I en mischmasch i DN klumpar Sven-Eric Liedman ihop Sverigedemokraterna, Europas bruna våg, ”de nyaste Moderaterna”, Donald Trump, Bert Karlsson, Volkswagens fusk, affärer med Saudiarabien samt att ”de rättrogna samlas i ett världsomspännande kalifat”, och förklarar det hela med kapitalismen.

Jag delar oron för både den bruna vågen och för IS. Men för att bekämpa företeelserna måste vi förstå dem. Det är visserligen sant att den ekonomiska friheten i världen har ökat de senaste decennierna, men bara för att två saker sker någorlunda samtidigt behöver de inte vara varandras orsaker.

Även om jag inte skulle använda samma uttryck har Liedman rätt i att ”[k]apitalismen i dag [har] ett fastare grepp över världen än någonsin tidigare”, en process som enligt professorn inleddes runt 1980. Sedan dess har den extrema fattigdomen i världen, uttryckt som andelen människor som lever på motsvarande upp till 1,9 dollar om dagen, minskat från drygt 44 procent till knappt 13 procent. Det är svårt att se hur den största ökningen av välfärd i mänsklighetens historia ska kunna vara orsaken till framväxten av en blodtörstig mördarsekt som IS.

Till skillnad från Liedmans påståenden om orsakssamband kan man enkelt förklara hur detta har gått till. När fattiga länder liberaliserar sina ekonomier, utländska investerare bygger fabriker där och rika länders marknader öppnar för export från dessa länder mångdubblas människors produktivitet och därmed inkomster. Liedmans text bär rubriken ”Ve det land som faller i Marknadens händer”. De miljarder personer som undkommit den yttersta misären håller nog inte med.

Inte heller för Europa har det gått särskilt dåligt sedan 1980, trots krisen. Inte bara har halva kontinenten sluppit undan kommunismens fattigdom och förtryck. Vi har även fått det mycket bättre ekonomiskt. I EU-15 (de ”gamla” EU-länderna) har BNP per capita i fasta priser stigit från 19 600 till 31 700 dollar. Sysselsättningsgraden i EU-28 är högre idag än i början av 2000-talet.

Liedman menar att det enda sättet att lösa nutidens problem är att ge staten ännu mer makt. Jag antar att han varken åsyftar Assad-regimen eller IS utan att han menar de europeiska länderna. Låt oss därför se hur statens roll i EU-15 har förändrats. Sedan 1980 har skatternas andel av BNP stigit från 34 procent till 38 procent, medan de offentliga välfärdsutgifterna har ökat från 19 procent till 27 procent. Vore jag Liedman, vilket jag alltså inte är, skulle jag säga att det är den europeiska välfärdsstatens expansion som ligger bakom både Front National och IS.

I sin svepande exposé över samtiden får Liedman inte oväntat med Grekland på ett hörn. Det har byggts upp en myt att det grekiska moraset skulle bero på för mycket kapitalism. Men jämfört med övriga västländer är marknadsekonomins grundläggande institutioner som rättsstat och äganderätt undermåliga samtidigt som den ekonomiska friheten är lägre. Grekland behöver alltså mer kapitalism, inte mindre.

Det finns ett antal intellektuella – vissa har överlevt sedan 1968 medan andra är av färskare årgång – som tar varje negativ samhällsföreteelse till intäkt för att attackera marknadsekonomin. Sven-Eric Liedman är en av dem. Målet – revolutionen – är konstant. Det är bara motiveringarna som varierar. Som väl är har såväl utvecklingen som väljarna visat att de har fel.

Kommentarer inaktiverade för

Angus Deaton

Det är mycket kul att ekonomipriset går till den skotske Princetonprofessorn Angus Deaton, en av mina favoriter bland utvecklingsekonomerna. Jag har skrivit om honom många gånger och använt hans arbete i en rad olika publikationer.

Här recenserar jag hans senaste bok The Great Escape.

 

I Biståndets dilemman använder jag hans kritik mot randomiserade kontrollerade experiment som metod i utvecklingsforskningen:

”Som tungviktarekonomen Angus Deaton påpekar är kontexten, det specifika sammanhang i vilket biståndet ges, så centralt att det är mycket svårt att dra några allmänna slutsatser av randomiserade experiment.”

 

I Migration och utveckling refererar jag till honom så här:

Ekonomiprofessorn Angus Deaton har räknat ut skillnaden i livsinkomst mellan USA och Kongo, och kommit fram till att den amerikanska i snitt är 200 gånger högre än den kongolesiska. Det beror dels på att inkomsterna i USA är mycket högre än i Kongo, men också på att man i USA lever betydligt längre än i Kongo.

