Mitt schema på bokmässan

Nästa vecka är det dags för bokmässa i Göteborg. Trots att jag har tre nya böcker ute kommer jag bara att prata om Den nya jämlikheten – global utveckling från Robin Hood till Botswana. Här är programmet:

Torsdag 25/9

09:45-10:00: Från Robin Hood till Botswana

Timbros monter B07:28

12:30-12:50: Varför är vissa länder rika och andra fattiga?

Sal J1 (kräver seminariekort)

Fredag 26/9

10:00-10:45

Författarintervju med Lotta Gröning, i Axess-TV

Axess monter C04:41

Vi ses där!

Kommentering avstängd

Ny bok: Den nya jämlikheten

Timbroomslagsbild

Jämlikhet är avgörande för utveckling. Det är huvudbudskapet i min nya bok Den nya jämlikheten – global utveckling från Robin Hood till Botswana som släpps idag.

Några höjdpunkter:

  • Berättelsen om Robin Hood handlar om minskad offentlig makt och lägre skatter, inte tvärtom.
  • Det stora jämlikhetsproblemet i fattiga länder är inte inkomstskillnader, utan frånvaron av en jämn spelplan, politiskt, juridiskt och ekonomiskt.
  • Bistånd tenderar att förstärka politisk och juridisk ojämlikhet och kan därför hämma utvecklingen i fattiga länder.
  • Länder med större ekonomisk frihet har mindre inkomstskillnader än andra. USA har mindre inkomstskillnader än latinamerikanska länder.
  • Ökad politisk och juridisk jämlikhet i fattiga länder leder nu till att de globala ekonomiska klyftorna minskar i rask takt.

Sagt om boken:

Det är befriande att läsa en bok om kampen mot fattigdomen som faktiskt utgår från fattiga människors perspektiv på utveckling. Fredrik Segerfeldts Den nya jämlikheten borde vara förord till nästa version av Sveriges Politik för Global Utveckling och obligatorisk läsning för alla som ska komma i närheten av globala utvecklingsfrågor.
Hanna Hellquist, tidigare statssekreterare på UD

Fler borde göra vad Fredrik gör i denna bok: Läsa forskning och se vad som faktiskt händer i världen. Jag hoppas att många läser boken och vågar ifrågasätta sin egen världsbild.
Andreas Bergh, docent i nationalekonomi

Hur har den globala ojämlikheten uppstått, och vilka är mekanismerna bakom minskad fattigdom i tredje världen idag? Fredrik Segerfeldt bygger sin pedagogiska framställning på några av den internationella utvecklingsforskningens mest tongivande inlägg.

Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap

Boken lanseras på bokmässan i Göteborg i nästa vecka och vid seminarier i Stockholm den 8/10 (återkommer med mer info). Under tiden kan du beställa ditt ex på AdLibris.

Kommentering avstängd

Lite media till

Debatterade SD:s framgångar med Ali Esbati, i Aftonbladet TV, från runt 20:50 in i programmet.

Diskuterade det politiska läget med Göran Greider, i Expressen TV.

Och så kritiserade jag endimensionella och osanna s-analyser av utanförskapet på arbetsmarknaden, i SvD.

Kommentering avstängd

Lite media

Det har av naturliga skäl varit rätt så intensivt de senaste dagarna.

I fredags var jag med i Studio ett och diskuterade integration på arbetsmarknaden.

I söndags pratade jag om valet i Aftonbladet TV.

Idag, måndag, gjorde jag samma sak i Expressen TV.

Och så hann jag precis med att kräva Jan Björklunds avgång.

 

 

Kommentering avstängd

När argumenten tryter

När jag skrev Sossesverige funderade jag ofta på om och hur arbetarrörelsen skulle reagera på boken. Det är nämligen rätt hårda ord i den. Som Sofia Mirjamsdotter skrev i Sundsvalls Tidning:

Segerfeldt beskriver Socialdemokraterna som ett odemokratiskt, korrumperat och rasistiskt parti. Han berättar om partiledare och ministrar som kramat folkmördare, han redogör för partiets tveksamma relation till LO, han tar upp IB-affären och han lyckas till och med såga sossarnas beskrivning av hur det gick till i Ådalen 1931. Han skriver om rasism inom partiet och om tvångssteriliseringar.

Om jag hade varit sosse hade jag velat bemöta så allvarliga anklagelser i sak. Men jag inte bara beskriver, utan jag belägger mina påståenden väl, med källor, data och citat. De går inte att avfärda, eftersom de är så väldokumenterade.

