Annons:
 
 

Föga förvånande om FN och bistånd

Den nyhet som DN avslöjar idag om att svenska biståndspengar används för att köpa Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd är varken någon nyhet eller något egentligt avslöjande, åtminstone inte för den som studerat hur bistånd och FN fungerar. Snarare faller händelsen in i ett decennielångt mönster av just sådant beteende.

Svenskt bistånd har länge varit politiserat, fullt av ideologiska och intressebaserade aspekter. På 1970- och 1980-talet, exempelvis, var mottagarlandets grad av socialism den avgörande faktorn för om det skulle få del av svenska skattebetalares pengar.

Denna uppsats (s 231 ff) visar att det främst var socialistiska länder i södra Afrika som fick svenskt bistånd under perioden 1976-1986. Och denna artikel slår fast att under 1980-talet gick 80 procent av biståndet till socialistiska mottagarländer samt att valet av mottagarländer präglades mer av ideologiska överväganden än av analyser av det relativa behovet i fattiga länder

Vidare har prestigefulla platser i olika delar av FN-systemet länge varit till salu. Jag citerar ur min bok FN – Spruckna drömmar:

”Många stater ser inte sitt deltagande i säkerhetsrådet som ett sätt att verka för gemensam säkerhet, utan som en möjlighet att berika sig själva. Länders röster är till salu. Priset varierar från motröster, det vill säga att säljaren förbinder sig att rösta med köparlandet i en annan fråga, till ekonomiska fördelar som export- eller upphandlingskontrakt eller investeringar i hemlandet. Läs mer.

Före detta biståndsministern och FN-ambassadören m.m., Socialdemokraten Pierre Schori, berättar i boken Draksåddens år hur Guinea bad om investeringar på 56 miljoner euro i utbyte mot stöd för Frankrikes linje i frågan om Irak. (Schori verkar dock inte dra några slutsatser av sin kunskap.)

Denna kohandel gäller även utvecklingsbiståndet. En undersökning visade att nivån på biståndet till de länder som får en av de roterande platserna i säkerhetsrådet ökar dramatiskt, för att vid mandatets slut sedan återgå till den nivå som gällde innan. Länderna söker alltså inte plats i säkerhetsrådet för att bidra till något gemensamt bästa utan för att berika sig själva. Detta i den instans på vilken medlemmarna har överlåtit huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet.

Detta verkar vara något som förekommer även i generalförsamlingen. En undersökning av röstmönstren där under en trettioårsperiod fann tydliga samband mellan hur länder röstar och hur mycket bistånd de får av USA. Ett annat exempel är att Sydkorea lovade Slovakien en bilfabrik och Argentina ett byggnadskomplex i utbyte mot stöd för Ban Ki-moons kampanj för generalsekreterarposten. Läs mer.”

I stället för att chockas av nyheten bör vi nyktra till när det gäller vår syn på FN och bistånd.

Kommentarer inaktiverade för Föga förvånande om FN och bistånd

Dahlbergs halmgubbe

I boken Den nya jämlikheten skrev jag så här:

I The origins of political order gör Francis Fukuyama sig lustig över klassiska liberaler. Han menar att det finns många goda exempel på länder där staten brakat samman eller aldrig egentligen har uppstått, och som därför borde vara utmärkta naturliga experiment för dem som vill se ett samhälle utan stat. ”Många delar av Afrika söder om Sahara är en libertarians paradis”, skriver Fukuyama, och pekar sedan på det uppenbara – att dessa stater inte fungerar. Han förklarar vidare att ”en marknadsekonomi och höga välståndsnivåer … vilar på en dold institutionell grund bestående av äganderätter, lagstyre och grund- läggande politisk ordning”. Som om klassiska liberaler var emot äganderätter, lagstyre och lag och ordning.

Det klassiskt liberala samhället är inte statslöst. Visserligen finns det teoretiker som pratar om att det skulle kunna gå att ha konkurrerande vaktstyrkor och rättssystem på samma territorium, men det är mer intressant som intellektuell övning än som verklighetsbaserad diskussion. Det finns också goda exempel på hur grupper löser gemen- samma angelägenheter genom överenskommelser som växer fram under lång tid, men det handlar om grupper av begränsad storlek och ofta om snävt avgränsade frågor. Klassisk liberalism förutsätter en stat.