 

I Den nya jämlikheten återger jag Deatons ”aid illusion”:

The erroneous belief that global poverty could be eliminated if only rich people or rich countries were to give money to poor people or to poor countries.

Sedan, i samma bok, resonerar jag om hur utveckling sker i ojämn takt:

Angus Deaton är professor i nationalekonomi på Princeton. I boken The great escape jämför han den globala utvecklingen med filmen Den stora flykten. Filmen, med bland andra Richard Attenborough och Steve McQueen i rollerna, handlar om ett antal allierade krigsfångar som flyr från ett tyskt fångläger.

De flesta i lägret var inte med i flykten och flera av dem som flydde blev åter tillfångatagna. Förutom att de möjligen blev straffade för sina medfångars flykt fick inte de fångar som blev kvar det sämre för att vissa lyckades ta sig därifrån.

Som jag diskuterade i inledningskapitlet är det så man ska se på den globala historisk-ekonomiska utvecklingen. Vissa länder lyckades fly från stagnationen och misären, medan andra ännu inte har tagit sig ur det historiska stadium i vilket människor lever på eller precis över existensminimum.

Om man då tycker att skillnaderna mellan länder är så fundamentalt oönskade att det hade varit bättre om också USA och Europa hade levt kvar i misären, vad hade dagens fattiga länder vunnit på det?

Svaret är: inte mycket.

Kommentarer inaktiverade för Angus Deaton

Why Roy Beck is wrong, and dishonest

On the Internet, there is a movie clip going around that seems to be popular in ”immigration-critical” circles. The film features an American immigration opponent named Roy Beck, who with the help of gumballs tries to illustrate that there is nothing mass migration from poor to rich countries can do about global poverty. This is because the rich world consists of so few people, and the poor world of so many. Beck shows that there are three billion people living on less than two dollars a day and then compares this number with the one million people per year moving to the US from poor countries. It’s effective political communication. But it is not honest. For several reasons.

First, Beck compares flows with stocks. That is, he takes a ball to represent the one million people who every year move to the United States from poor countries – the flow – and compares this with the three billion living in poverty – the stock. The fair comparison would instead be between the number of poor people in the world and the stock of people from poor countries who have moved to the United States over the years and live there now.

Second, Beck discusses only the United States, instead of all the rich OECD countries and the rich immigration destination countries in the Middle East. If you include all the rich countries, both the flow and the stock of migrants become much bigger, just as the potential of migration does. In what the United Nations calls the more developed countries, today there are nearly 1.3 billion people and nearly 136 million migrants.

Third, Beck ignores the possibility of using temporary work permits to provide the opportunity for many more to share in the prosperity that is to be found in rich countries’ labor markets. One could for example imagine a work permit that is limited to two years. During a ten-year period, then, five times more people would be able to migrate temporarily.

Fourth, Beck ignores the positive effects of emigration on those who remain in the poor countries in the form of remittances, democratization, and other investments.

And fifth: Beck, and many others for that matter, ignores the difference between the marginal and the transformative approach. Yes, it is probably impossible for all people throughout the world who live in countries that are significantly poorer than today’s rich countries to move there, both in the short and medium term. But it is not at all impossible to increase immigration from poor to rich countries and thus achieve a significant improvement in human development at the global level

Kommentarer inaktiverade för Why Roy Beck is wrong, and dishonest

Några kommentarer om näringslivet och Sd

Jag har hittills, trots flera förfrågningar, tackat nej till att uttala mig i frågan om näringslivet och Sd. Som en del i näringslivshögern och som en profilerad förespråkare för antirasism och fri invandring känner jag dock att jag vill göra några – ska sägas, högst personliga – kommentarer.

För det första: För Svenskt Näringslivs del är det självklart att de ska försöka påverka även Sverigedemokrater i frågor som rör medlemmarnas villkor. Allt annat vore tjänstefel. Det är ofta svårt för vänstern – med sin bild av samhället som klasskamp och ”arbetsmarknadens parter” (LO=S) som högerns och vänsters yttersta intresserepresentanter – att förstå det, men Svenskt Näringslivs uppgift och existensberättigande är att värna sina medlemmars intressen gentemot samhället i övrigt. Och i det perspektivet utgör riksdagen självklart ett viktigt forum. Det handlar varken om migration eller integration, där SN står för diametralt motsatt uppfattning jämfört med Sd, utan kan gälla allt från skatter och infrastruktur till vinster i välfärden och arbetsmarknadsregleringar. Det är klart det är bättre för näringslivet (och Sverige) om Sd tycker som SN i dessa frågor än om de inte gör det. Det innebär inte att man legitimerar rasism eller ”samarbetar” med Sd. Svenskt Näringsliv ”samarbetar” inte med politiska partier. Ett samarbete innebär att bägge parter har något att erbjuda. Svensk Näringsliv har dock inget annat att erbjuda än kunskap och information, och verkar alltså i underläge gentemot medlemmar av den folkvalda församlingen.

