LO ropar på vargen – ny rapport

Idag släppte jag en kort Migro-rapport som jämför LO:s varningar inför EU:s utvidgning med de verkliga konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetskraft. Det visar sig att de hade fel på punkt efter punkt. Det kom inte så många och det blev varken någon social turism eller några sänkta löner. Inte heller tog östeuropéerna (som man fortfarande kallade dem då) jobben för svenskarna.

I Expressen sammanfattar jag rapporten.

Kommentering avstängd

Västs rikedom till gagn för resten

Mattias Svensson skrev för ett tag sedan en mycket bra text i frågan. Men när jag läste Dan Jönsson i DN i morse, om att terrorismen är ”konsekvenser av en orättvis global maktordning”, kom jag och tänka på frågan vad resten av världen hade vunnit på att den industriella revolutionen aldrig hade ägt rum i Storbritannien och sedan spridits till resten av västvärlden?

I Den nya jämlikheten svarar jag så här:

[I]nte mycket. Visserligen har kolonialismen och slaveriet drabbat olika delar av världen hårt. Det gäller främst de institutioner som kolonialmakterna lämnade kvar. Men ingen av dessa företeelser var precis några europeiska monopol. Tvärtom. Såväl Inkariket som Aztekerriket var imperier, precis som Kina och det Osmanska riket. Och som Jean-Paul Ngoupandé, före detta premiärminister i Centralafrikanska republiken, har påpekat: ”Det finns praktiskt taget inget land eller någon civilisation i världen som inte vid något tillfälle i historien varit någon annans koloni: Frankrike under romarna i sex sekel, Spanien under araberna etc.” Inte heller är slaveriet någon västerländsk uppfinning.

Det är dock inte skuldfördelningen som är frågan, utan det kontrafaktiska historieperspektivet. Hade fattiga länder och fattiga människor haft det bättre om västvärlden levt kvar i stagnation och inte hade börjat lämna misären på 1700- och 1800-talen? Svaret är ett rungande nej. Västs utveckling har varit till gagn för resten.

Det som sker ekonomiskt i världen just nu är det som kallas upphämtning, på engelska ”catch-up”. Det innebär att länder med lägre inkomstnivå – och därmed löneläge – kan ta till sig de teknologier som utvecklats i mer avancerade länder, och därmed höja effektiviteten i produktionen. Och när man höjer produktiviteten stiger lönerna. Det är precis det som skett i fattiga länder de senaste 30 åren, inte minst i Asien. Och om inte västvärlden hade gått före så hade de fattiga länderna inte haft någon mer avancerad teknologi att lära sig att tillämpa, vilket hade gjort det svårare för dem att få i gång en så snabb ekonomisk tillväxt och därmed bekämpa fattigdomen.

För det andra har fattiga länder haft stor nytta av marknaden i mer utvecklade delar av världen. Det finns inte något land som gått från fattigdom till relativt välstånd utan att integreras i den globala ekonomin. Exportledd utveckling står i centrum för den globala omvandling vi står mitt i. Att det då finns några hundra miljoner konsumenter i Europa och Nordamerika med hög köpkraft har gjort att företag i fattiga länder har kunnat sälja sina produkter där. Om alla länder hade varit lika fattiga hade det således varit svårare att få i gång en exportledd tillväxt och kraftigt minska fattigdomen.

För det tredje har fattiga människor kommit i åtnjutande av en mängd andra teknologiska och vetenskapliga framsteg. Utan den medicinsk-tekniska utvecklingen i väst hade miljontals fler människor i södra Afrika dött i exempelvis aids. Utan den snabba utvecklingen i västvärldens IT- och telekomföretag hade fattiga människor i Afrika inte haft tillgång till all den information som finns på internet, eller kunnat använda mobiltelefoner för att spara pengar, sköta betalningar eller hålla koll på priset på olika marknader.

För det fjärde har stora mängder människor från fattiga länder kunnat flytta till rikare länder, och därmed öka sin inkomst 20 eller 30 gånger, justerat för skillnader i pris. De pengar migranter skickar hem till nära och kära i ursprungsländerna, remitteringar, är flera gånger större än det globala biståndet. Och dessutom har det inte alla de negativa effekter som bistånd har. Vidare tenderar migranter att sprida positiva värderingar till sina ursprungsländer.

