Vad tycker du?

Om det är så att människor som lever i fattiga länder kan tiodubbla sin inkomster (justerat för skillnader i pris mellan länder) genom att flytta till Sverige,

om det är så att denna tiodubbling ändå innebär att personerna i fråga bara tjänar hälften så mycket som som infödda svenskar,

om det är så att lägre löner än infödda svenskar är det enda sättet som dessa människor kan flytta hit,

är du för det då?

Om inte, vad har du för argument?

”Jag vill att de ska ha lika höga löner som infödda svenskar.”

Det vill jag med. Tyvärr är det svårt för en person som knappt kan läsa och skriva och som aldrig har använt en dator att tjäna ihop ett värde på 22 000 – 23 000 kronor i månaden. Därför blir konsekvensen att de inte flyttar hit. Trots att hela den afrikanska befolkningen har haft tillgång till svensk arbetsmarknad i flera år har bara några tusen kommit. Det är en stor mänsklig välfärdsförlust.

”Jag vill inte att människors löner ska avgöras av deras hudfärg.”

Det vill inte jag heller. Det är inte den som avgör, utan produktiviteten. Förmodligen kommer de flesta jobben att vara sådana som infödda svenskar ändå inte vill ha. Det är mer apartheid att inte få flytta hit än att jobba här med lägre lön.

”Jag vill inte utnyttja människor”.

På vilket sätt är det att utnyttja människor att tiodubbla deras inkomster och betala dem i enlighet med deras produktivitet? Hela poängen är ju att människor mångdubblar sin produktivitet när de flyttar från ett dåligt till ett bra land.

Det finns alltså inga hållbara motargument, förutom att den inhemska arbetskraften riskerar konkurrens. Alla andra argument är eufemismer för protektionistisk egoism.

Kommentering avstängd

Järntriangeln

Så fort det blir debatt, inte minst på Twitter, om järntriangeln mellan LO, S och staten kommer det en massa svaga motargument som kräver en del utrymme. Här lägger jag därför nu upp hela kapitel sju ur Sossesverige, för den som är intresserad av att förstå problematiken och för den som vill förstå varför deras motargument inte håller. Källorna finns i originaltexten i boken.

***

I valrörelsen 2002 lade LO 516 miljoner kronor på en socialdemokratisk valseger. Det är sex gånger mer pengar per invånare än vad den förre amerikanska presidenten George W Bush lade i sin kampanj år 2004. Detta trots att endast en minoritet av LO-väljarna röstade på Socialdemokraterna. Det är den folkpartistiske riksdagsmannen och professorn i nationalekonomi Carl B Hamilton som har räknat fram summan. I beräkningen ingår de direkta kontantbidrag som LO och fackförbunden ger till Socialdemokraterna samt den arbetstid som anställda och förtroendevalda i LO och förbunden lägger ner i valrörelsen. 2006 kom Hamilton fram till en ännu större siffra, en miljard kronor.

Längre tillbaka i historien var det ännu värre, då var alla medlemmar i LO automatiskt också medlemmar i Socialdemokraterna. Denna så kallade kollektivanslutning avskaffades först 1987. Ville du ha dina fackliga intressen tillgodosedda, ja då var det bara att betala till maktpartiet. Tyvärr är det i praktiken ofta fortfarande så. När de konfronteras med ovanstående fakta brukar arbetarrörelsens representanter försvara sig ungefär så här:

Borgarna blir alltid upprörda över att den svenska arbetarklassen valt att sluta sig samman i fackföreningar, för att på så sätt finna gemensam styrka. Men det är frivilligt att vara med i facket och besluten om facklig-politisk samverkan har tagits av LO i demokratisk ordning.

Försvarslinjen bygger på att det är helt frivilligt att vara med i facket och att medlemmarnas synpunkter verkligen får genomslag i LO-förbunden. Ingetdera stämmer fullt ut.

