör något som till synes förefaller vara ologiskt ur min rationella synvinkel för att t ex öka tittarsiffrorna eller för att framstå som häftig för tittarna. (kalla ett sådant ologiskt handlande för att predika kreationism, eller föra heligt krig, eller vad som helst som enbart motiveras med religion) Jag tror att de flesta sympatiserar med min åsikt av att min vilja har företräde, då den representerar en nytta för alla i huset, så länge de är i huset, medans ditt ologiska handlande motiveras med ett självintresse genom att det förbättrar ditt anseende utanför huset (glädjer Gud, ökar dina chanser att komma in i himlen, etc). Du är kort och gott en arrogant mediahora (troende person).

Det centrala i underkastelsen är man låter någon annan köra. Alla val i livet blir lättare med förvissningen om att man bara behöver plocka fram manualen eller fråga guiden när man inte vet vad man ska göra längre, men man har samtidigt gett upp möjligheten att välja väg själv. Det svåra valet är att leva i ovisshet, att undra om meningen över huvud taget är möjlig att finna, att öppna sig för alla möjligheter och att själv sköta sökandet. Att själv vara den som kör. Jag vill inte hävda att jag har lösningen för hur detta skulle gå till, och skulle jag servera ett recept på hur man ska göra så har jag redan kopierat religionens metoder och gjort en manual för en till idiot – som inget hellre vill än att finna en enkel lösning – att följa. Jag vill bara på ett ödmjukt sätt föreslå att man kanske måste leta själv.

Vem vet, kanske meningen finns i att välja själv, i resan och i sökandet i sig självt?

Jag har alltid varit ett fan av färgstarka uttryck. ”Helvete”, eller ”fan” känns så otroligt tamt att skrika när man sparkar tån hårt in i listen till toadörren. Själv gillar jag att skrika saker som ”dra kuken i det saltade gruset, vad ont det där gjorde!” eller kanske ”bajs på en pinne!” eller liknande. Det är ett klart mycket bättre uttryck för smärta någon slags biblisk referens, för folk är ju knappast troende längre. Dessutom brukar det kunna chocka folk rätt bra, samtidigt som det ger intrycket av att jag är en obildad tölp, och sånt är ju också alltid kul.

Jag satt och diskuterade med en vän för ett tag sen om vilket som är det fulaste ordet i det svenska språket. Hon hävdade att ”köttkuk” nog var det vidrigaste, och jag är nästan beredd att hålla med. För mig framkallar det någon slags bild av en fläskfilé i kukform, slemmig och tung och alldeles genomvidrig. Dessutom låter det fruktansvärt att uttala. Köttkuk. Ja, inte är det välbehag ordet framkallar direkt. Köttkuk. Köttkuk. Uuuäää! Jag får rysningar av illamående.

Jag har i egengjorda studier kommit fram till att de äckligaste orden nästan uteslutande är dubbelord, och nästan garanterat är minst ett av de ingående orden ett könsord, eller har toalett- eller kropsvätskeanknytning. Det ska gärna innehålla några hårda konsonanter också, så det låter som att man spottar fram ordet. ”Skit” har nog på det här fältet det nästan perfekta spott-uttalet. Pungsvett är också ett utmärkt exempel. Känn på det. Pung – Svett. Inte låter det fint direkt. Det gäller att hitta den perfekta mixen av äcklig innebörd och hemskt uttal, och det är minsann inte alltid det lättaste. En ren konstform nästan. Lyckas man gå ifrån den här vanliga ”mallen” och ändå skapa ett vidrigt ord så har man garanterat ett mästerverk. ”Sladdertacka” är en personlig favorit. Mycket hårda konsonanter, och mycket som är lämnat till fantasin att gå loss på. Ett sladdrigt får av kvinnligt kön. Perfekt!

En annan vän hade också en annan briljant idé som han implementerade. Man uppfinner helt enkelt ett ord som inte har någon innebörd, men som låter hemskt, och använder det sedan i uteslutande dåliga sammanhang. Man liksom ”göder” ordet med avskräde tills det blir äckligt av sig självt. Nästan som en plantskola för fula ord. Hans val var ”klöjt” som jag måste säga var ett klockrent val. ”Din äckliga klöjt” var ett favorituttryck, och det fina var att det inte betydde något. Det var bara ett renodlat uttryck för någonting äckligt och osmakligt, och på sikt så fick det verkligen också den innebörden. Väldigt vackert på ett sjukt sätt.