Och för det femte är det osannolikt att frågan om demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter hade stått så högt upp på den internationella policyagendan om det inte hade varit för att västländerna hade genomsyrats av de värderingarna. Det tvingar många regeringar i fattiga länder att – åtminstone på pappret – förhålla sig till denna agenda, vilket skapar större utrymme för människorna där att kräva sina rättigheter gentemot makthavarna.

Notera att jag inte påstår att klyftor är något bra i sig. Det bästa vore naturligtvis om inga människor var fattiga. Men om alternativen som står till buds är två: (1) att den industriella revolutionen ägde rum i Storbritannien och (2) att den inte ägde rum alls, då är det otvetydigt så att alternativ 1 är att föredra. I alla fall om man ser på utvecklingen i absoluta termer.

Kommentering avstängd

Är rikedom ett problem?

Det diskuterade jag igår med LO:s Agneta Berge, i Studio Ett i P1.

 

Kommentering avstängd

Vill Nina Björk bli behandlad som ett småbarn?

I Befria kulturen från politiken skriver jag så här:

Värde och pris är två helt olika företeelser. Värde är något individuellt som varierar mellan personer. Vi sätter olika värden på olika saker. Lisa tycker att spaden är viktigare än Lotta. Därför är spaden mer värd för Lisa än för Lotta. Priset på en vara eller en tjänst, däremot, uppstår i en transaktion. Prissättningen sker i konkurrens och efter marginalkonsumenten.

För att konkretisera: eftersom Lisa ska plantera träd på sin trädgård har hon stort behov av en spade. Därför är hon beredd att lägga mer pengar på spaden än Lotta, som bara är intresserad av spadar så där lite i allmänhet. Spaden är mer värd för Lisa än för Lotta. Således spelar prismekanismen en viktig roll i att se till att så många människors preferenser som möjligt kan mötas. Det är effektivt och rättvist.

Det tycker inte Nina Björk. Att hon ogillar marknader och konsumtion är väl bekant. Men i DN ifrågasätter hon till och med den basala idén om att människors betalningsvilja skulle påverkas av deras preferenser. Hon tycker det är fel att Lisa ska vara villig att lägga mer pengar på en spade än Lotta, trots att Lotta – till skillnad från Lisa – inte har något behov av en spade. Ja, Björk blir så upprörd av tanken ”[a]tt den som är benägen att spendera mest pengar på någonting också är den som vill någonting mest” att hon avfärdar den utan någon annan motivering än att ”[…] bara den allra minsta lilla tanke- och känsloförmåga nästan instinktivt säger nej till logiken […]” eftersom man har ”hört ett helt medellöst småbarn skrika efter ett gosedjur”.

Skillnaden mellan Björk och oss andra är väl att vi kan se skillnad på småbarn och vuxna människor, och att vi inte gillar att bli behandlade som småbarn.

ps. Om Nina Björk hade velat skriva en text om ökad offentlig omfördelning av resurser hade hon kunnat göra det. ds

Kommentering avstängd

Varken Israel eller USA är Mellanösterns viktigaste problem

Jag har tidigare ifrågasatt det historiskt rimliga i att det ska finnas en etniskt judisk stat i Mellanöstern. Detta främst i polemik med liberala kamrater som har identifieringen med Israel som central i världsuppfattningen. Jag är helt enkelt ingen Israelkramare. Jag är inte heller någon Israelhatare, utan reagerar på när människor tappar besinningen. Det är något med just Mellanöstern som får människor att gå intellektuell bärsärkargång.

Åsa Linderborg är en sådan person. Hennes texter brukar inte karakteriseras av moderation, men idag blev det värre än vanligt.

Hon skriver bland annat om ”Bush korståg”, en term som islamister använder för att måla upp bilden av att väst är i krig med islam. Det tycker islamister och islamofober, och uppenbarligen också vissa vänsterextremister. Jag har inget till övers för de neokonservativas tro på nationsbyggande utifrån, vare sig det är med militärt våld eller med bistånd, eftersom det får konsekvenser som man inte kan förutse och inte heller styra i efterhand. I stället startar eller förstärker man spiraler som ofta leder till att situationen blir etter värre. Däremot är det fel att moraliskt jämställa 1000-talets religiöst drivna mord- och erövringståg med idén om att skapa liberala demokratier i Mellanöstern, om än med militärt våld.