Det är inte obligatoriskt att vara med i ett fackförbund. Men en stor del av arbetsmarknaden och arbetslivet är uppbyggd på ett sätt som förutsätter medlemskap. Och icke-medlemmar missgynnas på en rad olika sätt. Arbetsrätten är ett exempel. Enligt turordningsreglerna om uppsägning i lagen om anställningsskydd (LAS) gäller principen sist in-först ut, om arbetsgivaren inte kommer överens med facket. På en modern arbetsplats är människor inte utbytbara, så arbetsgivaren har ofta inget annat val än att vända sig till det lokala facket som då avgör vem som ska få vara kvar och inte.

Det kan låta bra, men det innebär att på arbetarsidan är det den socialdemokratiska fackförbundspersonen på arbetsplatsen som bestämmer vem som ska och inte ska få behålla jobbet. Det gör att man som enskild anställd har starka skäl att hålla sig på god fot med personen i fråga. Vidare har arbetstagare incitament att vara med i facket, eftersom icke-medlemmar riskerar att bli bortprioriterade av facket och därmed löper större risk att förlora jobbet. Samma problematik gäller för övrigt i medbestämmandelagen, MBL, där arbetsgivaren är tvungen att överlägga med de fackliga ombuden i samband med större förändringar på arbetsplatsen. Det hävdas ofta att icke-medlemmar i praktiken inte missgynnas av facket när det gäller arbetsrätten, men det finns otaliga bevis på att så sker, som erkännanden från fackliga representanter och medieuppgifter.

Ett annat exempel är a-kassan, som länge varit primärt skattefinansierad, det vill säga medlemmarnas avgifter täcker bara en mindre del av de ersättningar som betalas ut. I stället har skattebetalarna redan tvingats stå för merparten av kostnaden, vilket skapar starka incitament att vara med. Det är ju dumt att inte använda en försäkring man redan betalat för, och det är lika dumt att skaffa sig en ny på marknaden eftersom man då får betala två gånger för samma försäkringsskydd. Visserligen är a-kassorna numera rent formellt skilda från facket, och det går att vara med i a-kassan utan att vara med i facket. Men i praktiken gör människor ingen skillnad på de två enheterna. Facket och kassan har samma namn och samma logga. Avgifterna till facket respektive a-kassan betalas också in samtidigt. Faktum är att de ofta dras automatiskt av arbetsgivaren, allt för att det inte ska vara ett aktivt val att vara med i facket, utan något man gör automatiskt utan att tänka på det. De flesta fackförbund gör också allt de kan för att dölja just åtskillnaden mellan facket och a-kassan. Ofta skriver man in sig som medlem i respektive enhet med samma blankett. Många LO-förbund ger också rabatt på a-kassan om man är med i facket.

En intressant men pikant detalj i sammanhanget är Socialdemokraternas och LO:s inställning till a-kassans frivillighet. En grundbult i arbetarrörelsens ideologi är att socialförsäkringarna ska vara obligatoriska. Det gäller exempelvis sjuk- och föräldraförsäkringen. Men när det gäller just arbetslöshetsförsäkringen kämpar de med näbbar och klor för att den fortsatt ska vara frivillig. Det beror på att den är ett centralt maktinstrument. Det är nämligen så att a-kassan är fackförbundens främsta rekryteringsargument. Enligt en undersökning från 2006 är tillgång till a-kassan det starkaste skälet – 67 procent av de svarande – till att folk är med i facket.

Undersökningar och enskilda exempel visar vidare att icke-fackligt anslutna medlemmar på olika sätt missgynnades av a-kassorna, till exempel att deras avgifter är högre, de tvingas betala hela avgiften på en gång i stället för att kunna dela upp den och de får färre påminnelser. Systemet är helt enkelt riggat så att den statligt finansierade a-kassan ska få människor att gå med i facket, vilket indirekt medför att de är med och finansierar Socialdemokraternas valkampanjer. Socialdemokraterna har alltså använt staten för att medvetet skapa ett flertal mekanismer som ger människor starka incitament att vara med i facket, det vill säga stödja Socialdemokraterna.