Personligen skulle jag har svårt att genomföra ett sådant möte. Men det gäller även med vänsterpartister.

För det andra: Det finns de inom borgerligheten som tycker att det är dumt att låta vänstern styra trots att det finns en stor och stabil antisocialistisk majoritet i Sveriges riksdag. Och om man lyckas omvandla Sd till ett rumsrent och salongsfähigt parti kan man hålla S borta från makten under lång tid framöver. Det är i dessa kretsar kritiken mot Decemberöverenskommelsen är som starkast. Men det är fel – och ohederligt – att koppla ihop vanligt lobbyarbete på tjänstemannanivå från Storgatan 19 i sakfrågor av relevans för näringslivet med en större allmän strategi som handlar om att strukturellt detronisera S. Så styrd och kontrollerad är inte världen, utan det mesta sker mer ad hoc och kaosartat.

Vänsterns kommentarer kring kontakterna mellan näringslivet och Sd är nog inte riktigt hederliga. Jag tror inte deras primära drivkrafter – och den egentliga orsaken till brösttonerna – är rädslan för att rasismen ska legitimeras. I stället är den stora farhågan just det som står under punkt 2 ovan, att ett normaliserat Sd skulle innebära att S kommer att vara utan makt under ytterligare en lång period. Man gör därför allt man kan för att upprätthålla bilden av en avgrundens anständighetsgräns mellan Alliansen och Sd.

Så till Anders Lindbergs ohederliga blogginlägg i Aftonbladet. Han tar upp en lunch som ägde rum för sex år sedan, med ledaren för ett borgerligt parti i ett grannland, en person som idag är finansminister i en regering som styr med passivt stöd av Norges motsvarighet till Kd och Fp. Och så försöker han dra en parallell till Dagens Industris avslöjanden.

För det första ägde lunchen rum på FrP:s initiativ. Eftersom de inte vill ha några kontakter med Sd har de inga band till politiska partier i Sverige, och ville därför i stället träffa några liberala opinionsbildare. Vi har oftast få anledningar att lobba mot norska politiker. (För övrigt sysslar jag inte med lobbying, utan med opinionsbildning.)

För det andra är FrP ett parti av helt annan karaktär än Sd. Medan Sd är ett enfrågeparti som svajar i övriga frågor är FrP ett brett och moget parti. Medan Sd har sina rötter i vit-maktrörelsen har FrP bakgrund i skattemotstånd. Medan Sd är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti är FrP ett uttalat liberalt parti. FrP har långt mer gemensamt med Ny Demokrati än med Sd. Hade Sd varit som NyD, eller för den delen som FrP, hade jag varit mot Decemberöverenskommelsen. Detta sagt så har även FrP gjort en del hårresande uttalanden och driver en rad sakfrågor jag tar avstånd ifrån.

Kommentarer inaktiverade för Några kommentarer om näringslivet och Sd

Senaste nytt

Aftonbladet Kulturs och Galagos podcast Flumskolan har tidigare trashat min bok Befria kulturen från politiken. Nu har de gett sig på Sossesverige. Mindre elakt – och (därmed?) roligare – denna gång.

Med anledning av 800-årsjubiléet av undertecknandet av Magna Carta har jag skrivit två texter om dokumentet. En om Den stora stadgans betydelse för den globala långsiktiga utvecklingen, i SR:s OBS!, och en om konstitutionernas betydelse, i Svensk Tidskrift.

Som vanligt har det varit mycket migration.

På TV-kanalen EFN deltog jag i en diskussion om vad man kan göra för att lindra flyktingkatastrofen.

Den Bonnierägda och intressanta nyhetssajten Kit.se intervjuar mig om öppna gränser för människor.

news55.se anklagar jag vänstern för att göra ett inrikespolitiskt spel av Döden på Medelhavet.

Nu är det full fart efter sommaren.

Kommentarer inaktiverade för Senaste nytt

Nyhetspanelen

I fredags var jag med i ovanstående i TV4:s Nyhetsmorgon, med Sakine Madon och Jenny Bengtsson. Ämnena var Hagamannen, Pridefestivalen samt det ihjälskjutna lejonet.

Kommentarer inaktiverade för Nyhetspanelen

Vera-Zavalas Sagoland var en mardröm

Andra har redan skrivit bra om America Vera-Zavalas drapa i DN igår om sagolandet Sverige, som hon anlände till år 1979. Men den tangerar så många frågor jag är intresserad av – alltifrån Latinamerikas brist på utveckling till Sossesverige – att jag inte kan låta bli att kommentera. Ty det land hon berättar om var på väg att förvandlas till en mardröm.

