LO:s dimridåer

Detta har hänt: jag skrev en rapport om LO:s alarmism i samband med EU:s utvidgning 2004, med fokus på de farhågor organisationen gav uttryck för om konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetstagare. Jag marknadsförde rapporten med en artikel i Expressen och Maria Ludvigsson skrev en ledare i Svenska Dagbladet.

Reaktionerna från arbetarrörelsen blev förvirra(n)de. I stället för att ta debatten i sak har de försökt (1) byta ämne, (2) undergräva min trovärdighet, (3) påstå att jag ljuger och (4) lägga påståenden i min mun. Därför vill jag här återge hela skeendet, för att den som inte följt hela debatten i detalj ska kunna få bilden klar för sig, vad gäller både sakfrågan och LO:s debatteknik.

För det första hakade de upp sig på att jag i rapporten återgav berättelsen om ”Go home” och hävdade att det var en myt. De menade att det aldrig hade sagts av Byggnads till letterna vid skolbygget i Vaxholm. Till Dagens Opinion säger Tobias Lundin Gerdås, LO:s opinionsbildningsansvarige:

Det finns inga som helst källor på att detta skulle ha skett. Samtidigt har svårt att bli förvånad över att Fredrik Segerfeldt nämner det. Han har gjort det till sin livsuppgift att sprida myter om LO.

Det är ett obegripligt agerande, av två skäl.

(1) Min rapport handlar inte om Vaxholm. Jag nämnde ”Go home” för att ge en bakgrund och kontext till rapporten. Så här skriver jag i inledningen.

Efter konflikten i Vaxholm blev ”Go home” ett bevingat uttryck för den maktfullkomliga oginhet som arbetarrörelsen uppvisade, och för den oro den kände när människor kunde ta sig in över gränsen till Sverige på ett friare och enklare sätt än tidigare. Det har skrivit spaltkilometer om Vaxholm och ”Go home”.

Något som har fått mindre uppmärksamhet är alla de farhågor LO har gett uttryck för och de förutsägelser som LO har gjort när det gäller konsekvenserna av människors rörlighet över gränserna efter EU:s utvidgning. Om dessa larm och om hur välgrundade de var handlar denna rapport.

Detta är alltså inledningen i rapporten, jag skriver uttryckligen att rapporten inte handlar om ”go home” och dessutom påstår jag inte att någon från Byggnads faktiskt sa så utan endast att det har snackats mycket om det, i kontrast till de varningar LO utfärdade som det pratats mindre om, och som är ämnet för min rapport. Att då, som LO/S, gå till motattack med påståendet att ”Go home” aldrig har ägt rum slår bredvid målet och innebär att S/LO försöker byta ämne.

(2) Det finns goda belägg för att de sa just ”Go home”

En enkel googling på ”Go home” och ”Vaxholm” ger två topp-tioträffar som bägge bekräftar att representanter från LO-förbundet faktiskt sa just så i Vaxholm.

Svenska Dagbladet återger händelsen på nyhetsplats:

När de lettiska arbetarna i Vaxholm kom till jobbet i går morse möttes de av ett medborgargarde från LO-förbundet Byggnads. De nyblivna EU-medlemmarna hälsades av den svenska fackföreningsrörelsen med talkören ”go home, go home”, och det behövde vara polis närvarande för att arbetarna skulle komma in ordentligt på sin arbetsplats.

I en intervju i Byggnads egen tidning tillstår ombudsmannen som stod i centrum för händelsen att de faktiskt sa just så:

Lars-Göran Bromander säger tio år senare att det är olyckligt att vissa personer, inte han själv, skrek ”go home”.

Det är obegripligt att LO och S i sitt initiala försvar ger sig på något som inte ens stod i min rapport och som man kan kontrollera med en enkel googling. Den enda möjliga tolkning jag kan komma på är att deras taktik är att lägga ut en massa dimridåer för att försöka blanda bort korten, allt för att slippa stå till svars för sina rop på vargen.

För det andra försöker Gerdås ge sig på min person. Till Dagens Opinion säger han:

”Nu är kanske inte Fredrik Segerfeldt känd för att vara den som bär seriositetens fana högst.”

Min person är naturligtvis av ringa betydelse i sammanhanget. Men min rapport bygger på data och citat. Och hur låg trovärdighet jag än har i Gerdås ögon är rapporten full med fotnoter och källhänvisningar som är lätta att kontrollera för vem som helst.