Mot medlemmarnas vilja

Samtidigt är det uppenbart att arbetarrörelsens eliter inte har LO-medlemmarna med sig i denna fråga. Det visar ett flertal undersökningar. Demoskop ställde inför valet 2006 frågor till LO:s medlemmar om hur de ser på olika fackliga organisationers reella och upplevda stöd till Socialdemokraterna. Endast sex av tio LO-medlemmar var i undersökningen medvetna om att LO och dess förbund aktivt stödjer Socialdemokraterna och av dessa var drygt hälften, det vill säga bara omkring en tredjedel av LO:s medlemmar, positiva till detta stöd. Samma år lät exempelvis SVT göra en SIFO-undersökning som visade att färre än en fjärdedel av LO-medlemmarna stod bakom det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna. Frågorna gällde bara det formella ekonomiska stödet som är mycket mindre än de enorma summor som alla anställdas och förtroendevaldas valarbete representerar. Det finns fler partsinlagor som bekräftar resultatet, fast från andra sidan. Det är LO:s egen tidning Arbetet (tidigare LO-Tidningen) som gjort minst två liknande undersökningar. Såväl 2010 som 2012 redovisade tidningen att endast runt en tredjedel av medlemmarna står bakom LO:s stöd till S.

Hur kommer det sig då att denna inställning bland medlemmarna inte får genomslag? Det finns flera förklaringar. För det första har vi sett att Socialdemokraterna har en sekellång tradition av politisk dominans på arbetsplatserna. Man har till och med använt statens säkerhetstjänst i detta syfte. Till saken hör att den demokratiska socialismen står inskriven i LO:s och flera av LO-förbundens stadgar och den som inte verkar i stadgarnas anda riskerar uteslutning.

Det finns flera uppmärksammade fall på hur borgerliga personer mobbas ut eller sägs upp i fackliga sammanhang. Ett exempel är Zakarias Winberg som 2005 fick jobb på LO-distriktet i Falun. Jobbet gick ut på att informera LO-medlemmarna om pensionsvalet och få dem att teckna LO:s och Folksams gemensamma pensionsförsäkring. Men Winberg fick sparken redan innan han hunnit börja arbeta. Orsaken var att han skrev en insändare som var kritisk mot den socialdemokratiska regeringens alkoholpolitik, det vill säga något som inte hade med hans arbete som försäkringsinformatör att göra. Men det kom fram att Winberg var med i Kristdemokraterna.

Ett annat exempel är Helena Ternehäll som valdes till arbetsplatsombud för Kommunal av sina kollegor på äldreboendet i Stenungssund. Men hon tvingades bort av förbundet eftersom hos sympatiserade med Moderaterna. Kommunal anser nämligen att Ternehäll bryter mot paragraf två i förbundets stadgar:

Kommunal ska också verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval, innebärande social rättvisa, generell välfärdspolitik, full sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt internationell facklig solidaritet.

Ytterligare ett fall är Joakim Widell som var utsedd av arbetskamraterna att representera dem i olika instanser inom LO-förbundet Transport. Han tvingades 2009 bort av förbundet centralt eftersom han ”arbetar för ett parti som driver en anti-facklig politik i regeringsställning”. Widell är medlem i Kristdemokraterna. Ett sista exempel är Camilla Ryd som arbetade som vårdare på ett gruppboende för personer med intellektuella funktionshinder i Upplands-Bro utanför Stockholm. Hon hade blivit utsedd av kollegorna till arbetsplats- och skyddsombud i Kommunal. Men ordföranden i Kommunals lokalavdelning gjorde klart för Ryd att hon inte var välkommen eftersom hon kandiderade till kommunfullmäktige för Moderaterna.

