Hej internet! Jag skriver här än en gång med ångest i kroppen. Ångest över vetskapen av att om det är någonting jag borde göra just nu så är det i alla fall inte att blogga. Men på något sätt så är det ändå då som det känns bäst, som förbjuden frukt. Så håll till godo, för denna frukt är någonting som jag kommer få betala för med tårar. Jag har stulit ämnet för detta inlägg från mcmlxxxii, som ni för övrigt kan hitta här.

Vad är meningen med livet?

Det känns ganska krystat att påstå att det är en svår fråga att svara på. Och det är själva poängen. Jag hade dock tänkt ägna detta inlägg till att argumentera för vad det INTE är, nämligen underkastelse. Många personer väljer, eller blir uppfostrade till att tro att meningen med livet är att leva i underkastelse. Vad ska man underkasta sig kanske du frågar då, och svaret är givetvis Gud, (eller Allah, eller vilken yttre kraft du nu väljer att tillbe) och vad som menas med underkastelse är att övertyga sig själv om att någon annan har fullständig kontroll och makt över ens liv. Att leva i underkastelse är litet som att bädda in huvudet i en stor fluffig ljudisolerad och mycket bekväm kudde, och jag förstår att det är ett lockande val. Tror man på något som är större än sig själv så har man gett sitt liv mening genom att handla på ett sätt som gynnar denna makt, och ingenting känns så bra som att inte bara kunna rättfärdiga allt sitt handlande utan också känna att det man gör och sättet man lever på är det enda sanna sättet att leva. De flesta stora religioner erbjuder hela paketet ”underkastelse” på ett mycket väl marknadsfört sätt, komplett med instruktionsmanual (bibel, koran, torah) och personlig guide (präst, predikant, imam etc.). Allt för att du på ett enkelt och smidigt sätt ska förstå hur du överlämnar kontrollen över ditt liv. Underkastelse är kanske en hård fysisk process, med bön, och fasta och allt vad som nu råkar ingå i paketet du köpt, men en otroligt lätt sådan när det kommer till din egna fria vilja. För att leva i en osäker värld med för många obesvarade frågor är någonting vi människor inte har särskilt lätt att acceptera. Vi söker trygghet så till den milda grad att vi säljer makten att påverka våra egna liv för att köpa trygghet från det osäkra. Religionen bäddar in oss på ett skönt och mysigt sätt i förvissningen om att om vi lever på ett sätt som Gud gillar så kommer det betala sig i himlen. Vilka konsekvenser dina handlingar har här och nu är sekundära, gillar Gud det hela så är det okej, för då kommer man ju i alla fall till slut till himlen. Men att leva i underkastelse handlar också om att leva i skräck. Skräck över att vårt handlande har djupare konsekvenser än de som är direkt observerbara i världen vi lever i, och skräcken över att bli krossad som en insekt om man gör något som missgynnar den högre makten, och det är också att leva som en idiot, för bara en idiot accepterar någonting obevisat eller obevisbart som yttersta sanning. Att välja religion handlar också om att välja världen vi lever i som sekundär, och det är någonting som i mina ögon är synnerligen arrogant mot de som väljer sin existens här och nu som det som verkligen är viktigt.

Som ett tankeexperiment för att illustrera min poäng så tänkte jag presentera en säsong av Big Brother: Föreställ dig att vi båda är instängda i ett hus (som får representera världen som vi känner den), efter en tid så kommer du lämna rummet och bli en kändis utanför, få gå förbi kön på Stureplan när du är ute och partar och dricka hinkvis med bjudchampagne (vi kallar detta för livet efter detta). Dock inte jag. Jag är fast i det här rummet, (eftersom jag väljer detta livet som primärt) och kommer så alltid att förbli. Föreställ dig också att mitt primära mål med min existens är att göra huset så trevligt som möjligt att bo i för alla inblandade, medans ditt primära mål är att leva gott när du blir utsläppt. Vad händer när våra intressen hamnar i konflikt? Om du t ex gör något som till synes förefaller vara ologiskt ur min rationella synvinkel för att t ex öka tittarsiffrorna eller för att framstå som häftig för tittarna. (kalla ett sådant ologiskt handlande för att predika kreationism, eller föra heligt krig, eller vad som helst som enbart motiveras med religion) Jag tror att de flesta sympatiserar med min åsikt av att min vilja har företräde, då den representerar en nytta för alla i huset, så länge de är i huset, medans ditt ologiska handlande motiveras med ett självintresse genom att det förbättrar ditt anseende utanför huset (glädjer Gud, ökar dina chanser att komma in i himlen, etc). Du är kort och gott en arrogant mediahora (troende person).

Det centrala i underkastelsen är man låter någon annan köra. Alla val i livet blir lättare med förvissningen om att man bara behöver plocka fram manualen eller fråga guiden när man inte vet vad man ska göra längre, men man har samtidigt gett upp möjligheten att välja väg själv. Det svåra valet är att leva i ovisshet, att undra om meningen över huvud taget är möjlig att finna, att öppna sig för alla möjligheter och att själv sköta sökandet. Att själv vara den som kör. Jag vill inte hävda att jag har lösningen för hur detta skulle gå till, och skulle jag servera ett recept på hur man ska göra så har jag redan kopierat religionens metoder och gjort en manual för en till idiot – som inget hellre vill än att finna en enkel lösning – att följa. Jag vill bara på ett ödmjukt sätt föreslå att man kanske måste leta själv.

Vem vet, kanske meningen finns i att välja själv, i resan och i sökandet i sig självt?