Vera-Zavala beskriver hur bra och omfattande välfärden var i Sagolandet. Som de flesta vänsterpartister glömmer hon ironiskt nog bort den materiella basen för denna välfärd. Anledningen att livskvaliteten i 1970-talets Sverige var så överlägsen den i de länder och världsdelar som hon nämner som emigrantkällor – som Jugoslavien, Mexiko och Afrika – var att vi då hade runt ett sekel bakom oss med väl fungerande kapitalistiska institutioner. Det gjorde att den enskilde anställde i näringslivet producerade mångdubbelt mer än i de andra länderna och än i Sverige historiskt. Mellan 1879 och 1979 tiodubblades BNP per capita i Sverige. Det var frukterna av denna produktion som låg bakom välfärden. Det är alltså inte dagis och sjukvården som kom först, utan den kapitalistiskt ledda tillväxten. Ingen omfördelning eller välfärdsstat i världen hade kunnat ge svensk sjukvård till 1970-talets afrikaner, eftersom det inte fanns några resurser att betala för den.

BNPper capita i Sverige och några andra länder 1979 till nu

Källa: Angus Maddisons databas

För det andra var 1970-talet – då socialismen verkligen fick grepp om Sverige – inledningen på Sveriges relativa förfall. Visserligen hade Sverige slutat ha snabbare tillväxt än jämförbara länder redan på 1950-talet, men i början av decenniet åtnjöt Medelsvensson fortfarande världens fjärde högsta levnadsstandard. I början av 1990-talet var vi nere på trettonde plats. Sagolandspolitiken hade förvandlat Sverige från ett Schweiz till ett Italien.

För det tredje är det intressant att jämföra levnadsstandarden i Sagolandet med dagens.

Man kan börja med att konstatera att reallönen för en arbetare i näringslivet år 1996 var lägre än 1979, i enligt med resonemanget ovan om att socialismen gjorde att svenska arbetare blev normala europeiska löntagare, i stället för invånare i något Sagoland. Men man ser också att sedan slutet av 1990-talet har reallönerna stigit rejält, med 38 procent. Levnadsstandarden för en vanlig svensk är alltså bra mycket högre i nutidens Sverige än i 1970-talets.

reallöner 1979 tills nu

Källa: Ekonomifakta

Så långt ekonomin och välfärden. Nu till det här med demokrati och förtryck.

För det första innehöll Vera-Zavalas Sagoland – föga förvånande? – en mängd repressiva företeelser. Det handlar inte bara om det styrande partiets egna hemliga polis och förbud mot icke-statlig radio och teve, utan även sådant som inlåsning av psykiskt funktionshindrade och tvångssterilisering. Bygget av Folkhemmet gick hand i hand med skapandet av en ”frisk folkstam”. Det var inte så konstigt att man inte såg några tiggare och lösdrivare, de sociala ingenjörerna hade rationaliserat bort dem med våld.

Ytterligare en ironisk detalj är att det som politiskt särskilde Sverige från de andra länderna/världsdelarna var den liberala demokrati som Vera-Zavalas parti vid denna tid var benhårda motståndare till, även om det verkade inom ramen för densamma.

Men kanske allra mest provocerande i Vera-Zavalas text är uppfattningen om Olof Palmes Socialdemokrati som en kraft som stod på den lilla människans sida i kampen mot förtryck i resten av världen. Det kan knappast gälla de tiotusentals kubaner –­ inklusive Palmes egna partikamrater i socialdemokratin – som satt fängslade av politiska skäl, när han år 1975 som första regeringschef för ett västland åkte till den kommunistiska diktaturen och hyllade demokratin på ön.

Det kan knappast heller gälla de 1,5 – 1,7 miljoner kambodjaner som slaktades av de röda khmererna, vars maktövertagande Palme – tillsammans med Castro ­– kallade en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde. För att inte tala om de balter som återkommande fick höra av svenska socialdemokrater att de inte var ockuperade och att de inte alls ville blir självständiga från det kommunistiska förtrycket i Sovjetunionen.

Faktum är att sådant som demokrati och mänskliga rättigheter uttryckligen var frånvarande i Sagolandets utrikes- och säkerhetspolitik. År 1982 formulerade utrikesminister Lennart Bodström den så kallade Bodströmdoktrinen. En av de mest centrala passagerna i detta dokument slog fast att Sverige inte bör ha synpunkter på andra staters politiska system:

Sverige bör inte kritisera andra länder på grund av deras politiska konstruktion. Vi har att uppfatta staterna sådana som de är. Det måste vara deras sak att bestämma sina egna förhållanden.

Men på ett sätt har Vera-Zavala rätt. För visst var Sossesverige ett sagoland. När man tittar tillbaka på denna tid med nutidens ögon framstår det som så absurt att det knappast kan ha haft med verkligheten att göra.