Argumentet är inte bara oförskämt utan saknar alltså värde i sak. I övrigt kunde Gerdås inte presentera ett enda motargument.

För det tredje skriver LO:s migrationsexpert Thord Ingesson ett goddag-yxskaftsvar i Expressen, som främst handlar om arbetsmiljö, en fråga jag över huvud taget inte diskuterar i min rapport.

Det kan jag inte tolka som något annat än en dimridå. Ingesson bemöter inte något av det jag skrivit i sak utan det är ren halmgubbeargumentation.

För det fjärde försöker LO sedan hävda att jag ljuger, med budskapet att LO inte var för att begränsa östeuropéernas tillgång till den svenska arbetsmarknaden och att de inte var oroliga för social turism. Det är huvudbudskapet i ett inlägg på LO-bloggen av organisationens migrationsutredare Thord Ingesson. På Twitter hakar bland andra Lars Ohly på.

Det är möjligen skicklig kommunikation eftersom läsaren får intrycket att jag har hävdat att LO har drivit en linje som går tvärt emot organisationens officiella ståndpunkt. Vore det sant skulle mitt case bli undergrävt och min trovärdighet skulle mycket riktigt visa sig vara låg.

Det är bara det att det inte är sant. Av två skäl:

  • Min rapport handlar inte om vilket beslut LO:s styrelse har tagit eller vad de har skrivit i ett remissvar, utan om de förutsägelser organisationen gjorde i debatten. Och då citerar jag LO:s chefsekonom på DN Debatt, som under rubriken ”LO varnar för arbetskraftsinvandring”, skriver:

Statsministern är orolig för att det fria tillträdet från de nya kandidatländerna till den svenska arbetsmarknaden kommer att leda till social turism i Sverige. Det finns en EU-dom som säger att tio timmars arbete ger tillträde till det svenska välfärdssystemet. Vistas man i en kommun har man rätt till stöd. […] Vi ser de risker med social turism som regeringen pekar på[…].

Såvida citatet inte är falskt är det alltså otvetydigt så att LO gav stöd till och uttryck för social turism-agendan.

  • För att undvika just anklagelser som de ovan om lögn – och att inte ge hela bilden om LO:s ståndpunkt i frågan – skriver jag uttryckligen i min rapport (sid 4) att LO inte var för övergångsregler:

På grund av oron över de negativa konsekvenserna för välfärdsstaten och arbetsmarknaden var LO initialt mot att ge medborgarna i de nya medlemsländerna omedelbar tillgång till den svenska arbetsmarknaden. Det var de LO-förbund som mest skulle utsättas för ökad konkurrens – särskilt Byggnads och Transport – som var drivande i frågan. Men hela LO valde till slut att inte driva frågan om övergångsregler, främst med argumentet att sådana inte skulle få så stor effekt ändå.

LO påstår alltså att jag ljuger om att organisationen var för övergångsregler, trots att jag svart på vitt skriver att så inte var fallet. Återigen kan det inte tolkas som något annat än att LO lägger ut dimridåer.

Att inte stå för vad man sagt i debatten och i stället ljuga, ge sig på motståndarens karaktär, använda halmgubbeargumentation och lägga ut dimridåer är ovärdigt en organisation som har ambitionen och pretentionen att spela en central roll i svenskt samhällsliv. Erkänn i stället att ni fick fel och att era rop på vargen inte hade fog för sig.

Kommentering avstängd

Stalin fortsatte använda nazisternas koncentrationsläger

Trots att Åsa Linderborgs doktorsavhandling i historia var en kritik av politiserad historieskrivning excellerar hon själv i genren. I en text om att det var Röda Armén som befriade Auschwitz (som om någon låtsas som något annat) menar hon att Sovjetunionens insatser i andra världskriget tonas ned i Västs historieskrivning. När det gäller populärkultur har hon rätt, men det beror väl främst på att jänkarna gör bättre filmer än ryssarna och på att andra världskrigets slut gick över i ett kallt krig där Sovjetunionen var demokratiernas huvudfiende.

Linderborg missar dock ett antal historiska fakta och företeelser, för att bilden ska bli klar. För det första startades andra världskriget av Tyskland och Sovjetunionen tillsammans. I ett hemligt tilläggsprotokoll till icke-aggressionspakten (Molotov-Ribbentrop) hade de två diktatoriska stormakterna delat upp delar av Östeuropa mellan sig, vilket gjorde att det var fritt fram för Tyskland att invadera Polen, och därmed starta kriget. Några veckor senare invaderade Sovjet Polen från andra hållet. Stalin och Hitler var allierade och det svenska kommunistpartiet försvarade Hitler.