Jag har nog inte bestämt mig för vilket ord jag tycker är fulast, men jag tror det för tillfället står mellan Köttkuk och Geggveck. Tätt följt av Isterbuk.

Naturligtvis så är jag väldigt nyfiken på vad du tycker är det fulaste ordet du vet, och ännu bättre, kan du komma på något nytt ord som är otroligt vidrigt? Gå loss på kommentarsfältet bara!

En god vän har precis ringt och lyckats övertala mig att komma tillbaka till min hemstad för en klassåterträff. Eller klassfest närmare bestämt. Det rör sig om högstadieklassen. Jag ska inte ljuga och säga att jag ser fram emot spektaklet. Egentligen hade jag velat säga ”vem fan bryr sig om vilken matbutik Carro jobbar i, eller hur många ungar Jessica har nu för tiden?, de är ändå bara en bunt förlorare som jag å det bestämdaste tvekar på om jag kommer kunna ha något som helst intellektuellt utbyte med”, men eftersom min vän troligtvis skulle se sig själv i den definitionen och ta illa upp så höll jag tyst.

Jag undrar vad det är som gör att folk över huvud taget vill ha återträffar. Kan det vara de mobbade nördarna, som vill träffa sina mobbare och alla de före detta coola kidsen för att bevisa en gång för alla att det som räknas är vad man har i huvudet? Eller är det kanske mobbarna själva som vill känna sig som förr, som vill stå överst på den sociala hierarkin igen, som på den gamla goda tiden innan de plockade kartonger på ett lager för minimal lön för att ha råd att betala underhåll till mammorna till deras barn? Personligen tror jag det är litet av båda. Men det verkar onekligen som att de det faktiskt blev någonting av är de sista som kommer att återvända för att träffa sin gamla högstadieklass. De har då sannerligen bättre saker för sig.

Jag sorterar mig egentligen inte in mig till någon av kategorierna. Jag var inte cool nog att hänga med de häftiga kidsen i skolan, men jag var heller inte osocial eller obetydlig nog att vara nörd eller mobboffer heller. Men jag delar då en sak med nördarna i alla fall, nämligen föraktet för de ”coola”. Jag är egentligen osäker på att förakt är rätt ord, för jag känner egentligen ingenting. Skulle min vän ringa mig och berätta att de allihop dött i en busskrasch så skulle jag nog kanske fejka litet upprördhet för hennes skull, men i verkligheten så hade jag nog egentligen glömt bort det sekunderna efter att hon lagt på och fortsatt med vad jag nu höll på med. Missförstå mig inte, jag vill dem inget ont, inte alls, jag bara bryr mig så otroligt litet att jag får fejka upprördheten. De är litet som befolkningen i Säffle för mig: fullkomligt betydelselösa. Sedan rör det sig kanske bara om ett allmänt förakt för de kids som utgör den ”coola” klicken på en skola. För de representerar verkligen modebloggandets hjärta, en önskan om att vara någonting annat än vad man är, någonting häftigare, coolare, -och gärna kändis. Sånt har alltid fått mina inälvor att vilja vända sig ut och in.

För er som läst vad jag skrivit tidigare så vet ni att jag känner mig litet obekväm med mitt förflutna (har ni inte läst så kan ni hitta inlägget här), och förutom det som känns meningslöst med allt det här så känns det också ganska olustigt. Det kommer bli som att åka tidsmaskin. Gamla minnen ska återupplevas, och framförallt så ska man representera den person man var, inte den man är. Jag vill verkligen inte stå till svars för den ganska menlöse 15-åriga Siker. ”Pluggisen” som spelade DoomTrooper-kort och Quake när de andra var ute och söp. Jag har lagt honom bakom mig och blivit något så mycket mer. Jag har aldrig sett mig själv som en plugghäst, men det har ju ingen påverkan på andras bedömning av mig. Tyvärr. Något som hade gjort det hela klart mer uthärdligt hade varit om de alla visste om vilken enorm resa, både inre och yttre, jag har gjort, att allt det som skrämmer dem har jag redan gjort, och skulle göra igen utan att blinka. Men jag förutsätter saker. Jag förutsätter att de alla är som de var, att de inte har ändrats. Jag antar att jag får veta hur rätt jag har på lördag, då jag får veta hur det egentligen ligger till. Men jag tvivlar verkligen på att de utökat sina horisonter sedan högstadietiden.

