Arbetarrörelsen minskar global välfärd

Massinvandring (i ordets rätta bemärkelse) från fattiga till rika länder är ett mycket effektivt sätt att öka den globala välfärden. Men såväl arbetsmarknadens regelverk som välfärdsstaten utgör hinder för sådan rörelse. DN skriver idag på ledarplats om de konkreta avvägningar som välfärdsstaten och rörligheten tvingar fram. Men det finns också principiella avvägningar att göra, inte minst när det gäller arbetsmarknaden.

Människor som lever i fattiga länder har över 20 gånger lägre levnadsstandard än vi har (prisskillnaderna mellan länderna inräknat). Det talas mycket om ökade inkomstskillnader i Sverige, men de är petitesser jämfört med de globala inkomstskillnaderna. Svenskt existensminimum, på runt 100 000 kronor, är 15 gånger högre än gränsen för att klassas som ett globalt medelinkomstland. Då har vi alltså inte börjat prata om verkligt fattiga länder. En människa som flyttar från ett fattigt land till ett rikt land mångdubblar sin produktivitet och därmed sin inkomst.

Problemet i länder som Sverige, med världens mest sammanpressade lönestruktur och några av världens de facto högsta lägstlöner, gör att det finns väldigt få jobb för människor med låg utbildning och utan erfarenhet från ett modernt arbetsliv med höga krav. De flesta somalier och afghaner kan därför inte hitta något jobb i Sverige. Och trots att svensk arbetsmarknad har stått öppen för exempelvis afrikaner i flera år har bara några tusen av alla som skulle vilja flytta hit och arbeta gjort det. I stället tar Sverige emot asylsökare och deras anhöriga och försörjer dem med bidrag, som ofta mer än tiodubblar deras levnadsstandard jämfört med ursprungslandet.

Min poäng med denna text är inte på något sätt att ifrågasätta asylrätten. Det är en okränkbar mänsklig rättighet. Poängen är i stället att få vänstern att erkänna att det finns en motsättning mellan små inkomstskillnader i Sverige (inklusive välfärdsstaten) och de förbättringar i global mänsklig välfärd som ökad migration från fattiga länder skulle innebära. I dagsläget vägrar de erkänna denna motsättning. Och det är därför debatten inte går vidare.

LO och dess svansar är skickliga demagoger, när de formulerar sig som att ”alla som är i Sverige ska samma rättigheter”, ”inget a-och b-lag på arbetsmarknaden” eller ”ingen lön efter hudfärg”. Det låter ju bra. Problemet är att resonemanget leder till minskad global välfärd, inte ökad sådan. Det gör nämligen att miljontals potentiella arbetstagare från fattiga länder inte blir lönsamma på svensk arbetsmarknad och därför blir kvar i sina hemländer i stället, inte till svenska kollektivavtalslöner eller socialbidragsnivåer, utan med levnadsstandarder som är flera tiotals gånger lägre än så. Detta måste vänsterdebattörer erkänna, om de vill upprätthålla bilden av sig själva som humanister med den intellektuella hedern i behåll.

Jag kan förstå när konservativa eller Sverigedemokrater säger att sådan invandring sliter itu samhället eller förstör kittet i samhället. De står i alla fall för sina ståndpunkter. Men vänsterns människoprotektionism är outtalad, mumlad och döljs i vackra formuleringar, ord som håller miljontals människor i misär.

Det talas mycket om att vi i denna debatt ska komma med konkreta lösningar och skarpa förslag. ”Exakt vad vill du förändra, Fredrik?” Det är fel väg att gå. Först måste vi få acceptans för att motsättningen finns (och där är vi inte än) och att en avvägning måste göras. Sedan måste vi få acceptans för vilken avvägning vi bör göra. Sedan, som steg tre, kan vi börja prata om exakt hur det hela ska gå till.

Kommentering avstängd

Et tu, Rosenberg

”Mellan Branting och Palme låg Sveriges omvandling från överklassvälde och fattignation till folkhemsdemokrati och välfärdsstat.” Så skriver Göran Rosenberg, i sin Expressenrecension av Olle Svennings bok Hövdingen, om Hjalmar Branting.