Linderborg skriver vidare att detta korståg ”har kostat ett par miljoner människoliv”, och slänger sedan in ”om man inräknar sanktionsoffren” för att motivera siffran. Hon glömmer då bort att sanktionerna startade långt före George W Bush och att de var sanktionerade av det FN som vänstern brukar sätta så högt. Dessa sanktioner infördes efter Saddam Husseins invasion av Kuwait år 1990, då Bush pappa var president. Linderborg har visserligen rätt i att sanktioner, särskilt breda sådana, tenderar att drabba folket snarare än den styrande elit man vill komma åt. Men hon har fel i sak när hon kopplar ihop dessa med det andra Gulfkriget.

Att säga att den israeliska apartheidpolitiken skapade jihadismen är underligt. I stället är det så att hela regionen är en krutdurk av etniska, religiösa och mellanstatliga motsättningar som inte har ett dugg med Israel att göra. Däremot använder olika förtryckare och extremister Israel som bekväm förevändning för våld och förtryck. För inte invaderade Irak år 1980 Iran på grund av Israel? Inte förtrycker Gulfstaterna de shiitiska minoriteterna för att det finns en judisk stat i närheten? Och inte beror hela regionens behandling av kurder på att västvärlden stal en liten bit av den arabiska kusten mot Medelhavet? För övrigt undrar jag varför Linderborg tycker att det är just Israel som är det landet i regionen vars politik gentemot minoriteter förtjänar epitetet ”apartheid”?

När det gäller artikelns huvudbudskap blandar hon också ihop politikers synpunkter på olika texter och bilder, med frågan om rätten att publicera sådana uttryck ska försvaras. Men det är en annan story, och beror sannolikt på att vänstern aldrig har förstått skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter.

Kommentering avstängd

Axess-TV om Den nya jämlikheten

Här kan du se när Lotta Gröning intervjuar mig om min bok.

Kommentering avstängd

Lyssna inte på de amerikanska libertarianerna

Jag är i allmänhet väldigt influerad av amerikansk libertarianism. Det är därifrån jag hämtar merparten av min kunskap och inspiration. Och amerikanska libertarianer är som bekant hårda motståndare mot en interventionistisk amerikansk utrikespolitik, mot höga försvarsutgifter och mot NATO. Dels för att det kostar skattemedel, och dels för att det får negativa konsekvenser för amerikansk säkerhet. Många svenska klassiska liberaler/libertarianer inspireras av dessa analyser och ställningstaganden och blir duvor när det gäller vår utrikes- och säkerhetspolitik. Jag tror det är fel och menar att parallellen mellan svenska och amerikanska förhållanden är för svag för att det ska vara en rimlig slutsats.

För det första är amerikanska libertarianer inte emot ett nationellt försvar. De tycker fortfarande att det är statens uppgift att garantera medborgarna de rättigheter som fastslås i konstitutionen och för det krävs det skydd mot yttre hot.

För det andra kostar USA:s försvar extremt mycket pengar. Inte minst handlar det om alla baser i andra länder. Landets allierade – alltifrån Tyskland till Sydkorea – borde ta större ansvar själva för säkerheten, inte minst ekonomiskt. De uppfattas som fripassagerare på amerikanska skattebetalare, vilket också är sant.

För det tredje skyddas USA av två världshav, och har två grannländer som inte på något sätt utgör något militärt hot.

För det fjärde är USA världens största ekonomi och utan jämförelse världens mäktigaste stat, inte minst när det gäller militär kapacitet.

Tänk om de amerikanska libertarianerna levt i skuggan av en genomkorrupt, auktoritär och djupt antiliberal före detta supermakt med oljedriven revanschlusta som de senaste åren invaderat två grannländer och hotat och destabiliserat ett halvdussin andra. Tänk om de levt i ett land som har mindre än en tiondel av denna aggressiva stormakts befolkning. Tänk om de levt i ett land som i decennier förde den egna befolkningen bakom ljuset med en neutralitetspolitik som bara fanns på pappret, som vägrade välja mellan liberal demokrati och diktatur. Tänk om stormakten upprepade gånger kränkt det lilla landets territorium, såväl till sjöss som i luften. Och tänk om nästan alla andra liberala demokratier i regionen var med i ett försvarssamarbete i syfte att gemensamt möta hotet från stormakten.

Då är jag inte alls säker på att de amerikanska libertarianerna skulle haft en lika skeptisk inställning till NATO och militära utgifter som de har idag.

Sverige måste rusta upp och gå med i NATO.