Fukuyama sysslar alltså med halmgubbeargumentation – det vill säga målar upp en falsk bild av vad motståndarna hävdar, och slår sedan sönder den. Jag vill inte leva i varken Somalia eller Kongo, eller i Afghanistan heller för den delen. Det finns få samhällen som uppvisar sämre välfärd, vilken betydelse man än lägger i ordet. Det är inte särskilt liberalt att spränga varandra i bitar.

En ordningsmakt och ett rättsväsende är två fundamentala förutsättningar för att äganderätten ska fungera och för att kontrakt ska kunna upprätthållas. Det senare är inte bara grunden i klassisk liberalism, det är också en förutsättning för jämlikhet och därmed för utveckling. Vem vill skapa ekonomiskt värde om en tjuv eller en baron när som helst kan stjäla det du skapar? Vem vill genomföra en affär om motparten inte har någon reell skyldighet att uppfylla sina åtaganden?

I dagens Expressen bygger Anna Dahlberg upp en liknande halmgubbe och menar att nyliberaler ignorerar behovet av en stark stat. Man kan definiera styrka på olika sätt, men att påståendet att nyliberaler inte vill ha ett våldsmonopol, lag och ordning och en stat som fokuserar på sin kärnverksamhet – att garantera invånarnas rätt till liv, lem och egendom – är helt enkelt inte sant.

Däremot är det sant att klassiska liberaler – i alla fall de som är av min sort – sätter universella mänskliga rättigheter före att hålla ihop den svenska national- och välfärdsstaten. Det är dock en helt annan fråga.

Kommentarer inaktiverade för Dahlbergs halmgubbe

Altstadt har både rätt och fel

Debatten mellan Ann Charlott Altstadt och Petter Larsson på Aftonbladet kultur är mycket klargörande. Mycket förenklat är Altstadt en ”sosse” som ser målkonflikten medan Petter Larsson är en ”vänsterpartist” som mest drömmer.

Altstadt återger mycket av samma data som jag använt och som finns tillgänglig för var och en som vill läsa. Nej, människorna som flyr är inte västerländska akademiker som inget hellre vill och kan än att inkluderas i våra system på momangen. De kan mycket mindre, har vuxit upp och formats i länder som är långt, långt sämre fungerande än Sverige och med långt lägre kompetensnivå (även i snitt för de som har formella examina).

Det fråntar dem på inget sätt den mänskliga rättighet det innebär att söka – och om villkoren uppfylls, få – skydd i Sverige. Men det ställer krav på att våra system förändras, med begränsad välfärd och större lönespridning. Som den ”sosse” (notera citattecken) hon är säger Altstadt nej, medan Larsson avfärdar hennes siffror för att slippa ta ställning i målkonflikten.

Faktum är att det finns en stor konflikt mellan inre jämlikhet i Sverige och fortsatt öppenhet för att ge fristad åt offer för krig och förföljelse. Med öppen asylpolitik följer att världens orättvisor tränger in innanför våra gränser. De blir visserligen mindre av dessa flöden, men vår bild av vad en människa och ett samhälle är utmanas i grunden av företeelsen.

I en sak, och det är väl egentligen det som är hennes grundanalys, har Altstadt fel. Ja, allt det hon säger stämmer. Men om vi inte hade så höga bidrag, en arbetsrätt som sätter insiders före outsiders och så höga lägstalöner så skulle invandringen både bidra till ekonomin och till framtidens välfärd. Det är det här som är kärnan och det är där vänstern hela tiden går fel. Flyktingmottagandet behöver inte vara en belastning, om vi bara anpassar systemen. De vill de inte. Och så länge de sätter hinder i vägen för sådana reformer kommer vi att hamna där vi är idag, med en vänster som sätter inre välfärd och sammanhållning före universella mänskliga rättigheter.

Kommentarer inaktiverade för Altstadt har både rätt och fel

De tio sämsta argumenten mot lägre ingångslöner för integration

Sverige har tagit emot hundratusentals asylsökande från länder med i snitt mycket låg kunskapsnivå. Samtidigt har vi lägst andel enkla jobb och mest sammanpressad lönestruktur i EU. Krocken är oundviklig. Ett stort antal människor kan inte försörja sig själva med arbete utan hamnar i långvarigt bidragsberoende. Invandringen blir en kostnad i stället för en tillgång.