Kommentarer inaktiverade för Vera-Zavalas Sagoland var en mardröm

Lövins fria fantasier

Idag skriver biståndsminister Isabella Lövin (Mp) om regeringens prioriteringar inför förhandlingarna om FN:s nya utvecklingsmål. Sällan har det framgått så tydligt att utvecklingspolitik handlar mer om (inrikes-)politik än om utveckling.

Lövin skriver bland annat att FN:s millenniemål (de utvecklingsmål som gäller mellan 2000 och 2015) gett gott resultat. Det är sant att många framsteg har gjorts, bland annat halverades den extrema fattigdomen fem år i förväg. Men det är inte alls säkert att orsaken till förbättringarna finns i FN-processen. För att så skulle vara fallet måste framstegstakten ha ökat efter år 2000, då målen antogs. Men som påpekats flera gånger tidigare har forskaren Howard Steven Friedman visat att så inte är fallet.

Friedman skriver i slutsatserna av uppsatsen:

In order to ensure ongoing global support for development, especially as the global development community looks beyond 2015 to the post-MDG era, there needs to be careful communication regarding what the MDGs did and did not accomplish. Many of those who are not development professionals have been drawn into the global discussions due to the strong communications support for the Millennium Development Goals. As such, much of the general public expects that an acceleration in progress was triggered following the September 2000 Declaration and the associated increase in ODA. Contrarily, the data show clearly that the activities following the MDG Declaration did not provide an acceleration in most of the development goals.

Lövin hittar helt enkel på.

Det finns också ett underligt perspektiv i denna diskussion, som handlar om att utveckling kostar, att det är något som finansieras. Den konferens som Lövin anländer till i sällskap med Per Bolund och Stefan Löfven heter just Financing for development (den första i detta slag ägde rum i Monterrey år 2002). Och Lövin återkommer flera gånger i sin text till just detta perspektiv. Men utveckling kostar ingenting, utan är en process som skapar resurser i stället för att konsumerar sådana. Det är liksom det som är själva idén med utveckling. Skillnaden mellan Sverige (eller andra rika länder) och fattiga länder är att vi skapar så mycket mer resurser per invånare och år, ofta så mycket som 20 gånger mer. Och det är därför vi har råd med så mycket vård, utbildning och liknande, vilket gör att vi har så mycket bättre hälsa och kunskap. Det är möjligen magsurt för en minister från ett parti som i grunden är skeptiskt till ekonomisk tillväxt, men som Hans Rosling har visat beror 80 procent av skillnaderna i dödlighet mellan länder på skillnader i genomsnittlig inkomstnivå, och sådana kan bara höjas genom ekonomisk tillväxt.

Lövin påstår vidare att ”[j]ämställdhet mellan kvinnor och män, flickor och pojkar är ett effektivt verktyg för att skapa ökad hållbar tillväxt.” Bristen på mänskliga rättigheter för kvinnor är ett stort problem runt om i världen – ett problem som är allvarligt nog i sig och som inte behöver maskeras som ett tillväxtverktyg som någon slags politiskt korrekt mumbo jumbo. I rika länder kom utvecklingen igång långt innan kvinnor fick lika rättigheter. Storbritannien började uppleva modern ekonomisk tillväxt i mitten av 1700-talet men kvinnor fick rösträtt först 1928.

Om man på någon rad ska sammanfatta den globala utveckling så är det så att hela världen är på rätt väg, utom ett antal länder där konflikt, förtryck och gravt vanstyre förhindrar detta. Världsfattigdomen kommer aldrig att utrotas utan att dessa tre företeelser upphör. Ändå nämner ministern inte dessa huvudsakliga hinder. Det kan bero på att det är mycket svårt för oss i rika, väl fungerande länder att göra något åt dem, men förmodligen är det politiska skäl som avgör.

Till sist är det förvånande att Lövin över huvud taget inte nämner migration som utvecklingskatalysator. När det gäller de åtgärder som rika länders regeringar har kontroll över är ökad migration från syd till nord utan tvekan det mest effektiva verktyget. Det är synd att en biståndsminister från migrationsvänliga MP inte driver den frågan.

Man skulle önska att utvecklingspolitik handlade mer om utveckling än om politik. Då skulle vi göra mer nyttiga för fattiga människor, i stället för att tilltala väljarna i Sverige.

Kommentarer inaktiverade för Lövins fria fantasier

FN:s agerande i Srebrenica

I morgon lördag är det 20 år sedan folkmordet i bosniska Srebrenica ägde rum. Därför publicerar jag ett stycke i min bok FN – Spruckna drömmar som behandlar händelsen.