En annan förklaring till att pengarullningen från LO till S kan fortsätta trots medlemmarnas motstånd är att representativ demokrati fungerar så att majoriteten inte alltid får genomslag för sina åsikter och intressen på alla punkter. Det kan vara så att många medlemmar accepterar stödet till S för att de uppskattar exempelvis det arbete facket gör när det gäller arbetsmiljön. Vi såg ovan att det främsta skälet till att folk var med i facket var a-kassan. Man vet inte om att LO-facken finansierar Socialdemokraterna och man vet inte om att man kan vara med i a-kassan utan att vara med i facket. Det fackliga medlemskapet har ofta reducerats till något man gör slentrianmässigt, i enlighet med resonemanget ovan om hur inbetalningarna sker.

Problemet

Att anställda sluter sig samman för att värna sina intressen är inte dåligt. Tvärtom. Fackförbund kan ha många nyttiga funktioner i ett samhälle. Vidare är det enbart medlemmarna som har att göra med hur organisationen sköter sig, så länge den håller sig inom lagens råmärken. LO en privat intresseförening, som schackklubben i Säffle eller syföreningen i Åmål. Det är inte något problem om medlemmarna där bestämmer sig för att stödja ett politiskt parti. Det behöver inte heller vara något problem, åtminstone inte ur ett rent demokratiperspektiv, att staten gynnar privata intresseorganisationer i allmänhet, för att man tycker att det är bra med ett starkt civilsamhälle. Problemet uppstår i stället när ett dominerande parti använder statsmakten, genom privata organisationer med starka kopplingar till partiet, och utnyttjar mandat och pengar från medborgare som dels inte sympatiserar med partiet och som motsätter sig pengarullningen, för att gynna sig själv på sina politiska konkurrenters bekostnad. Då har vi som medborgare goda skäl att reagera. Som medborgare har man automatiskt insyn i riksdagen och kan utkräva ansvar av dess ledamöter. Så är inte fallet med LO.

Det brukar föras fram argument om att det var facket som bildade partiet, att lagar och system som LAS och a-kassan finns till för att skydda den enskilde arbetstagarens intressen, att Svenskt Näringsliv satsar pengar på opinionsbildning eller att Moderaterna inte vill avslöja alla sina bidragsgivare. Dylika argument är irrelevanta i sammanhanget. Denna diskussion handlar om det grundläggande kravet att staten bör förhålla sig neutral till partipolitiska aktörer för att en rättvis demokrati med jämn spelplan ska kunna uppstå. I en demokrati ska olika politiska alternativ tävla om medborgarnas förtroende. Det är viktigt att staten avhåller sig från att skapa strukturer som gynnar endera parten. Men den socialdemokratiska staten har gjort just det, i syfte att stärka den egna rörelsen. För att uttrycka det drastiskt: Socialdemokraterna har använt lagstiftningsmakten för att genom LO utnyttja medborgarnas resurser – mot deras vilja – för att befästa sin egen maktposition.

Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet såg vi några exempel på hur staten och LO levde i symbios med varandra. I januari 2005 härjade stormen Gudrun över södra Sverige. En stor mängd träd föll omkull och skulle forslas bort. Det fanns inte tillräckligt många svenska lastbilar och lastbilschaufförer för att utföra arbetet, varför det även kom en del från andra länder. Polisen organiserade då razzior för att säkerställa att de utländska lastbilschaufförerna uppfyllde de rådande säkerhetsföreskrifterna. Insatserna gjordes i samarbete med LO-facket Transport. Polisen hade sin central i en av Transports lastbilar och ombudsmän från LO-facket åkte med polisen ut till kontrollerna och passade på att samtidigt se till att det fanns kollektivavtal. Enligt Transports ombudsman hade de nämligen själva inga mandat att kontrollera förarnas identitet och avtal, utan de behövde polisens hjälp med detta.