För det andra, som Anne Applebaum visar i boken Järnridån, sågs Röda armén knappast enbart som befriare i Polen och de andra länderna. Polen hade ju redan varit invaderat av Sovjet några år tidigare. För det tredje genomförde Röda Armén, på order av arméledningen, massvåldtäkter och brutala och godtyckliga våldshandlingar mot civila under framryckningen.* För det fjärde stod den och såg på när nazisterna dödade 200 000 polacker i Warszawa, för att se till att de polska styrkorna skulle vara så försvagade efter kriget att det skulle vara lättare att styra landet. Och för det femte stängde Röda Armén inte nazisternas koncentrationsläger (ej Auschwitz) utan flyttade i stället in nya människor där. Buchenwald fick namnet Specialläger 2 och Sachsenhausen Specialläger 7. Av de 150 000 fångarna som placerades där 1945-1953 dog runt en tredjedel av svält och sjukdomar. Utmärglade människor lades i samma massgravar som tidigare.

Men visst, medan det var jänkarna som kom fram till Buchenwald först var det Röda Armén som kom fram till Auschwitz. Det tror jag inte heller någon förnekar.

*Angående massvåldtäkterna: de var aldrig systematiskt beordrade eller utgjorde någon del av en politisk plan. Däremot tolererades de, även på högsta ort. Stalin svarade på ett klagomål att man måste ”förstå om en soldat som har vandrat tusentals kilometer genom blod och eld och död vill ha lite roligt med en kvinna eller ta för sig av någon småsak.” Anne Applebaum, Järnridån, sid 69.

Kommentering avstängd

LO kan inte läsa innantill

LO:s tjänstemän har uppenbarligen svårt att läsa innantill. Jag skrev en rapport och en debattartikel som publicerades i veckan. Trots vad LO hävdar handlar de inte om något annat än de förutsägelser organisationen gjorde om konsekvenserna av EU:s utvidgning. De förutsade stor invandring, social turism och sänkta löner. Andra krafter i LO-sfären varnade för att invandrarna tar jobben för svenskarna. Inte i något av alla deras svar hittills har de på något sätt tagit upp dessa frågor. I stället vill de prata om annat, vilket i och för sig är förståeligt, eftersom det är uppenbart att de hade fel. Icke desto mindre är det ohederligt.

I en text på LO-bloggen skriver Thord Ingesson ett långt svar helt utan substans. Merparten av texten handlar om att LO inte var för övergångsregler. Det är ett klassiskt halmgubbeargument. Dels handlar min rapport ingalunda om olika organisationers eller partiers inställning till övergångsregler, utan om vilka förutsägelser LO gjorde av konsekvenserna av den fria rörligheten. Och dels skriver jag så här i min rapport: ”Men hela LO valde till slut att inte driva frågan om övergångsregler, främst med argumentet att sådana inte skulle få så stor effekt ändå.” Redan i inledningen av min rapport slår jag alltså fast att LO inte var för övergångsregler. Ingesson kan uppenbarligen inte läsa innantill.

För det andra skriver Ingesson att ”Segerstedt” (det vill säga jag, på tal om att läsa innantill) saknar stöd för påståendet att LO ”gav uttryck för och stöd till social turism-agendan”. Han menar att jag ”misstolkar, kanske rent av medvetet”.

Det enda jag gjorde var att citera en artikel på DN Debatt, underskriven av bland annat LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson, i vilken han skriver följande: ”Vi ser de risker med social turism som regeringen pekar på…”
När organisationens chefsekonom skriver på DN Debatt att de ser riskerna med social turism är det väldigt svårt att tolka det som något annat än att LO ser just risker med social turism.

I övrigt har LO varnat för stor invandring (”miljoner arbetstagare från de nya EU-länderna söka jobb och arbete inom hela EU”) och sänkta löner. Resultatet blev 62 000 personer och sjutton procent högre reallöner för arbetare i privat sektor. Ni ropade på vargen och det gör ni fortfarande, i syfte att hålla utlänningar bort för att lättare kunna upprätthålla er kartellfunktion. Det vore det klädsamt om ni vill erkänna.