***

Nästa misslyckande ägde rum i Srebrenica, under kriget i Bosnien-Hercegovina. Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina förklarade sig år 1991 självständiga från Förbundsrepubliken Jugoslavien. Den federala, serbdominerade armén svarade med att gå till attack. I Slovenien ägde bara några skärmytslingar rum, medan hårda strider utkämpades i Kroatien. Värst var det dock i Bosnien, och värst i Bosnien var det i staden Srebrenica.

När Bosnien etablerade ett eget land förklarade sig bosnienserberna självständiga från Bosnien och ett inbördeskrig utbröt. Den bosniska, muslimskdominerade armén hade svårt att stå emot de bosnienserbiska styrkorna som fick material och annat stöd från den av Serbien styrda federala armén. De bosnienserbiska styrkorna erövrade stora delar av landets territorium och fördrev många muslimer (eller bosniaker som de också kallas).[1] Landets huvudstad Sarajevo blev omringad och besköts med artilleri och av prickskyttar. En rad städer med muslimsk befolkning var enklaver i territorier som annars hade erövrats av bosnienserbiska styrkor. Dessa var förutom Sarajevo Tuzla, Bihac, Gorazde, Zepa samt Srebrenica. De hade alla blivit utnämnda till ”safe areas” (säkra områden) av FN, och FN-trupp var på plats.

I mars 1994 sa den franske chefen för FN-styrkorna UNPROFOR, general Philippe Morillon, till tiotusentals vettskrämda flyktingar i Srebrenica: ”Ni är nu under beskydd av FN-styrkor.”[2] Det skulle visa sig att det var de inte alls. I stället mördades i juli 1995 upp till 8 000 av de män och pojkar som befann sig i staden.

Genom att gång på gång ge efter för aggressionerna visade FN serberna att deras anfall inte skulle komma att besvaras av världssamfundet. Vintern 1994-1995 fanns det fler än 24 000 FN-soldater i Bosnien, men det fanns ingen politisk vilja att stoppa de bosnienserbiska trupperna, med bland annat den ökände yrkesförbrytaren Arkans (med erfarenhet från svenskt fängelse) paramilitära trupper i främsta ledet. Risken för att militära insatser från FN:s håll skulle anses innebära ett politiskt ställningstagande för bosniakerna, det vill säga muslimerna, och mot bosnienserberna uppfattades som för stor. Opartiskheten var helig.

Serberna besköt först de få och lätt beväpnade holländska FN-trupper som var på plats. Sekretariatet vägrade då att ge de NATO-plan som stod redo att lyfta eller redan var i luften order att slå ut de serbiska ställningarna. Inte heller informerades säkerhetsrådet ordentligt om hur allvarligt läget var. Freds- och neutralitetsfundamentalismen fick förödande konsekvenser.[3]

Som en del i avtalet om ”safe areas” hade bosniakerna fått lämna ifrån sig sina vapen till FN som, även när hotet från de bosnienserbiska styrkorna var akut, vägrade att lämna tillbaka vapnen till bosniakerna. Så den bosnienserbiske presidenten Karadzics män gick helt sonika förbi FN-trupperna in i staden, bussade iväg upp till 8 000 män och pojkar och avrättade dem, det värsta illdådet i Europa sedan andra världskriget.

En kvinna berättar hur serberna kom in i staden:

Han var min son från mitt första äktenskap. Vi höll om varandra men de bara tog honom och skar halsen av honom. De dödade honom och tvingade mig att dricka hans blod.[4]

Detta var en avgörande och genuint katastrofal händelse i både fredsbevarandets och hela FN:s historia.[5] Ironiskt nog var det inte förrän västvärlden struntade i behovet av FN-resolutioner och gick in i Bosnien utan formellt mandat från världsorganisationen som mördandet i landet kunde stoppas och belägringen av en europeisk huvudstad, för första gången sedan andra världskriget, kunde brytas.

Det hela blir också värre i ljuset av att det tidigare hade gått att stoppa serbernas aggression. Danska FN-förband hindrade med hjälp av 70 pansarvagnsskott ett anfall mot Tuzla. NATO-flyg attackerade ett antal gånger under 1994 och 1995 serbiska ställningar för att hindra eller vedergälla anfall.[6]

Så här sammanfattar den brittiske historikern Paul Kennedy 1990-talets FN-insatser i Rwanda, Bosnien (och Somalia):

Glappet mellan världsorganisationens höga ideal och dess politikers goda avsikter, å ena sidan, och de miserabla effekterna på fältet, å den andra, kunde inte ha varit större.[7]

***

Det finns en rad olika orsaker till FN:s oförmåga att förhindra dessa folkmord [Srebrenica, Rwanda och Darfur]. Flera av dem kommer att diskuteras i senare kapitel. Man skulle kunna sammanfatta det så här: Under det kalla kriget förhindrade FN:s struktur organisationen från att fungera. Och efter det kalla kriget förhindrade FN:s struktur organisationen från att fungera. Men det finns också faktorer som beror på den kultur som odlas i FN. Politiska felbedömningar, inkompetens och paragrafrytteri i FN-sekretariatet spelade en viktig roll när det gäller både Srebrenica och Rwanda.