Att en socialist skulle uttrycks sig så kanske inte är så konstigt. Men att en liberal som Rosenberg gör det är oförlåtligt.

Han sätter begreppet fattignation mot begreppet välfärdsstat, som det vore de två relevanta storheterna, som om det var skatterna och den offentliga omfördelningen (som främst går från en individ till samma individ över tid) som är skillnaden mellan Brantings tid och vår. Rosenberg ignorerar att den helt avgörande skillnaden för människors välfärd har varit den tjugodubbling i produktivitet som väl fungerande kapitalistiska institutioner har lett till. Allt annat är detaljer i sammanhanget.

Kommentering avstängd

Recension av Den nya jämlikheten

I Östra Småland (30/9) recenserar Nils Fredrik Aurelius Den nya jämlikheten. Texten återges här med skribentens tillåtelse.

Därför minskar klyftorna i världen

Jämlikhet är avgörande för den globala utvecklingen. Så lyder huvudtesen i den nyutkomna debattskriften Den nya jämlikheten av Fredrik Segerfeldt (Timbro). För den som känner författaren som en marknadsliberal kritiker av bland annat u-landsbiståndet kan budskapet i förstone verka något överraskande. Det framgår dock snart att han har en vidare definition av begreppet jämlikhet än den vi vanligen möter. Det handlar alltså inte om att vi över skattsedeln ska omfördela inkomsterna så att så många som möjligt får samma standard. Nej, det är politisk och ekonomisk jämlikhet som skapar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning. Uthållig utveckling förutsätter rättssamhälle och marknadsekonomi.

Samma utmaningar som finns i fattiga länder idag fanns en gång i de som nu är rika. Utan tydliga äganderätter, fritt tillträde till marknaden och så vidare kan de styrande fortsätta att berika sig på undersåtarnas bekostnad. I Sverige skedde omvandlingen från fattigdom till välstånd i flera steg genom privilegieavveckling, skiftesreformer och inte minst de många avregleringarna vid mitten av 1800-talet. Alla länder i historien som har rest sig ur fattigdomen har gjort det av egen kraft. Bistånd tenderar däremot att förstärka den politiska och ekonomiska ojämlikheten i ett land.

Segerfeldt påpekar också att stater med större ekonomisk frihet har mindre inkomstskillnader än andra. Inkomstklyftorna är således mindre i USA än i Latinamerika. I huvudsak anslår författaren en optimistisk ton: Större rättssäkerhet och mera av marknadsekonomi leder nu till att de globala klyftorna minskar.

Slutsatserna bygger på ett gediget studium av aktuell forskning. Ibland blir dock Segerfeldts snabba marsch genom historien förenklad och en del fel smyger sig in. Han återger till och med den välkända faktoiden att Marie Antoinette tyckte att folket kunde äta bakelser om brödet var slut. (En faktoid är en ofta återgiven, men inte desto mindre felaktig, uppgift.)

Detta är dock inga tunga invändningar mot en angelägen debattskrift. Inte minst i Sverige, där vi lägger lika mycket pengar på u-hjälpen som på försvaret, borde den läsas av många.

NILS FREDRIK AURELIUS

Kommentering avstängd

Om Pippi och anakronism

Ska man tolka konstnärliga verk utifrån dagens ideologi, moral och verklighetsuppfattning, eller ska man förstå dem utifrån den kontext i vilken de tog form? Pippidebatten har återigen gjort frågan aktuell.

En annan ikon med koppling till barn- och ungdomslitteratur är Robin Hood. Även om han förekommer som tvålfagert käck bifigur i Ivanhoe en vecka senare är det från julaftons Kalle Anka-version vi känner honom bäst.

Berättelsen om gänget från Sherwoodskogen som tar från de rika och ger till de fattiga brukar tolkas ur den svenska rätts- och välfärdsstatens perspektiv. Robin Hood har setts som en metafor för offentlig omfördelning av resurser via skatten. Det är som att vi alla kollektivt har blundat med öronen varje år, när Broder Tuck triumferande ropar ”Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen”. Nutidens glasögon förhindrar oss från att se den verklighet i vilken berättelsen om Robin Hood uppstod.