Kommentering avstängd

LO ropar på vargen – ny rapport

Idag släppte jag en kort Migro-rapport som jämför LO:s varningar inför EU:s utvidgning med de verkliga konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetskraft. Det visar sig att de hade fel på punkt efter punkt. Det kom inte så många och det blev varken någon social turism eller några sänkta löner. Inte heller tog östeuropéerna (som man fortfarande kallade dem då) jobben för svenskarna.

I Expressen sammanfattar jag rapporten.

Kommentering avstängd

Västs rikedom till gagn för resten

Mattias Svensson skrev för ett tag sedan en mycket bra text i frågan. Men när jag läste Dan Jönsson i DN i morse, om att terrorismen är ”konsekvenser av en orättvis global maktordning”, kom jag och tänka på frågan vad resten av världen hade vunnit på att den industriella revolutionen aldrig hade ägt rum i Storbritannien och sedan spridits till resten av västvärlden?

I Den nya jämlikheten svarar jag så här:

[I]nte mycket. Visserligen har kolonialismen och slaveriet drabbat olika delar av världen hårt. Det gäller främst de institutioner som kolonialmakterna lämnade kvar. Men ingen av dessa företeelser var precis några europeiska monopol. Tvärtom. Såväl Inkariket som Aztekerriket var imperier, precis som Kina och det Osmanska riket. Och som Jean-Paul Ngoupandé, före detta premiärminister i Centralafrikanska republiken, har påpekat: ”Det finns praktiskt taget inget land eller någon civilisation i världen som inte vid något tillfälle i historien varit någon annans koloni: Frankrike under romarna i sex sekel, Spanien under araberna etc.” Inte heller är slaveriet någon västerländsk uppfinning.

Det är dock inte skuldfördelningen som är frågan, utan det kontrafaktiska historieperspektivet. Hade fattiga länder och fattiga människor haft det bättre om västvärlden levt kvar i stagnation och inte hade börjat lämna misären på 1700- och 1800-talen? Svaret är ett rungande nej. Västs utveckling har varit till gagn för resten.

Det som sker ekonomiskt i världen just nu är det som kallas upphämtning, på engelska ”catch-up”. Det innebär att länder med lägre inkomstnivå – och därmed löneläge – kan ta till sig de teknologier som utvecklats i mer avancerade länder, och därmed höja effektiviteten i produktionen. Och när man höjer produktiviteten stiger lönerna. Det är precis det som skett i fattiga länder de senaste 30 åren, inte minst i Asien. Och om inte västvärlden hade gått före så hade de fattiga länderna inte haft någon mer avancerad teknologi att lära sig att tillämpa, vilket hade gjort det svårare för dem att få i gång en så snabb ekonomisk tillväxt och därmed bekämpa fattigdomen.

För det andra har fattiga länder haft stor nytta av marknaden i mer utvecklade delar av världen. Det finns inte något land som gått från fattigdom till relativt välstånd utan att integreras i den globala ekonomin. Exportledd utveckling står i centrum för den globala omvandling vi står mitt i. Att det då finns några hundra miljoner konsumenter i Europa och Nordamerika med hög köpkraft har gjort att företag i fattiga länder har kunnat sälja sina produkter där. Om alla länder hade varit lika fattiga hade det således varit svårare att få i gång en exportledd tillväxt och kraftigt minska fattigdomen.

För det tredje har fattiga människor kommit i åtnjutande av en mängd andra teknologiska och vetenskapliga framsteg. Utan den medicinsk-tekniska utvecklingen i väst hade miljontals fler människor i södra Afrika dött i exempelvis aids. Utan den snabba utvecklingen i västvärldens IT- och telekomföretag hade fattiga människor i Afrika inte haft tillgång till all den information som finns på internet, eller kunnat använda mobiltelefoner för att spara pengar, sköta betalningar eller hålla koll på priset på olika marknader.

För det fjärde har stora mängder människor från fattiga länder kunnat flytta till rikare länder, och därmed öka sin inkomst 20 eller 30 gånger, justerat för skillnader i pris. De pengar migranter skickar hem till nära och kära i ursprungsländerna, remitteringar, är flera gånger större än det globala biståndet. Och dessutom har det inte alla de negativa effekter som bistånd har. Vidare tenderar migranter att sprida positiva värderingar till sina ursprungsländer.