Mot denna bakgrund har ett stort antal experter, nationalekonomer, myndigheter och internationella organisationer förespråkat lägre ingångslöner. De borgerliga partierna samt Svenskt Näringsliv har lagt fram olika förslag till lösningar. Reaktionerna från vänstern i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet har varit i det närmaste hysterisk. Motargumenten har varit stenhårda och motsägelsefulla, förnekande och förbryllande. I denna rapport har jag gått igenom fakta och forskning samt granskat vänsterns argumentation.

Nu går vi vidare och listar de sämsta motargumenten från vänstern, illustrerade av Hellsten kommunikation. I tio arbetsdagar presenterar jag ett argument om dagen.

Nr 1: LO kan inte bestämma sig för vilken sorts diktatur C vill införa.

Argument_1_3

 

Nr 2: Statsministern tror att:

  • länder som Tyskland, Storbritannien och USA inte är världsledande när det gäller innovationer
  • alla i Sverige jobbar i internationellt konkurrensutsatt industri
  • det är dåligt att fler länder är lika rika som Sverige.

Argument_2_1

 

Nr 3: Man kan stirra sig så blind på löneskillnader att man inte ser de som inte arbetar. Eller så är man ett intresse för de som jobbar och struntar i allmänintresset.

Argument_3

 

Nr 4: Vulgärargumentationen. Alla utgår inte från sin privata situation när de tar fram politiska förslag.

Argument_nytt_4_4

 

Nr 5: Desperation inför verkligheten ger olika besked.

Argument_5

 

Nr 6: Ibland blir det bara alltför dumt.

Argument_6_2

 

Nr 7: Vissa jobb duger inte för arbetarrörelsen.

argument_7

 

Nr 8: När ideologi går före kunskap.

argument_8_3

 

Nr 9: När diskrimineringsargumentet blir ett svepskäl för att dölja konsekvenserna av särintressets destruktiva agerande.

argument_skisser-emy

 

Nr 10: Strutsen.

argument_10_3

 

Kommentarer inaktiverade för De tio sämsta argumenten mot lägre ingångslöner för integration

Crowdfunding av bok om kolonialism

Visste du att:

– Fler afrikanska slavar skickades till arabvärlden än över Atlanten;

– Spanien var moriskt längre än vad Latinamerika var spanskt;

– Imperier har funnits på de flesta kontinenter?

Det mesta du har hört om kolonialism är fel. Ja, att erövra land och att dominera dem, ofta med rasistiska förtecken och med hjälp av obeskrivligt våld, är självklart fel. Men det har inte bara varit en europeisk företeelse. Rasism är inte någon europeisk uppfinning.

Vidare är påståenden om att kolonialismen gjorde Europa rikt och andra kontinenter fattiga främst myter, alldeles för länge upprätthållna av västliga marxister och fattiga länders diktatorer. Den industriella revolutionen skedde först, koloniseringen av Afrika sedan.

Mycket av den samtida diskursen om ras, globala maktstrukturer och ekonomiska världsordningar bygger på en förståelse av kolonialismen som inte stämmer överens med fakta. Därför bygger postkolonialismen på en skakig grund.

Detta vill jag skriva en bok om. För det behöver jag ditt stöd och har startat en insamling. Vill du inte bidra med pengar tar jag gärna emot tips om litteratur och annat. Stort tack på förhand.

Kommentarer inaktiverade för Crowdfunding av bok om kolonialism

I en mischmasch i DN klumpar Sven-Eric Liedman ihop Sverigedemokraterna, Europas bruna våg, ”de nyaste Moderaterna”, Donald Trump, Bert Karlsson, Volkswagens fusk, affärer med Saudiarabien samt att ”de rättrogna samlas i ett världsomspännande kalifat”, och förklarar det hela med kapitalismen.

Jag delar oron för både den bruna vågen och för IS. Men för att bekämpa företeelserna måste vi förstå dem. Det är visserligen sant att den ekonomiska friheten i världen har ökat de senaste decennierna, men bara för att två saker sker någorlunda samtidigt behöver de inte vara varandras orsaker.