Det är självklart fel att en privat intresseförening blandas ihop med en representant för statens våldsmonopol – polisen. Det är minst lika stötande att det betraktas lika naturligt att en lastbilschaufför har kollektivavtal, det vill säga en frivillig överenskommelse, som att hen följer obligatoriska lagar och regler. Det underligaste av allt var ändå att varken Transport eller polisen tyckte att det var konstigt att en privat intresseorganisation med intima kopplingar till det politiska parti som hade regeringsmakten – och som hade dominerat landet det senaste seklet – utnyttjade ordningsmakten för att få sina privata intressen tillgodosedda. Medborgarna kunde inte utkräva demokratiskt ansvar av organisationen men den betraktades ändå som en del av staten. Justitieombudsmannen konstaterade krasst: ”Det är självfallet inte en uppgift för polisen att samarbeta med ett fackförbund i en sådan sak.”

Ett annat exempel var när arbetsförmedlingen i Nyköping 2005 skickade ett brev till arbetslösa byggnadsarbetare i regionen. Brevet, som var undertecknat av både en tjänsteman på arbetsförmedlingen och en ombudsman från LO-förbundet Byggnads, uppmanade mottagarna att åka till Stockholm och delta i en demonstration organiserad av LO, med såväl dåvarande ordföranden Wanja Lundy Wedin som arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) som två av deltagarna. Brevet gjorde klart att den som inte åkte med och visade arbetarrörelsen sitt stöd skulle förlora a-kassan:

Uteblir du från denna träff förutsätter jag att du har full sysselsättning och inte längre vill vara aktuell sökande på Arbetsförmedlingen och därmed tas bort som sökande och din ersättning från A-kassa upphör.

Facket, partiet, regeringen och myndigheterna hade smält ihop till en enda rörelseröra.

Ytterligare ett exempel var att den numera nedlagda myndigheten Arbetslivsinstitutet finansierade de fackliga organisationernas Brysselkontor med fem och en halv miljoner kronor per år. Den socialdemokratiska staten gjorde det svårt för människor att inte vara med i facket, så att LO kunde betala pengar till S, så att S kunde behålla makten och betala tillbaka pengar till LO. Den socialdemokratiska journalisten och författare Anders Isaksson, formulerade sig så här, i boken Den politiska adeln:

I varje annat sammanhang skulle denna ström av pengar och personal till ett annat parti betraktas som en form av politisk korruption, men symbiosen har funnits så länge att den betraktas som det normala.

Kommentering avstängd

Lite media och så

Det har varit en hektisk december hittills. En del av det jag gjort finns på nätet:

Idag skriver jag och ett antal likasinnade på DN Debatt om den glidning som håller på att ske i migrationsfrågan.

Den 2/12 ville jag att Alliansen skulle syna S snack om ansvar genom att erbjuda partiet att bli en junior partner till en Alliansledd regering, på SVT Opinion.

Den 4/12 diskuterade jag extra valet hos Malou i TV4, med Lena Andersson och Göran Greider.

Den 5/12 recenserade jag Lennart Pehrsons bok Den nya staden, i Svensk Tidskrift.

Den 8/12 blev jag nedpetad från topp tio av de mäktigaste deltagarna i biståndsdebatten i Sidas tidning OmVärldens lista, och återfinns för första gången på tre år endast bland bubblarna. (Är rätt nöjd ändå över den placeringen, eftersom jag ägnar endast en dag i veckan åt denna fråga.)

Den 10/12 var jag med i en outhärdlig och skrikig debatt om migration och integration på Kulturhuset i Stockholm.

Samma dag tyckte Ehsan Fadakar i en krönika i Aftonbladet att det är för låg kvalitet på deltagarna i SVT Debatt, och nämnde mig som ett exempel.

Dagen efter, det vill säga den 11/12, var jag med i just det programmet, i en diskussion om huruvida man ska köpa julklappar eller ej.

För övrigt rekommenderar AdLibris Sossesverige som julklapp för den samhällsintresserade. Det är väl bara att instämma.