Och för det femte är det osannolikt att frågan om demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter hade stått så högt upp på den internationella policyagendan om det inte hade varit för att västländerna hade genomsyrats av de värderingarna. Det tvingar många regeringar i fattiga länder att – åtminstone på pappret – förhålla sig till denna agenda, vilket skapar större utrymme för människorna där att kräva sina rättigheter gentemot makthavarna.

Notera att jag inte påstår att klyftor är något bra i sig. Det bästa vore naturligtvis om inga människor var fattiga. Men om alternativen som står till buds är två: (1) att den industriella revolutionen ägde rum i Storbritannien och (2) att den inte ägde rum alls, då är det otvetydigt så att alternativ 1 är att föredra. I alla fall om man ser på utvecklingen i absoluta termer.

Kommentering avstängd

Är rikedom ett problem?

Det diskuterade jag igår med LO:s Agneta Berge, i Studio Ett i P1.

 

Kommentering avstängd

Vill Nina Björk bli behandlad som ett småbarn?

I Befria kulturen från politiken skriver jag så här:

Värde och pris är två helt olika företeelser. Värde är något individuellt som varierar mellan personer. Vi sätter olika värden på olika saker. Lisa tycker att spaden är viktigare än Lotta. Därför är spaden mer värd för Lisa än för Lotta. Priset på en vara eller en tjänst, däremot, uppstår i en transaktion. Prissättningen sker i konkurrens och efter marginalkonsumenten.

För att konkretisera: eftersom Lisa ska plantera träd på sin trädgård har hon stort behov av en spade. Därför är hon beredd att lägga mer pengar på spaden än Lotta, som bara är intresserad av spadar så där lite i allmänhet. Spaden är mer värd för Lisa än för Lotta. Således spelar prismekanismen en viktig roll i att se till att så många människors preferenser som möjligt kan mötas. Det är effektivt och rättvist.

Det tycker inte Nina Björk. Att hon ogillar marknader och konsumtion är väl bekant. Men i DN ifrågasätter hon till och med den basala idén om att människors betalningsvilja skulle påverkas av deras preferenser. Hon tycker det är fel att Lisa ska vara villig att lägga mer pengar på en spade än Lotta, trots att Lotta – till skillnad från Lisa – inte har något behov av en spade. Ja, Björk blir så upprörd av tanken ”[a]tt den som är benägen att spendera mest pengar på någonting också är den som vill någonting mest” att hon avfärdar den utan någon annan motivering än att ”[…] bara den allra minsta lilla tanke- och känsloförmåga nästan instinktivt säger nej till logiken […]” eftersom man har ”hört ett helt medellöst småbarn skrika efter ett gosedjur”.

Skillnaden mellan Björk och oss andra är väl att vi kan se skillnad på småbarn och vuxna människor, och att vi inte gillar att bli behandlade som småbarn.

ps. Om Nina Björk hade velat skriva en text om ökad offentlig omfördelning av resurser hade hon kunnat göra det. ds

Kommentering avstängd

Varken Israel eller USA är Mellanösterns viktigaste problem

Jag har tidigare ifrågasatt det historiskt rimliga i att det ska finnas en etniskt judisk stat i Mellanöstern. Detta främst i polemik med liberala kamrater som har identifieringen med Israel som central i världsuppfattningen. Jag är helt enkelt ingen Israelkramare. Jag är inte heller någon Israelhatare, utan reagerar på när människor tappar besinningen. Det är något med just Mellanöstern som får människor att gå intellektuell bärsärkargång.

Åsa Linderborg är en sådan person. Hennes texter brukar inte karakteriseras av moderation, men idag blev det värre än vanligt.

Hon skriver bland annat om ”Bush korståg”, en term som islamister använder för att måla upp bilden av att väst är i krig med islam. Det tycker islamister och islamofober, och uppenbarligen också vissa vänsterextremister. Jag har inget till övers för de neokonservativas tro på nationsbyggande utifrån, vare sig det är med militärt våld eller med bistånd, eftersom det får konsekvenser som man inte kan förutse och inte heller styra i efterhand. I stället startar eller förstärker man spiraler som ofta leder till att situationen blir etter värre. Däremot är det fel att moraliskt jämställa 1000-talets religiöst drivna mord- och erövringståg med idén om att skapa liberala demokratier i Mellanöstern, om än med militärt våld.