Jag är kluven. De från min gamla klass som jag faktiskt vill träffa träffar jag ju ändå, och resten är jag rätt nöjd med att de är ur mitt liv. Jag är också jäkligt irriterad på att jag inte är viktig nog än att ha någonting bättre för mig. Men nu verkar ju min vän se fram emot det här så förtvivlat mycket, och jag får ju åka med en kompis till hemstaden och tillbaka, så resekostnader är ingenting jag oroar mig över, och inte tid heller, för helgen är alldeles ledig. Jag har fått slut på ursäkter, så det ser ut som jag får ta och krypa till korset ändå. Min vän kommer ju i alla fall bli glad, så det är kanske värt det för hennes skull.

Jag tror jag får återkomma med en follow-up på det här inlägget senare.

För att avrunda det hela så tänkte jag ägna mig åt litet hobbyresearch: Varför vill du (eller vill du inte) se din gamla klass från nian?

Satan helvete skit. Vad fan gör jag uppe? När jag för en gångs skull lyckas somna klockan 10 så vaknar jag igen 4 timmar senare. Vem fan gör det egentligen? Tilläggas bör att jag sov mindre än 4 timmar natten till i går, så man borde ju kunna förvänta sig att man fortsätter sova om man väl lyckas somna. Jag gick till och med upp extra extra tidigt i morse (eller i förmiddags om man så vill) för att vända dygnet rätt. Men icke då. Ångesten är total, för jag måste verkligen upp till 8 i morrn. Skit skit skit. Att sätta sig framför datorn när man verkligen behöver sova är kanske heller inte det smartaste, men jag bryr mig inte längre. Allt har gått åt skogen ändå, är man redan blöt så kan man ju lika gärna stå i regnet, eller hur?

Hittade någonting som jag tyckte var så fantastiskt roligt att jag bara måste dela med mig. Nu tvivlar jag i och för sig på att någon läsare här är något inbitet dödsmetallfan, men detta går nog att uppskatta ändå.

Somtething Awful hade i dagarna en musiktävling som gick ut på att göra om en låt och ändra någonting i den till sin motsats. En kille som heter Hawklad fick den briljanta idén att göra om Slayers låt Dead Skin Mask (klicka för youtube-version) till sing-along a la barnkalas. Otroligt kul! Här har ni resultatet.

Du kanske har undrat varför jag inte uppdaterat här på länge. Det har jag också, och jag tror det hänger samman med min livssituation. Jag är nämligen förbaskat nöjd, och det har jag inte varit på länge. Tyvärr hänger ju nöjdheten samman med total idétorka. Kanske mest för att jag gillar att gnälla, eller i alla fall ha något att argumentera för. Hade situationen varit en annan så kanske jag skulle ha skrivit en lång utläggning om varför kvinnor är ytliga spättor eller nåt åt det hållet. Men får man ligga på någorlunda regelbunden basis så tenderar ett sånt resonemang att bara rinna ut i sanden. Det är nog sant att bloggar är utmärkta självhjälpmedel, för folk skriver nästan uteslutande om sina problem. Problemet i mitt fall får väl då bli att jag inte har några problem, och att gnälla över det vore verkligen synnerligen arrogant. Man vill ju inte heller skriva om hur trevligt man har det heller, för risken finns ju att bitterligan kommer knackandes på ens dörr med grepar och facklor för att bränna mig på bål som den förrädare jag är. Hur vågar jag njuta av livet liksom? Det känns nästan som att jag borde ge mig själv stryk.

Ni får helt enkelt acceptera min övergång till ”the light side” för ett tag och hålla er till tåls. Förr eller senare skiter ju sig någonting garanterat ändå, och då lovar jag vara snabb som tusan hit för att gnälla om det.

Det här är ju bara för roligt! Jag ligger verkligen dubbelvikt av skratt på golvet och torkar tårarna med mattan. Jag bara älskar den gravallvarliga TV-nyhetsrösten: ”Ni kanske har hört talas om den gången jag skulle baka en kaka och den inte stelnade i ugnen”. hahaHAHAHAhaha! Herregud, jag får knappt luft! Nu måste jag kolla på klippet fem gånger till. Tack Sandra. Jag tror jag börjar förstå varför din blogg är så populär nu.