Nu ska jag ta tag i några skrivuppdrag. Vi höres.

Kommentering avstängd

Läs på mer, skrik mindre

Igår deltog jag i en outhärdligt skrikig och intellektuellt ohederlig debatt. När jag och min liberala meddebattör sa att utbildningsnivån, humankapitalet och därmed produktivitetsnivån bland många invandrare från fattiga länder är lägre än bland infödda svenskar fick vi höra att vi var rasister som menar att människor från Mellanöstern är obildade. Så mycket känslor, så lite reflektion – så mycket skrik, så lite kunskap.

Här är därför lite statistik:

Andelen av befolkningen som använder internet

Källa: ITU  *År 2012. Källa: Internetworldstats.com

 

enbart förgymnasial utbildning

Källa: SCB, Statistiska meddelanden UF 84 SM 1201, 27 juni 2012

1. Man kan vilja att vi hade ett ekonomiskt system där det inte krävs ett visst mått av humankapital för att få ett jobb.
2. Men man kan inte hävda att så är fallet idag.
3. Nej, det är inte rasism att säga att det finns länder som kollapsat eller som har undermåliga utbildningssystem eller markant lägre teknisk nivå än Sverige.
4. Det är inte heller rasism att påpeka att människor som flyttar från sådana länder till rika länder har svårt att bli lönsamma på arbetsmarknaden.
5. Det är inte heller rasism att säga att större lönespridning skulle innebära att en större del än idag skulle kunna jobba.

Vänstern måste skärpa sig och börja blanda in lite tankar och kunskap bland alla känslor.

Kommentering avstängd

Mycket snack

Har två intensiva talarveckor framför mig.

Tisdag den 2/12  kl 18 diskuterar jag behovet av en kulturelit med företrädare för denna elits intresseorganisationer, på ABF i Stockholm. Läs mer.

Torsdag den 4/12 pratar jag om Den nya jämlikheten för Liberal scholars society på Göteborgs universitet. Läs mer.

Fredag den 5/12 presenterar jag Sossesverige för Moderata Studenter på Södertörns högskola. Läs mer.

Tisdag den 9/12 är jag moderator för presentationen av nya Migroboken Vi kallar dem tiggare. Läs mer.

Onsdag den 10/12 diskuterar jag migrationspolitik på Kulturhuset i Stockholm. (Återkommer med länk.)

Kommentering avstängd

Uppdatering

Här är lite av vad jag pysslat med på sistone och lite annat smått och gott.

Kolonialismens institutionella arv

Det uppstod en debatt om kolonialismens konsekvenser, som mest bestod av ideologiskt poserande utan kunskap, djup eller förståelse för företeelsens effekter. Därför skrev jag en kort Timbro-rapport i frågan. Slutsatsen är att den aspekt av kolonialismen som är mest relevant idag är dess negativa effekter på institutionerna i de post-koloniala länderna. Utsugning, förtryck, protektionism och en för stor roll för staten i ekonomin är koloniala rester som hämmar utvecklingen idag.

Volymfrågans revansch

Helt plötsligt började landets ledande borgerliga ledarsidor prata om att minska invandringens volymer. Därför skrev jag en liten Migro-rapport om att man kan – och borde – tänka på ett annat sätt. Om man tycker att asylmottagningens kostnader är för höga borde man titta på att minska kostnaderna per asylsökande, i stället för att minska antalet asylsökande.

Övrigt

I OBS i P1 recenserar jag Francis Fukuyamas bok Political order and Political Decay.

I Expressen skriver jag att det är rätt att ta kostnader för asylmottagningen på biståndsbudgeten.

Här blir jag intervjuad i italiensk TV, om svensk migrationspolitik (ca 18 minuter in).

I Frihetssmedjan finns en fin recension av Den nya jämlikheten och Svensk Tidskrift har publicerat en text som till viss del bygger på Befria kulturen från politiken.