Även om jag inte skulle använda samma uttryck har Liedman rätt i att ”[k]apitalismen i dag [har] ett fastare grepp över världen än någonsin tidigare”, en process som enligt professorn inleddes runt 1980. Sedan dess har den extrema fattigdomen i världen, uttryckt som andelen människor som lever på motsvarande upp till 1,9 dollar om dagen, minskat från drygt 44 procent till knappt 13 procent. Det är svårt att se hur den största ökningen av välfärd i mänsklighetens historia ska kunna vara orsaken till framväxten av en blodtörstig mördarsekt som IS.

Till skillnad från Liedmans påståenden om orsakssamband kan man enkelt förklara hur detta har gått till. När fattiga länder liberaliserar sina ekonomier, utländska investerare bygger fabriker där och rika länders marknader öppnar för export från dessa länder mångdubblas människors produktivitet och därmed inkomster. Liedmans text bär rubriken ”Ve det land som faller i Marknadens händer”. De miljarder personer som undkommit den yttersta misären håller nog inte med.

Inte heller för Europa har det gått särskilt dåligt sedan 1980, trots krisen. Inte bara har halva kontinenten sluppit undan kommunismens fattigdom och förtryck. Vi har även fått det mycket bättre ekonomiskt. I EU-15 (de ”gamla” EU-länderna) har BNP per capita i fasta priser stigit från 19 600 till 31 700 dollar. Sysselsättningsgraden i EU-28 är högre idag än i början av 2000-talet.

Liedman menar att det enda sättet att lösa nutidens problem är att ge staten ännu mer makt. Jag antar att han varken åsyftar Assad-regimen eller IS utan att han menar de europeiska länderna. Låt oss därför se hur statens roll i EU-15 har förändrats. Sedan 1980 har skatternas andel av BNP stigit från 34 procent till 38 procent, medan de offentliga välfärdsutgifterna har ökat från 19 procent till 27 procent. Vore jag Liedman, vilket jag alltså inte är, skulle jag säga att det är den europeiska välfärdsstatens expansion som ligger bakom både Front National och IS.

I sin svepande exposé över samtiden får Liedman inte oväntat med Grekland på ett hörn. Det har byggts upp en myt att det grekiska moraset skulle bero på för mycket kapitalism. Men jämfört med övriga västländer är marknadsekonomins grundläggande institutioner som rättsstat och äganderätt undermåliga samtidigt som den ekonomiska friheten är lägre. Grekland behöver alltså mer kapitalism, inte mindre.

Det finns ett antal intellektuella – vissa har överlevt sedan 1968 medan andra är av färskare årgång – som tar varje negativ samhällsföreteelse till intäkt för att attackera marknadsekonomin. Sven-Eric Liedman är en av dem. Målet – revolutionen – är konstant. Det är bara motiveringarna som varierar. Som väl är har såväl utvecklingen som väljarna visat att de har fel.

Kommentarer inaktiverade för

Angus Deaton

Det är mycket kul att ekonomipriset går till den skotske Princetonprofessorn Angus Deaton, en av mina favoriter bland utvecklingsekonomerna. Jag har skrivit om honom många gånger och använt hans arbete i en rad olika publikationer.

Här recenserar jag hans senaste bok The Great Escape.

 

I Biståndets dilemman använder jag hans kritik mot randomiserade kontrollerade experiment som metod i utvecklingsforskningen:

”Som tungviktarekonomen Angus Deaton påpekar är kontexten, det specifika sammanhang i vilket biståndet ges, så centralt att det är mycket svårt att dra några allmänna slutsatser av randomiserade experiment.”

 

I Migration och utveckling refererar jag till honom så här:

Ekonomiprofessorn Angus Deaton har räknat ut skillnaden i livsinkomst mellan USA och Kongo, och kommit fram till att den amerikanska i snitt är 200 gånger högre än den kongolesiska. Det beror dels på att inkomsterna i USA är mycket högre än i Kongo, men också på att man i USA lever betydligt längre än i Kongo.

 

I Den nya jämlikheten återger jag Deatons ”aid illusion”:

The erroneous belief that global poverty could be eliminated if only rich people or rich countries were to give money to poor people or to poor countries.

Sedan, i samma bok, resonerar jag om hur utveckling sker i ojämn takt:

Angus Deaton är professor i nationalekonomi på Princeton. I boken The great escape jämför han den globala utvecklingen med filmen Den stora flykten. Filmen, med bland andra Richard Attenborough och Steve McQueen i rollerna, handlar om ett antal allierade krigsfångar som flyr från ett tyskt fångläger.