Till skillnad från dagens Sverige var 1200-talets England varken någon välfärds- eller rättsstat. I stället var det en brutal rövarstat där en liten elit höll massan på svältgränsen genom att med våld tillskansa sig så mycket resurser som möjligt. Människor levde på runt motsvarande 400 kronor i månaden, med dagens priser. Sheriffen i Nottingham hade föga gemensamt med den västernhjälte folket utser för att skydda sig mot bovarna. I stället stal han från folket och gav till bovarna.

Men år 1215 tvingade andra medlemmar ut eliten kungen att underteckna Magna Charta. Det ledde visserligen på kort och medellång sikt endast till att adeln och prästerna fick större inflytande över skatteuttaget, men den inskränkta kungamakten var inledningen på en utveckling mot mindre absolutism, vilket i sin tur la grunden för 1600-talets ärorika revolution och utvecklingen av alternativa maktcentra. Denna mångfald gjorde, till skillnad från i exempelvis Spanien, att ett bredare skikt av det engelska samhället än enbart kungen drog nytta av den trans-atlantiska handeln, en pluralism som senare bidrog till att det var i England och inte någon annanstans som den industriella revolutionen ägde rum.

Robin Hood är alltså en symbol för lägre skatt och mer maktdelning, inte tvärtom. Det är sant att han bidrog till att lyfta folk ur misären. Men det var genom att ta makt från staten, inte genom att ta pengar från de rika. Att betrakta historiska figurer med enbart samtidens linser är vanskligt, ty man riskerar att missa så mycket.

Kommentering avstängd

Välkommen på lansering av ”Den nya jämlikheten”

Onsdagen den 8/10 presenteras min nya bok: Den nya jämlikheten: global utveckling från Robin Hood till Botswana. Detta är i mina ögon min mest ambitiösa och viktigaste bok hittills. Jag beskriver hur politisk och juridisk jämlikhet genom världshistorien har varit helt avgörande för framväxten av bred mänsklig välfärd. Samtidigt visar jag att den agenda som nu håller på att växa fram i biståndsindustrin, om att man kan omfördela bort fattigdomen i fattiga länder, bygger på en fundamental missuppfattning både vad gäller vår egen historia och fattigdomens natur.

Det finns under dagen två möjligheter att lyssna och diskutera boken: dels ett lunchseminarium med panel, och dels ett mer lättsamt kvällsseminarium med mat, dryck och mingel.

Läs mer här.

Välkommen!

Kommentering avstängd

Lite media

Häromdagen gjorde jag en eftervalsanalys i Expressen. Poängen är att SD:s framgångar beror på utanförskapet, något Alliansen inte vågade göra tillräckligt mycket åt för att inte stöta sig med LO.

Daniel Persson på Svenska nyhetsbyrån har skrivit en fin recension av Sossesverige, en text som hittills har publicerats i bland andra Norrbottens-Kuriren och Västerviks-Tidningen.

I Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet skriver Carolin Dahlman med utgångspunkt från Sossesverige att det är kapitalismens tillväxt, inte facket, som fixar lönelyftet. Redan tidigare har Naomi Abramowicz skrivit om boken i samma tidningar.

Och så uttalade jag mig om vinster i välfärden i Etc.

Kommentering avstängd

Det var dina kamrater som började prata kausalitet, Berge

Agneta Berge, anställd tjänsteman på det partipolitiska särintresset LO, är mäkta förgrymmad över att jag visar att det finns fler invandringskritiska populistpartier i västeuropeiska länder med låga inkomstskillnader och höga offentliga välfärdsutgifter än i länder med höga inkomstskillnader och små offentliga välfärdsutgifter.