Kommentering avstängd

Smått och gott

I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson en fin text om Den nya jämlikheten.

På den internationella dagen för utrotning av fattigdomen skriver jag att misären så som vi känt den i tiotusentals år snart är ett minne blott, på SVT Opinion.

I Dagens Nyheter replikerar jag på Kajsa Ekis Ekmans nyspråksfantasier om fascism och kapitalism.

 

Kommentering avstängd

Arbetarrörelsen minskar global välfärd

Massinvandring (i ordets rätta bemärkelse) från fattiga till rika länder är ett mycket effektivt sätt att öka den globala välfärden. Men såväl arbetsmarknadens regelverk som välfärdsstaten utgör hinder för sådan rörelse. DN skriver idag på ledarplats om de konkreta avvägningar som välfärdsstaten och rörligheten tvingar fram. Men det finns också principiella avvägningar att göra, inte minst när det gäller arbetsmarknaden.

Människor som lever i fattiga länder har över 20 gånger lägre levnadsstandard än vi har (prisskillnaderna mellan länderna inräknat). Det talas mycket om ökade inkomstskillnader i Sverige, men de är petitesser jämfört med de globala inkomstskillnaderna. Svenskt existensminimum, på runt 100 000 kronor, är 15 gånger högre än gränsen för att klassas som ett globalt medelinkomstland. Då har vi alltså inte börjat prata om verkligt fattiga länder. En människa som flyttar från ett fattigt land till ett rikt land mångdubblar sin produktivitet och därmed sin inkomst.

Problemet i länder som Sverige, med världens mest sammanpressade lönestruktur och några av världens de facto högsta lägstlöner, gör att det finns väldigt få jobb för människor med låg utbildning och utan erfarenhet från ett modernt arbetsliv med höga krav. De flesta somalier och afghaner kan därför inte hitta något jobb i Sverige. Och trots att svensk arbetsmarknad har stått öppen för exempelvis afrikaner i flera år har bara några tusen av alla som skulle vilja flytta hit och arbeta gjort det. I stället tar Sverige emot asylsökare och deras anhöriga och försörjer dem med bidrag, som ofta mer än tiodubblar deras levnadsstandard jämfört med ursprungslandet.

Min poäng med denna text är inte på något sätt att ifrågasätta asylrätten. Det är en okränkbar mänsklig rättighet. Poängen är i stället att få vänstern att erkänna att det finns en motsättning mellan små inkomstskillnader i Sverige (inklusive välfärdsstaten) och de förbättringar i global mänsklig välfärd som ökad migration från fattiga länder skulle innebära. I dagsläget vägrar de erkänna denna motsättning. Och det är därför debatten inte går vidare.

LO och dess svansar är skickliga demagoger, när de formulerar sig som att ”alla som är i Sverige ska samma rättigheter”, ”inget a-och b-lag på arbetsmarknaden” eller ”ingen lön efter hudfärg”. Det låter ju bra. Problemet är att resonemanget leder till minskad global välfärd, inte ökad sådan. Det gör nämligen att miljontals potentiella arbetstagare från fattiga länder inte blir lönsamma på svensk arbetsmarknad och därför blir kvar i sina hemländer i stället, inte till svenska kollektivavtalslöner eller socialbidragsnivåer, utan med levnadsstandarder som är flera tiotals gånger lägre än så. Detta måste vänsterdebattörer erkänna, om de vill upprätthålla bilden av sig själva som humanister med den intellektuella hedern i behåll.

Jag kan förstå när konservativa eller Sverigedemokrater säger att sådan invandring sliter itu samhället eller förstör kittet i samhället. De står i alla fall för sina ståndpunkter. Men vänsterns människoprotektionism är outtalad, mumlad och döljs i vackra formuleringar, ord som håller miljontals människor i misär.

