En god vän har precis ringt och lyckats övertala mig att komma tillbaka till min hemstad för en klassåterträff. Eller klassfest närmare bestämt. Det rör sig om högstadieklassen. Jag ska inte ljuga och säga att jag ser fram emot spektaklet. Egentligen hade jag velat säga ”vem fan bryr sig om vilken matbutik Carro jobbar i, eller hur många ungar Jessica har nu för tiden?, de är ändå bara en bunt förlorare som jag å det bestämdaste tvekar på om jag kommer kunna ha något som helst intellektuellt utbyte med”, men eftersom min vän troligtvis skulle se sig själv i den definitionen och ta illa upp så höll jag tyst.

Jag undrar vad det är som gör att folk över huvud taget vill ha återträffar. Kan det vara de mobbade nördarna, som vill träffa sina mobbare och alla de före detta coola kidsen för att bevisa en gång för alla att det som räknas är vad man har i huvudet? Eller är det kanske mobbarna själva som vill känna sig som förr, som vill stå överst på den sociala hierarkin igen, som på den gamla goda tiden innan de plockade kartonger på ett lager för minimal lön för att ha råd att betala underhåll till mammorna till deras barn? Personligen tror jag det är litet av båda. Men det verkar onekligen som att de det faktiskt blev någonting av är de sista som kommer att återvända för att träffa sin gamla högstadieklass. De har då sannerligen bättre saker för sig.

Jag sorterar mig egentligen inte in mig till någon av kategorierna. Jag var inte cool nog att hänga med de häftiga kidsen i skolan, men jag var heller inte osocial eller obetydlig nog att vara nörd eller mobboffer heller. Men jag delar då en sak med nördarna i alla fall, nämligen föraktet för de ”coola”. Jag är egentligen osäker på att förakt är rätt ord, för jag känner egentligen ingenting. Skulle min vän ringa mig och berätta att de allihop dött i en busskrasch så skulle jag nog kanske fejka litet upprördhet för hennes skull, men i verkligheten så hade jag nog egentligen glömt bort det sekunderna efter att hon lagt på och fortsatt med vad jag nu höll på med. Missförstå mig inte, jag vill dem inget ont, inte alls, jag bara bryr mig så otroligt litet att jag får fejka upprördheten. De är litet som befolkningen i Säffle för mig: fullkomligt betydelselösa. Sedan rör det sig kanske bara om ett allmänt förakt för de kids som utgör den ”coola” klicken på en skola. För de representerar verkligen modebloggandets hjärta, en önskan om att vara någonting annat än vad man är, någonting häftigare, coolare, -och gärna kändis. Sånt har alltid fått mina inälvor att vilja vända sig ut och in.

För er som läst vad jag skrivit tidigare så vet ni att jag känner mig litet obekväm med mitt förflutna (har ni inte läst så kan ni hitta inlägget här), och förutom det som känns meningslöst med allt det här så känns det också ganska olustigt. Det kommer bli som att åka tidsmaskin. Gamla minnen ska återupplevas, och framförallt så ska man representera den person man var, inte den man är. Jag vill verkligen inte stå till svars för den ganska menlöse 15-åriga Siker. ”Pluggisen” som spelade DoomTrooper-kort och Quake när de andra var ute och söp. Jag har lagt honom bakom mig och blivit något så mycket mer. Jag har aldrig sett mig själv som en plugghäst, men det har ju ingen påverkan på andras bedömning av mig. Tyvärr. Något som hade gjort det hela klart mer uthärdligt hade varit om de alla visste om vilken enorm resa, både inre och yttre, jag har gjort, att allt det som skrämmer dem har jag redan gjort, och skulle göra igen utan att blinka. Men jag förutsätter saker. Jag förutsätter att de alla är som de var, att de inte har ändrats. Jag antar att jag får veta hur rätt jag har på lördag, då jag får veta hur det egentligen ligger till. Men jag tvivlar verkligen på att de utökat sina horisonter sedan högstadietiden.

Jag är kluven. De från min gamla klass som jag faktiskt vill träffa träffar jag ju ändå, och resten är jag rätt nöjd med att de är ur mitt liv. Jag är också jäkligt irriterad på att jag inte är viktig nog än att ha någonting bättre för mig. Men nu verkar ju min vän se fram emot det här så förtvivlat mycket, och jag får ju åka med en kompis till hemstaden och tillbaka, så resekostnader är ingenting jag oroar mig över, och inte tid heller, för helgen är alldeles ledig. Jag har fått slut på ursäkter, så det ser ut som jag får ta och krypa till korset ändå. Min vän kommer ju i alla fall bli glad, så det är kanske värt det för hennes skull.

Jag tror jag får återkomma med en follow-up på det här inlägget senare.

För att avrunda det hela så tänkte jag ägna mig åt litet hobbyresearch: Varför vill du (eller vill du inte) se din gamla klass från nian?