De flesta i lägret var inte med i flykten och flera av dem som flydde blev åter tillfångatagna. Förutom att de möjligen blev straffade för sina medfångars flykt fick inte de fångar som blev kvar det sämre för att vissa lyckades ta sig därifrån.

Som jag diskuterade i inledningskapitlet är det så man ska se på den globala historisk-ekonomiska utvecklingen. Vissa länder lyckades fly från stagnationen och misären, medan andra ännu inte har tagit sig ur det historiska stadium i vilket människor lever på eller precis över existensminimum.

Om man då tycker att skillnaderna mellan länder är så fundamentalt oönskade att det hade varit bättre om också USA och Europa hade levt kvar i misären, vad hade dagens fattiga länder vunnit på det?

Svaret är: inte mycket.

Kommentarer inaktiverade för Angus Deaton

Why Roy Beck is wrong, and dishonest

On the Internet, there is a movie clip going around that seems to be popular in ”immigration-critical” circles. The film features an American immigration opponent named Roy Beck, who with the help of gumballs tries to illustrate that there is nothing mass migration from poor to rich countries can do about global poverty. This is because the rich world consists of so few people, and the poor world of so many. Beck shows that there are three billion people living on less than two dollars a day and then compares this number with the one million people per year moving to the US from poor countries. It’s effective political communication. But it is not honest. For several reasons.

First, Beck compares flows with stocks. That is, he takes a ball to represent the one million people who every year move to the United States from poor countries – the flow – and compares this with the three billion living in poverty – the stock. The fair comparison would instead be between the number of poor people in the world and the stock of people from poor countries who have moved to the United States over the years and live there now.

Second, Beck discusses only the United States, instead of all the rich OECD countries and the rich immigration destination countries in the Middle East. If you include all the rich countries, both the flow and the stock of migrants become much bigger, just as the potential of migration does. In what the United Nations calls the more developed countries, today there are nearly 1.3 billion people and nearly 136 million migrants.

Third, Beck ignores the possibility of using temporary work permits to provide the opportunity for many more to share in the prosperity that is to be found in rich countries’ labor markets. One could for example imagine a work permit that is limited to two years. During a ten-year period, then, five times more people would be able to migrate temporarily.

Fourth, Beck ignores the positive effects of emigration on those who remain in the poor countries in the form of remittances, democratization, and other investments.

And fifth: Beck, and many others for that matter, ignores the difference between the marginal and the transformative approach. Yes, it is probably impossible for all people throughout the world who live in countries that are significantly poorer than today’s rich countries to move there, both in the short and medium term. But it is not at all impossible to increase immigration from poor to rich countries and thus achieve a significant improvement in human development at the global level

Kommentarer inaktiverade för Why Roy Beck is wrong, and dishonest

Några kommentarer om näringslivet och Sd

Jag har hittills, trots flera förfrågningar, tackat nej till att uttala mig i frågan om näringslivet och Sd. Som en del i näringslivshögern och som en profilerad förespråkare för antirasism och fri invandring känner jag dock att jag vill göra några – ska sägas, högst personliga – kommentarer.

För det första: För Svenskt Näringslivs del är det självklart att de ska försöka påverka även Sverigedemokrater i frågor som rör medlemmarnas villkor. Allt annat vore tjänstefel. Det är ofta svårt för vänstern – med sin bild av samhället som klasskamp och ”arbetsmarknadens parter” (LO=S) som högerns och vänsters yttersta intresserepresentanter – att förstå det, men Svenskt Näringslivs uppgift och existensberättigande är att värna sina medlemmars intressen gentemot samhället i övrigt. Och i det perspektivet utgör riksdagen självklart ett viktigt forum. Det handlar varken om migration eller integration, där SN står för diametralt motsatt uppfattning jämfört med Sd, utan kan gälla allt från skatter och infrastruktur till vinster i välfärden och arbetsmarknadsregleringar. Det är klart det är bättre för näringslivet (och Sverige) om Sd tycker som SN i dessa frågor än om de inte gör det. Det innebär inte att man legitimerar rasism eller ”samarbetar” med Sd. Svenskt Näringsliv ”samarbetar” inte med politiska partier. Ett samarbete innebär att bägge parter har något att erbjuda. Svensk Näringsliv har dock inget annat att erbjuda än kunskap och information, och verkar alltså i underläge gentemot medlemmar av den folkvalda församlingen.