I FN:s fredsbevarande arbete finns det ofta en avvägning att göra mellan att åtgärda en akut situation där många människoliv står på spel och mellan att i längden upprätthålla världsorganisationens anseende. Det handlar om att FN även i framtiden ska kunna ingripa i andra och kanske ännu värre katastrofer. Därför har det setts som nödvändigt att undvika alla misstankar om partiskhet eller om att FN blivit ett verktyg för någon politisk kraft.

Men när det gäller både Srebrenica och Rwanda hämmade neutralitetsfundamentalismen och omsorgen om FN:s anseende insatser som kunde ha räddat tusentals människor från att ha blivit mördade. Sekretariatet hade i båda fallen tillräckligt mycket information för att kunna göra bedömningen att det inte rörde sig om två parter som deltog i en väpnad konflikt, utan om systematiskt dödande av försvarslösa människor av en enskild etnisk grupp. Men under 1994 insisterade sekretariatet på att det som skedde i Rwanda var ett inbördeskrig i vilket FN inte hade något rätt att blanda sig i.[8] Också när det gäller Bosnien undanhöll Boutros-Ghali säkerhetsrådet viktig information, och förbjöd sina underlydande att briefa rådet. Det gjordes helt enkelt felaktiga beslut som fick ödesdigra konsekvenser. Och dessa berodde delvis på revirstrider och prestigekamp.[9]

En delförklaring till betoningen av neutraliteten kan vara att FN och särskilt tjänstemän i sekretariatet fortfarande såg världen utifrån de perspektiv som var dominerande efter andra världskriget. Det är lätt att vara neutral mellan två stridande stater. Men det är inte bara svårt, utan också oförsvarbart, att inte ta ställning mellan, å ena sidan, en regering som begår massmord på sina egna medborgare och, å andra sidan, dessa medborgare.

Det fanns i båda fallen också en ovilja att se ondskan och en naiv tro på människors vilja till fred. Trots pressuppgifter om en halv miljon dödade fortsatte FN att bete sig som om Rwanda var ett konventionellt politiskt försoningsproblem.[10] En oberoende utvärdering av FN:s agerande skriver att ”folkmordets fortgående borde ha fått beslutsfattarna i FN … att inse att det ursprungliga mandatet, och särskilt FN:s neutrala medlarroll, inte längre var adekvat utan krävde en annorlunda, mer bestämd reaktion…”[11] Också i fallet Srebrenica fanns det en ovilja att inse serbernas egentliga syfte med striderna, nämligen att döda alla bosniakiska män som befann sig där.[12]

En liknande aspekt återfinns i fallet Darfur. Det fanns länge en ovilja bland FN-tjänstemän att hantera frågan politiskt. Ända sedan konflikten tog fart 2003 var man i sekretariatet medveten om dödandet. Främst den mäktiga politiska avdelningen (Department of Political Affairs, DPA) insisterade dock länge på att Darfur först och främst bör ses som en humanitär angelägenhet och inte som en säkerhetspolitisk fråga. Upprepade varningar från FN-utsända på plats om folkmord och etnisk rensning ignorerades under 2003 och 2004.[13]

I fallet Srebrenica fanns det i FN-sekretariatet vidare en tendens att visa ointresse för en konflikt i vad som i ett globalt perspektiv var ett rikt land. Boutros Boutros-Ghali sa på nyårsafton 1992 till Sarajevos befolkning att ”[n]i befinner er i en situation som är bättre än på tio andra platser i världen.”[14] Man får intrycket att FN:s ledare uppfattade massmördandet i Bosnien som ett lyxproblem.

Vi såg tidigare hur FN lider av brist på ansvarskultur. Under 1990-talet, efter dessa fatala misslyckanden, blev detta mycket tydligt. De befälhavare som var ansvariga för underlåtanden att ingripa när hundratusentals personer mördas befordrades. Det mest kända exemplet är Kofi Annan, som var chef för de fredsbevarande operationerna under både kriget i Bosnien och folkmordet i Rwanda och som ju sen blev utnämnd till generalsekreterare. Ett flertal av Annans medarbetare med ansvar för antingen Bosnien eller Rwanda blev också befordrade.

År 2002 avgick den holländska regeringen på grund av en rapport som visade att de holländska trupperna, och därmed den holländska staten, bar delansvar för massakern i Srebrenica. Inom FN gjorde man tvärt om, och belönade de ansvariga.