Därför är det inte förvånande att Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg väljer att över huvud taget inte försvara sin rörelse i sak, utan i stället:

1. Klaga på att jag saknar humor (som om det skulle vara relevant, folkmord är för övrigt inte något att skratta åt)

2. Relatera till Det sovande folket (vad den nu i hela friden skulle ha med saken att göra)

3. Raljera över att jag noterar att Aftonbladets politiska chefredaktör tycker att statsministerns sommarresidens egentligen är s-ledarens

4. Göra sig rolig över att jag i en bok om Socialdemokraternas historia skriver om Socialdemokraternas historia.

Lindberg påstår visserligen att boken är osaklig, slarvig och ”full av falsarier”. Han anger dock bara ett enda exempel (vilket han ägnar ungefär lika mycket utrymme som jag i boken): Carl B Hamiltons siffror över hur mycket LO och LO-förbundens valarbete är värt. Lindbergs belägg för att Hamilton, som är professor i nationalekonomi, har fel är att:

1. ”Alla som jobbat i en valrörelse på riksnivå vet det”

2. ”Det faller på sin egen orimlighet”

3. Det inte kom några journalister på en pressträff som Hamilton ordnade.

Om rasismen, de demokratiska bristerna, lögnerna om hur vi mångdubblat vår levnadsstandard, den skamlösa exploateringen av Ådalen och de andra sakerna som Mirjamsdotter nämnde ovan hade Lindberg inget att säga.

Kommentering avstängd

Årets Munkhammarpris med Lemne

Inbjudan, kvällen den 24/9 

I samband med utdelningen av årets Munkhammarpris bjuder Johnny Munkhammars minnesfond in till ett seminarium på temat:

Sverige efter valet, med Carola Lemne, VD i Svenskt Näringsliv.

Tid: Onsdagen den 24/9, kl 18:30-19:30 (mingel och förtäring 19:30-21:00)

Plats: Näringslivets hus, Storgatan 19, Stockholm (lokal: Styrelserummet)

Anmälan: info@munkhammar.org, senast den 20/9. OBS, begränsat antal platser.

Kommentering avstängd

Den nya vågen

Jag har länge önskat att jag var 25 år äldre. Tänk att få ha varit med och bekämpa 1968 och 70-talsvänstern. Själv har jag varit vuxen i en tid av ideologisk medgång, och det är aldrig lika kul och utmanande som att möta motståndare som är offensiva.

Men kommer en ny vänstervåg. Den ser annorlunda ut, har andra ingångsvärden och tar sig lite andra uttryck. Det kan ändå vara klokt att reflektera lite kring vilka konsekvenserna blev förra gången.

Ekonomiskt förvandlade vänstervågens galenskaper – höjda skatter, regleringar och allmänt ifrågasättande av marknadsekonomin – till 25 förlorade år. Sverige var 1970 ett av världens rikaste länder, med den fjärde högsta levnadsstandarden i världen. När stormen lagt sig, i mitten av 1990-talet, var vi på plats 14. Socialismen förvandlade Sverige från Schweiz till Italien.

Politiskt – när det gäller sådant som mänskliga rättigheter i världen – var det ännu värre. Vurmeriet för blodtörstiga diktaturer visste inga gränser. Ledande socialdemokrater hyllade folkmördare utan att särskilt många höjde på ögonbrynen. Den som sa ifrån och hävdade att totalitarism är dåligt och att det är fel att slakta miljontals oskyldiga människor kallades reaktionärer – eller ännu värre: moderater.

Dåtidens vänstervåg var testuggande marxistisk. Den nutida varianten är mer postmodern, bygger på känslor och vaga uppfattningar om att något är mycket fel, såväl i världen som i Sverige. Att de inte har något stöd i data för sina uppfattningar struntar de i. Subjektiva upplevelser är mer giltiga som objektiva sanningar än verkligheten.

Dagens vänstervåg delar dock dåtidens våldsvurmeri. Nu är det inte revolutionära massmördare i ”syd” man projicerar sina egna drömmar på, utan våldet utövas och ursäktas här på hemmaplan. ”Lite stryk ska väl en borgare tåla” eller ”kapitalism är strukturellt våld”, låter det nu.

Det ideologiska skiftet är inte nödvändigtvis kopplat till regeringsmakten. Minns att 70-talet ledde till att över 40 år av obrutet S-styre övergick i sex år av borgerligt maktinnehav. Sådana här sjok av idétrender rör sig liksom över de politiska partierna, som anpassar sig till det nya klimatet. Det var delvis därför 70-talets borgerliga regeringar var så kassa.

Men nu sammanfaller vänstervågen med vad som verkar bli ett maktskifte och en vänsterregering. Vi riskerar till och med att för första gången någonsin i den exekutiva makten få ett Vänsterparti fullt med människor som gick med och var aktiva i ett kommunistparti, som har varit tvunget att utesluta en tredjedel av ungdomsförbundens distrikt för att de har stött odemokratiska terrororganisationer som AFA och Revolutionära fronten och som fortsatt stöttar diktaturer runt om i världen.