På LO-styrda bloggen Politism, en underdel av tillika LO-styrda ledarsidan på Aftonbladet, skriver hon att denna korrelation är lika löjlig som den mellan ostkonsumtion och ”death by lakan”. Jättekul, visst. Och visst är det ett problem generellt att debattörer blandar ihop korrelation och kausalitet. Problemet för Berge är dock att det inte var jag som introducerade det påstådda kausalsambandet, utan just Berges kamrater i vänstern. Extra pikant för Berge är att Aftonbladets ledarsida, här, här och här, påstod att SD:s framgångar beror på för lite ”välfärd” och/eller för stora ”klyftor”. Jag visade bara att samvariationen är det omvända.

 

Kommentering avstängd

DN och GP recenserar Sossesverige

I DN skriver Amanda Björkman:

”Segerfeldt skildrar med stor passion en socialdemokrati som har basat över på tok för många monopol genom åren – inte minst maktens. Men någon ensamrätt vad gäller skev självbild har den inte.”

I GP, under rubriken ”Sanningen om S”, är Malin Lernfelt mer uppskattande, även om hon tycker min ton är för forcerad:

”Segerfeldt lägger kapitel för kapitel fram fakta som visar att Sossesverige, det vill säga det samhälle som existerade innan Fredrik Reinfeldt (M) genomförde en ”statskupp”, på intet sätt var det himmelrike på jorden det i bland målas ut som.”

Kommentering avstängd

Mitt schema på bokmässan

Nästa vecka är det dags för bokmässa i Göteborg. Trots att jag har tre nya böcker ute kommer jag bara att prata om Den nya jämlikheten – global utveckling från Robin Hood till Botswana. Här är programmet:

Torsdag 25/9

09:45-10:00: Från Robin Hood till Botswana

Timbros monter B07:28

12:30-12:50: Varför är vissa länder rika och andra fattiga?

Sal J1 (kräver seminariekort)

Fredag 26/9

10:00-10:45

Författarintervju med Lotta Gröning, i Axess-TV

Axess monter C04:41

Vi ses där!

Kommentering avstängd

Ny bok: Den nya jämlikheten

Timbroomslagsbild

Jämlikhet är avgörande för utveckling. Det är huvudbudskapet i min nya bok Den nya jämlikheten – global utveckling från Robin Hood till Botswana som släpps idag.

Några höjdpunkter:

  • Berättelsen om Robin Hood handlar om minskad offentlig makt och lägre skatter, inte tvärtom.
  • Det stora jämlikhetsproblemet i fattiga länder är inte inkomstskillnader, utan frånvaron av en jämn spelplan, politiskt, juridiskt och ekonomiskt.
  • Bistånd tenderar att förstärka politisk och juridisk ojämlikhet och kan därför hämma utvecklingen i fattiga länder.
  • Länder med större ekonomisk frihet har mindre inkomstskillnader än andra. USA har mindre inkomstskillnader än latinamerikanska länder.
  • Ökad politisk och juridisk jämlikhet i fattiga länder leder nu till att de globala ekonomiska klyftorna minskar i rask takt.

Sagt om boken:

Det är befriande att läsa en bok om kampen mot fattigdomen som faktiskt utgår från fattiga människors perspektiv på utveckling. Fredrik Segerfeldts Den nya jämlikheten borde vara förord till nästa version av Sveriges Politik för Global Utveckling och obligatorisk läsning för alla som ska komma i närheten av globala utvecklingsfrågor.
Hanna Hellquist, tidigare statssekreterare på UD

Fler borde göra vad Fredrik gör i denna bok: Läsa forskning och se vad som faktiskt händer i världen. Jag hoppas att många läser boken och vågar ifrågasätta sin egen världsbild.
Andreas Bergh, docent i nationalekonomi

Hur har den globala ojämlikheten uppstått, och vilka är mekanismerna bakom minskad fattigdom i tredje världen idag? Fredrik Segerfeldt bygger sin pedagogiska framställning på några av den internationella utvecklingsforskningens mest tongivande inlägg.

Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap

Boken lanseras på bokmässan i Göteborg i nästa vecka och vid seminarier i Stockholm den 8/10 (återkommer med mer info). Under tiden kan du beställa ditt ex på AdLibris.

Kommentering avstängd
css.php