Noter

[1] Benämningarna för de olika etniska grupperna i de före detta Jugoslavien kan vara förvirrande. Jugoslavien bestod ursprungligen av sex republiker: Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Montenegro samt Makedonien. Bosnien bestod, och består, av i huvudsak tre etniska grupper med var sin religion. Serbisk-ortodoxt kristna bosnienserber, katolskt kristna bosnienkroater samt muslimska bosniaker. Det är dock en förenkling att reducera konflikten till en religiös sådan, eftersom de etniska spänningarna inte enbart eller ens främst beror på religiösa skillnader. Det är i sammanhanget också viktigt att skilja på serber från Bosnien och serber från Serbien, varav de senare dominerade den federala armén.

[2] LeBor, 2006, s. 39. Författarens översättning. Ursprungslydelsen är: “You are now under the protection of UN forces.”

[3] Förenta Nationerna 1999.

[4] Human Rights Watch, The fall of Srebrenica, s 20, citerad i LeBor s. 116.

[5] Traub, 2006, s. 44.

[6] Pugh 2007.

[7] Kennedy 2006, s. 95. Författarens översättning. Ursprungslydelsen är: “The gap between the world body’s high ideals and the good intentions of its policy makers on the one hand and the miserable effects in the field on the other could not have been wider.”

[8] Mingst & Karns 2007.

[9] Bosco 2009.

[10] Traub 2006, s. 57.

[11] Report of the independent inquiry into the actions of the United Nations during the 1994 genocide in Rwanda, 1999. Författarens översättning. Ursprungslydelsen är: the onslaught of the genocide should have led decision-makers in the United Nations … to realize that the original mandate, and indeed the neutral mediating role of the United Nations, was no longer adequate and required a different, more assertive response…”

[12] Traub 2006, s 47.

[13] Traub 2006, s 214-219. Det var inte förrän Mukesh Kapila, chefen för FN i Sudan, bröt mot reglerna och gick ut i BBC på bästa sändningstid och jämförde situation i Darfur med det som hänt i Rwanda tio år tidigare som världen och FN-systemet vaknade. FN-tjänstemän hade kunnat göra något liknande tidigare.

[14] Författarens översättning. Ursprungslydelsen är ”[y]ou have a situation that is better than ten other places in the world”.

Referenser

Bosco, David, 2009, Five to Rule Them All: The UN Security Council and the Making of the Modern World, Oxford University Press.

Förenta Nationerna, 1999, United Nations General Assembly A 54/549: Report of the Secretary-General, pursuant to General-Assembly resolution 53/35, 15 november www.unhchr.ch/Huridocda/Huridoca.nsf/TestFrame/4e8fe0c73ec7e4cc80256839003eeb04?Opendocument

Kennedy, Paul, The Parliament of Man – The United Nations and the Quest for World Government, London, Allen Lane 2006 och New York, Random House 2006.

Lebor, Adam, 2006, Complicity with evil – the United Nations in the Age of Modern Genocide, New Haven & London, Yale University Press, 2006

Mingst, Karen A., & Karns, Margaret, P, 2007, The United Nations in the 21st Century, Boulder, Colorado, Westview Press.

Pugh, Michael, 2007, “Peace Enforcement”, i Weiss, Thomas G & Daws, Sam (red), 2007, The Oxford Handbook on the United Nations, Oxford, Oxford University Press.

Traub, James, 2006, The Best Intentions: Kofi Annan and the UN in the Era of American World Power, New York: Farrar, Straus and Giroux.

Kommentarer inaktiverade för FN:s agerande i Srebrenica

Min Almedal i efterhand

Årets vecka på Gotland blev lika fantastisk som väntat. Solen sken i kapp med rosévinet och jag fick träffa massor med nya och gamla vänner och bekanta.

Här är länkarna till de av mina framträdanden som finns på webben, som film eller referat.

  • Måndagens panel i Aftonbladet TV, om bl a Sossarna med Karin Pettersson.
  • Måndagens SVT Debatt, om Grekland och framtidens jobb, med bl a Alexandra Pascalidou, Theodor Kalifatides, Gudrun Schyman, Per Schlingmann och Lars Adaktusson.
  • Ger min syn på Greklands ekonomi, i SVT:s 60 sekunder.
  • Diskuterade varför fattiga är så jobbiga, med Jesper Bengtsson och Somar al Naher, på Global bar.
  • Höll ett föredrag på ett seminarium anordnat av Froosh, om varför handel är bättre än bistånd när det gäller utveckling och fattigdomsbekämpning.

Vi ses på andra sidan!

Kommentarer inaktiverade för Min Almedal i efterhand
css.php
Hoppa till verktygsfältet