Kommentering avstängd

Ni kan inte mena allvar

Det tog någon dag. Tills den akuta chocken hade lagt sig. Sedan började de komma, de förutsägbara men ack så tröttsamma – för att inte säga hårresande – analyserna från vänster om allt egentligen är kapitalismens fel. Det var de globala klassklyftorna som tvingade in två män med automatvapen på redaktionen i Paris, skriver Ulf Lundén i Dala-Demokraten. Detta trots att de två mördarna tillhör en global övre medelklass. I TV4 i morse sa Göran Greider att det är sociala klyftor i Frankrike som är problemet, trots att Frankrike har högst offentliga välfärdsutgifter i hela EU. Och i Aftonbladet skriver Åsa Linderborg att det är imperialismens fel, trots att hon medger att Frankrike inte var med på invasionen av Irak.

Två franska män med arabisk bakgrund blir alltså så arga på kapitalismen, provocerade över sin egen rikedom när de ser världens fattiga, så upprörda av att de lever i EU:s mest generösa välfärdsstat och över att USA och dess allierade gick in i Irak att de går in och avrättar tolv människor på en fransk tidskrift som befinner sig allra längst vänsterut på den politiska skalan.

Seriöst?

Kommentering avstängd

Man förstår nästan Aftonbladet

Politiska texter syftar oftast till att skapa stöd för de egna ståndpunkterna och perspektiven, och bygga upp oförståelse och misstänksamhet mot motståndarnas. Ibland blir det dock infantilt. Det gäller inte minst i arbetarrörelsen, marinerad som den är i självgodhet. Socialdemokraterna står för det goda och har alltid gjort det. Motståndarna – särskilt Moderaterna – står för det onda och har alltid gjort det. Det är därför det är katastrof så fort någon annan än de själva innehar makten.

Denna självbild och inställning till motståndarna har också gjort att det saknas grundläggande empati, i bemärkelsen förmåga att sätta sig in i en annan människas situation och perspektiv. Det är obegripligt för många sossar hur man över huvud taget kan vara borgerlig, om det inte är för att man tillhör en privilegierad samhällsklass och vill behålla mer av sina egna pengar.

Ett bra exempel på detta är en artikel  i Aftonbladet som egentligen handlar om något annat. Ledarskribenten Ingvar Persson: ”Svensk politik saknar inte grundläggande motsättningar i frågor om jämlikhet, trygghet eller samhällets ansvar och de senaste dagarna har vi fått flera exempel på att blockpolitiken är mer livaktig än på länge.”

Persson menar alltså att motståndarna är mot jämlikhet, för otrygghet och ointresserad av samhällets ansvar. Det är nästan så att man börjar förstå deras tonläge. De har ju hin håle som motståndare.

Men det är naturligtvis ointellektuellt. För nu är det så att för icke-socialister handlar konflikten inte primärt om dessa frågor. Vi tycker inte att ojämlikhet, otrygghet och inget ansvar i samhället är eftersträvansvärt i sig, även om ökade inkomstskillnader, åtstramade bidragssystem och ökat personligt ansvar kan vara viktiga inslag i reformer som ska få samhället att fungera bättre. Däremot finns det ett ideologiskt egenvärde i att öka människans makt på det offentligas bekostnad.

Jag ser tre alternativa förklaringar till Perssons resonemang:

1. Han känner inte till hur vi tänker, och saknar alltså grundläggande kunskap.

2. Han kan inte förstå hur vi tänker, och saknar alltså grundläggande empati.

3. Han struntar i hur vi tänker, och saknar alltså grundläggande hederlighet.

Kommentering avstängd

Sven Wollters brev om samtiden

För åttio år sedan var vi några stycken som ville förändra landet. Vi misslyckades med detta.

Några av oss kallade sig nazister, andra fascister, för vi trodde på liv i nationell samhörighet och på en organisk styrka för vår gemensamma överlevnad. Vi var optimister som trodde på människans föränderlighet, att allt inte måste ­vara för evigt bestämt, vi protesterade mot tanken att människan nu en gång var individualistisk, att hon inte ingick i något större sammanhang, evigt sysselsatt med att att sätta sig själv före det gemensamma bästa, före familjen och nationen, hur det än såg ut runt i kring.

Vi såg nationalsocialismen som optimistisk och framåt och vi såg såväl vänstern som borgerligheten som pessimistiska och bakåt.

Vi hade rätt förstås, då som nu, och lik förbannat håller det på att gå åt helvete.

Kan någon förklara varför.

Så skriver Sven Wollter naturligtvis inte. Men om det var den andra av 1900-talets två fasor han skönmålat, hade det kunnat låta så. Undrar om en sådan text hade blivit publicerad i någon seriös tidning.

Kommentering avstängd
css.php