Personligen skulle jag har svårt att genomföra ett sådant möte. Men det gäller även med vänsterpartister.

För det andra: Det finns de inom borgerligheten som tycker att det är dumt att låta vänstern styra trots att det finns en stor och stabil antisocialistisk majoritet i Sveriges riksdag. Och om man lyckas omvandla Sd till ett rumsrent och salongsfähigt parti kan man hålla S borta från makten under lång tid framöver. Det är i dessa kretsar kritiken mot Decemberöverenskommelsen är som starkast. Men det är fel – och ohederligt – att koppla ihop vanligt lobbyarbete på tjänstemannanivå från Storgatan 19 i sakfrågor av relevans för näringslivet med en större allmän strategi som handlar om att strukturellt detronisera S. Så styrd och kontrollerad är inte världen, utan det mesta sker mer ad hoc och kaosartat.

Vänsterns kommentarer kring kontakterna mellan näringslivet och Sd är nog inte riktigt hederliga. Jag tror inte deras primära drivkrafter – och den egentliga orsaken till brösttonerna – är rädslan för att rasismen ska legitimeras. I stället är den stora farhågan just det som står under punkt 2 ovan, att ett normaliserat Sd skulle innebära att S kommer att vara utan makt under ytterligare en lång period. Man gör därför allt man kan för att upprätthålla bilden av en avgrundens anständighetsgräns mellan Alliansen och Sd.

Så till Anders Lindbergs ohederliga blogginlägg i Aftonbladet. Han tar upp en lunch som ägde rum för sex år sedan, med ledaren för ett borgerligt parti i ett grannland, en person som idag är finansminister i en regering som styr med passivt stöd av Norges motsvarighet till Kd och Fp. Och så försöker han dra en parallell till Dagens Industris avslöjanden.

För det första ägde lunchen rum på FrP:s initiativ. Eftersom de inte vill ha några kontakter med Sd har de inga band till politiska partier i Sverige, och ville därför i stället träffa några liberala opinionsbildare. Vi har oftast få anledningar att lobba mot norska politiker. (För övrigt sysslar jag inte med lobbying, utan med opinionsbildning.)

För det andra är FrP ett parti av helt annan karaktär än Sd. Medan Sd är ett enfrågeparti som svajar i övriga frågor är FrP ett brett och moget parti. Medan Sd har sina rötter i vit-maktrörelsen har FrP bakgrund i skattemotstånd. Medan Sd är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti är FrP ett uttalat liberalt parti. FrP har långt mer gemensamt med Ny Demokrati än med Sd. Hade Sd varit som NyD, eller för den delen som FrP, hade jag varit mot Decemberöverenskommelsen. Detta sagt så har även FrP gjort en del hårresande uttalanden och driver en rad sakfrågor jag tar avstånd ifrån.

Kommentarer inaktiverade för Några kommentarer om näringslivet och Sd

Senaste nytt

Aftonbladet Kulturs och Galagos podcast Flumskolan har tidigare trashat min bok Befria kulturen från politiken. Nu har de gett sig på Sossesverige. Mindre elakt – och (därmed?) roligare – denna gång.

Med anledning av 800-årsjubiléet av undertecknandet av Magna Carta har jag skrivit två texter om dokumentet. En om Den stora stadgans betydelse för den globala långsiktiga utvecklingen, i SR:s OBS!, och en om konstitutionernas betydelse, i Svensk Tidskrift.

Som vanligt har det varit mycket migration.

På TV-kanalen EFN deltog jag i en diskussion om vad man kan göra för att lindra flyktingkatastrofen.

Den Bonnierägda och intressanta nyhetssajten Kit.se intervjuar mig om öppna gränser för människor.

news55.se anklagar jag vänstern för att göra ett inrikespolitiskt spel av Döden på Medelhavet.

Nu är det full fart efter sommaren.

Kommentarer inaktiverade för Senaste nytt
Annonser:
iphone 6
 
 
 
 
css.php
Hoppa till verktygsfältet