Det talas mycket om att vi i denna debatt ska komma med konkreta lösningar och skarpa förslag. ”Exakt vad vill du förändra, Fredrik?” Det är fel väg att gå. Först måste vi få acceptans för att motsättningen finns (och där är vi inte än) och att en avvägning måste göras. Sedan måste vi få acceptans för vilken avvägning vi bör göra. Sedan, som steg tre, kan vi börja prata om exakt hur det hela ska gå till.

Kommentering avstängd

Et tu, Rosenberg

”Mellan Branting och Palme låg Sveriges omvandling från överklassvälde och fattignation till folkhemsdemokrati och välfärdsstat.” Så skriver Göran Rosenberg, i sin Expressenrecension av Olle Svennings bok Hövdingen, om Hjalmar Branting.

Att en socialist skulle uttrycks sig så kanske inte är så konstigt. Men att en liberal som Rosenberg gör det är oförlåtligt.

Han sätter begreppet fattignation mot begreppet välfärdsstat, som det vore de två relevanta storheterna, som om det var skatterna och den offentliga omfördelningen (som främst går från en individ till samma individ över tid) som är skillnaden mellan Brantings tid och vår. Rosenberg ignorerar att den helt avgörande skillnaden för människors välfärd har varit den tjugodubbling i produktivitet som väl fungerande kapitalistiska institutioner har lett till. Allt annat är detaljer i sammanhanget.

Kommentering avstängd

Recension av Den nya jämlikheten

I Östra Småland (30/9) recenserar Nils Fredrik Aurelius Den nya jämlikheten. Texten återges här med skribentens tillåtelse.

Därför minskar klyftorna i världen

Jämlikhet är avgörande för den globala utvecklingen. Så lyder huvudtesen i den nyutkomna debattskriften Den nya jämlikheten av Fredrik Segerfeldt (Timbro). För den som känner författaren som en marknadsliberal kritiker av bland annat u-landsbiståndet kan budskapet i förstone verka något överraskande. Det framgår dock snart att han har en vidare definition av begreppet jämlikhet än den vi vanligen möter. Det handlar alltså inte om att vi över skattsedeln ska omfördela inkomsterna så att så många som möjligt får samma standard. Nej, det är politisk och ekonomisk jämlikhet som skapar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning. Uthållig utveckling förutsätter rättssamhälle och marknadsekonomi.

Samma utmaningar som finns i fattiga länder idag fanns en gång i de som nu är rika. Utan tydliga äganderätter, fritt tillträde till marknaden och så vidare kan de styrande fortsätta att berika sig på undersåtarnas bekostnad. I Sverige skedde omvandlingen från fattigdom till välstånd i flera steg genom privilegieavveckling, skiftesreformer och inte minst de många avregleringarna vid mitten av 1800-talet. Alla länder i historien som har rest sig ur fattigdomen har gjort det av egen kraft. Bistånd tenderar däremot att förstärka den politiska och ekonomiska ojämlikheten i ett land.

Segerfeldt påpekar också att stater med större ekonomisk frihet har mindre inkomstskillnader än andra. Inkomstklyftorna är således mindre i USA än i Latinamerika. I huvudsak anslår författaren en optimistisk ton: Större rättssäkerhet och mera av marknadsekonomi leder nu till att de globala klyftorna minskar.

Slutsatserna bygger på ett gediget studium av aktuell forskning. Ibland blir dock Segerfeldts snabba marsch genom historien förenklad och en del fel smyger sig in. Han återger till och med den välkända faktoiden att Marie Antoinette tyckte att folket kunde äta bakelser om brödet var slut. (En faktoid är en ofta återgiven, men inte desto mindre felaktig, uppgift.)

Detta är dock inga tunga invändningar mot en angelägen debattskrift. Inte minst i Sverige, där vi lägger lika mycket pengar på u-hjälpen som på försvaret, borde den läsas av många.

NILS FREDRIK AURELIUS

Kommentering avstängd
css.php