Linderborg skriver vidare att detta korståg ”har kostat ett par miljoner människoliv”, och slänger sedan in ”om man inräknar sanktionsoffren” för att motivera siffran. Hon glömmer då bort att sanktionerna startade långt före George W Bush och att de var sanktionerade av det FN som vänstern brukar sätta så högt. Dessa sanktioner infördes efter Saddam Husseins invasion av Kuwait år 1990, då Bush pappa var president. Linderborg har visserligen rätt i att sanktioner, särskilt breda sådana, tenderar att drabba folket snarare än den styrande elit man vill komma åt. Men hon har fel i sak när hon kopplar ihop dessa med det andra Gulfkriget.

Att säga att den israeliska apartheidpolitiken skapade jihadismen är underligt. I stället är det så att hela regionen är en krutdurk av etniska, religiösa och mellanstatliga motsättningar som inte har ett dugg med Israel att göra. Däremot använder olika förtryckare och extremister Israel som bekväm förevändning för våld och förtryck. För inte invaderade Irak år 1980 Iran på grund av Israel? Inte förtrycker Gulfstaterna de shiitiska minoriteterna för att det finns en judisk stat i närheten? Och inte beror hela regionens behandling av kurder på att västvärlden stal en liten bit av den arabiska kusten mot Medelhavet? För övrigt undrar jag varför Linderborg tycker att det är just Israel som är det landet i regionen vars politik gentemot minoriteter förtjänar epitetet ”apartheid”?

När det gäller artikelns huvudbudskap blandar hon också ihop politikers synpunkter på olika texter och bilder, med frågan om rätten att publicera sådana uttryck ska försvaras. Men det är en annan story, och beror sannolikt på att vänstern aldrig har förstått skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter.

Kommentering avstängd

Axess-TV om Den nya jämlikheten

Här kan du se när Lotta Gröning intervjuar mig om min bok.

Kommentering avstängd

Lyssna inte på de amerikanska libertarianerna

Jag är i allmänhet väldigt influerad av amerikansk libertarianism. Det är därifrån jag hämtar merparten av min kunskap och inspiration. Och amerikanska libertarianer är som bekant hårda motståndare mot en interventionistisk amerikansk utrikespolitik, mot höga försvarsutgifter och mot NATO. Dels för att det kostar skattemedel, och dels för att det får negativa konsekvenser för amerikansk säkerhet. Många svenska klassiska liberaler/libertarianer inspireras av dessa analyser och ställningstaganden och blir duvor när det gäller vår utrikes- och säkerhetspolitik. Jag tror det är fel och menar att parallellen mellan svenska och amerikanska förhållanden är för svag för att det ska vara en rimlig slutsats.

För det första är amerikanska libertarianer inte emot ett nationellt försvar. De tycker fortfarande att det är statens uppgift att garantera medborgarna de rättigheter som fastslås i konstitutionen och för det krävs det skydd mot yttre hot.

För det andra kostar USA:s försvar extremt mycket pengar. Inte minst handlar det om alla baser i andra länder. Landets allierade – alltifrån Tyskland till Sydkorea – borde ta större ansvar själva för säkerheten, inte minst ekonomiskt. De uppfattas som fripassagerare på amerikanska skattebetalare, vilket också är sant.

För det tredje skyddas USA av två världshav, och har två grannländer som inte på något sätt utgör något militärt hot.

För det fjärde är USA världens största ekonomi och utan jämförelse världens mäktigaste stat, inte minst när det gäller militär kapacitet.

Tänk om de amerikanska libertarianerna levt i skuggan av en genomkorrupt, auktoritär och djupt antiliberal före detta supermakt med oljedriven revanschlusta som de senaste åren invaderat två grannländer och hotat och destabiliserat ett halvdussin andra. Tänk om de levt i ett land som har mindre än en tiondel av denna aggressiva stormakts befolkning. Tänk om de levt i ett land som i decennier förde den egna befolkningen bakom ljuset med en neutralitetspolitik som bara fanns på pappret, som vägrade välja mellan liberal demokrati och diktatur. Tänk om stormakten upprepade gånger kränkt det lilla landets territorium, såväl till sjöss som i luften. Och tänk om nästan alla andra liberala demokratier i regionen var med i ett försvarssamarbete i syfte att gemensamt möta hotet från stormakten.

Då är jag inte alls säker på att de amerikanska libertarianerna skulle haft en lika skeptisk inställning till NATO och militära utgifter som de har idag.

Sverige måste rusta upp och gå med i NATO.

Kommentering avstängd
css.php