Det finns all anledning att vara orolig. Jag vill inte att RF:s vuxna gren ska få kontroll över våldsmonopolet. Jag vill inte heller ha flera decennier av bromsat välstånd. Men det kanske bara är så att jag inte längre är i takt med samtiden. Vad vet jag. Men det känns otäckt.

Kommentering avstängd

Två texter

Nyheter24 skriver jag om hur sosseriet hittar på om hur ”arbetarrörelsen kämpat sig till välstånd”.

I Neo berättar jag om mina erfarenheter av Crowdfunding.

Kommentering avstängd

Sossesverige ute

Igår kväll lanserade vi Sossesverige – en återblick. Över 100 personer var med på Nalen, med uppskattande kommentarer av Stig-Björn Ljunggren och Gunnar Hökmark.

Beställ ett ex av boken på AdLibris.

sossesverige liggande

Kommentering avstängd

En förvirrad tid som kräver kamp

10-talets Sverige är ett av världshistoriens absolut mest framgångsrika samhällen. Det gäller vilka objektiva mått på mänsklig välfärd du än tar: inkomster, livslängd, förekomsten av våld, uppfattningar om medmänniskor, you name it. (Att jag sedan skulle vilja se mycket mindre stat och mer individuell frihet är min egen högst subjektiva ståndpunkt.)

Detsamma kunde sägas om västvärldens 1960-tal. Den tidens USA och Västeuropa var det bästa mänskligheten hade sett då. Ändå utvecklade denna era en vänstervåg av rang, som till viss del på ett välbehövligt sätt gjorde upp med instängda borgerliga levnadsmönster (du-reformen, kvinnors arbete, och allmän avhierarkisering). Samtidigt ledde vågen till 25 förstörda år för människors levnadsstandard och till galna vurmer för förtryck och massmord.

Idag, när vi återigen befinner oss i en välståndets, bekymmersfrihetens och framstegens tid, är vi på väg åt samma håll som på 60-talet. Eftersom det allra mesta fungerar så bra – välstånd, fred, respekt och lag och ordning – känner många att de kan unna sig lyxen att oja sig om sådant som kommer längre ner på prioriteringslistan, eller längre upp på den politiska Maslowtrappan om du så vill. Vi har ett offentligt samtal där frågor som transsexuellas rättigheter (hur många är de egentligen?), feminism i världens mest jämställda land och rasism i världens förmodligen minst rasistiska land dominerar helt.

Vänstervågen gör att den debatt som jag tyckte var så väsentlig från mitten av 1980-talet och framåt (förmodligen det som vänstern kallar ”nyliberalism”) – storleken på staten, den generella välfärdsstatens och den korporativa arbetsmarknadens vara eller inte vara – har fått stå tillbaka för frågan om marknadsekonomins existens, valfrihet och alla de postmateriella, kvasimarxistiska identitetsfrågorna.

Jag tror dock att dagens vänstervåg är lika smal och elitistisk som 60- och 70-talets. De marxistiska medelklasstudenterna i Paris 1968 hade till sin storögda egen förvåning mycket svårt att få med sig arbetarna på kraven på revolution, i västvärldens mest revoltstinna land. 70-talsvågen i Sverige sammanföll med en historisk detronisering av socialdemokratin 1976 och sex år av borgerlig regering.

Samma sak gäller nu. Folk i allmänhet är nöjda, medan den intellektuella eliten teoretiserar om frågor folk inte känner igen sig i. Det stora maktpartiet som driver frågan om att något håller på att gå sönder kommer förmodligen att återigen göra ett historiskt sett katastrofalt dåligt val. Människor tilltalas inte av budskapet, utan väljer välståndets miljö och feminism i stället.

Jag tror också att det är förnöjsamheten – att människor egentligen är rätt nöjda med hur samhället ser ut – som gör att vi har en valrörelse där skillnaderna i sak är så små att diskussionen är den tråkigaste jag någonsin varit med om. Partierna är i stort sett överens i sak, och därför tjabbar de i stället om taktik och kampanjer.

Därför är det centralt att vi andra med frenesi och kraft tar idédebatten. Det känns jobbigt – som en enda stor suck – att man återigen ska behöva förklara grunderna för välståndet och påminna om att den liberala demokratin med rättsstat är den enda modell som lyckats garantera frihet, värdighet och respekt för mänskliga rättigheter. Men ok: det är bara att börja jobba. Snart är valet över.

Kommentering avstängd
css.php