Artikel på Brännpunkt om myten att ”välfärden” har monterats ned.

Jag har nästan aldrig skrivit något om min ideologi, hur jag ser på människan och samhället. Mina böcker, rapporter och artiklar har i stället handlat om fakta och verklighet. Jag tänkte därför enkelt sammanfatta några grundläggande principer, som – i den absoluta förlängningen (sic) – ligger till grund för de flesta av mina ställningstaganden.

Jag kallar mig klassiskt liberal. Det betyder att jag utgår från varje människas unika värde, och därmed rättigheter. Människan har rätt till liv, lem och egendom. Eftersom jag inte tror på Gud har jag svårt att härleda dessa rättigheter. (Nozick tar Locke för given, och Locke tar Gud för given.) Vi får helt enkelt nöja oss med att de flesta människor instinktivt känner  man inte bör döda, skada eller stjäla, och med att dessa rättigheter är mänskliga uppfinningar som har varit en integrerad del i alla framgångsrika samhällen, vare sig det gäller ekonomiskt välstånd eller frihet från förtryck.

Eftersom människan har rätt till sin egen kropp har hon också rätten till frukten av sitt arbete. Det innebär att alla inskränkningar av hennes rätt att fritt förfoga över dessa frukter är en kränkning av mänskliga rättigheter.

Det innebär också att själva existensen av en stat, som ju bygger på tvång och har hot om våld som underliggande grundidé, i sig är en kränkning av mänskliga rättigheter. En stats absoluta kärna är monopolet på bruk av lagligt våld.

Men utan våldsmonopol kan de mänskliga rättigheterna inte garanteras. För då är det fritt fram för den starke att stjäla, slå och döda. Alltså måste det motsägelsefullt nog finnas en stat för att människans rätt till liv, lem och egendom ska kunna upprätthållas. Men allt organiserat våld som inte syftar till denna upprätthållelse blir omoraliskt. All statlig (och kommunal) verksamhet som har andra mål är alltså oförsvarbar ur ett MR-perspektiv.

Grunden för denna inställning är en preferens för frivillighet framför tvång. Den verksamhet som bedrivs inom det offentliga bygger på tvång. Du kan inte välja att betala skatt. Det finns inga rutor i deklarationsblanketten som markerar vad du vill ha av det offentliga och vad du vill betala skatt för. Det är en paketlösning utan någon opt-outklausul. Vill du bo på statens territorium måste du köpa hela paketet. Den enda exitmöjligheten som finns är att migrera. Därför måste statens omfattning vara så liten som möjligt.

Detta resonemang gör att mycket av den diskussion som förs i dagens debatt blir trivial. Hur hög ska ersättningen i socialförsäkringsystemen vara, hur fritt ska vi få välja skola, hur mycket skatt ska vi betala? Mina svar är att vi inte ska ha några tvångsbaserade socialförsäkringssystem, det ska inte finnas någon skattefinansierad skola och skatten ska bara gå till försvar, polis och domstolar.

Jag är dock inte utopist. Nattväktarstaten är för mig inte något drömskt lyckorike, utan en vägledande princip. Det handlar om en strävan, om en riktning mot mer frihet. För jag är övertygad om att samhällen mår bättre av mer frivillighet och mindre våld och tvång.

I ett inlägg häromdagen undrade jag vad mer Susanne Alakoski kräver än 32 procent av BNP till ”välfärd”. En Christoffer Röstlund blev mäkta upprörd, och svarar:

”En [politik]  som gör att människor inte behöver tigga i tunnelbanan för att överleva, kanske?”

Då måste man fråga sig följande: Vi lägger 41 procent av de offentliga utgifterna på socialt skydd. Det motsvarar 677 miljarder kronor. Om denna summa inte räcker för att folk inte ska behöva tigga i tunnelbanan för att överleva, kan det då inte vara så att det är något annat än för lite offentliga utgifter som är problemet?

Det är ofta både nyttigt och intressant att läsa motståndare. När de har argument. Jag kan köpa att någon vill jämställa positiva och negativa rättigheter, tycker det är rimligt att staten tar hälften av våra resurser i från oss med tvång för att styra över våra liv eller som sätter säkerhet före integritet. Jag håller inte med, men jag kan se att resonemanget håller ihop.

Sen finns det trams, där man staplar en massa signalord ovanpå varandra utan någon som helst substans. Göran Greider är mästare på det, senast uttryckt i hans travesti på August Strindbergs Liten katekes för underklassen i Aftonbladet Kultur.

Det är en serie som behandlar ett antal olika frågor. Underrubriken är den ”borgerliga lögnapparaten”, som återger den ack så tröttsamma uppfattningen att allt annat än en vänsterregering egentligen är illegitim, och bygger på ”lögner”.

Del 6 handlar om religion. Som bekant är jag djupt antiklerikal. Jag har lika svårt för kyrkan som jag har för arbetarrörelsen. Och ändå får Greider mig att skaka på huvudet, eftersom texten handlar mer om kapitalism än om religion. Låt mig ge några alternativa svar på de frågor Greider både ställer och besvarar:

Vad heter den religion som nuförtiden används för att förtrycka den stora majoriteten?

Greider: Den består av en treenighet: Marknad, kapitalism, konsumism. Tre tempel finns där riterna utövas: Börsen, varuhuset samt den borgerliga ledarsidan.

Segerfeldt: Majoriteten har valt att rösta på partier som tror på marknaden och kapitalismen. Dessutom: hur kommer det sig att de som högst klagar på materiell fattigdom (fast de menar inkomstskillnader) är samma personer som klagar på materialismen? Antingen är det materiella centralt, eller så är det inte det.

Vad är det som allra mest gynnar tillväxten?

Greider: Krig långt borta. Vapen är den ultimata varan i kapitalismen. Staten är en säker och köpstark kund och missiler kan spränga byggnader så att nya måste byggas. Varan går ofta bara att använda en gång och sedan måste en ny inköpas. De årliga Nobelprisen utgör en naturlig hyllning av dynamit och kapitalackumulation.

Segerfeldt: Greider har uppenbarligen aldrig hört talas om Bastiat, eller begreppet alternativkostnad. Korporativa samhällen fungerar sämre än fria sådana. Ett antal storföretag som sitter i statens knä är inte kapitalism. Det kallas i stället socialdemokrati.

Vilka fler budord finns?

Greider: Framför allt arbetslinjen. Arbetslinjen betyder att den som arbetar blir fri. Det står i eldskrift över ingången till vårt samhälle.

Segerfeldt: Jag håller med om att arbetslinjen har lätt fascistoida drag. Staten ska skita i om jag arbetar eller inte. Däremot var det rätt att strama upp bidragssystemen. Men likheten mellan De Nya Moderaterna och Auschwitz är mindre än mellan sosseriet och Gulag.

Susanna Alakoskis skriver en lång text i DN Kultur (ej online än) om att barnfattigdom är osynlig (jag vet inte om Alakoski levt i en grotta det senaste året eller vad hon drar för slutsatser av en tre sidor lång text i landets största dagstidning). Bortom anekdoterna finns det inte mycket innehåll, förutom påståendet att ”fattigdom är ett politiskt tillstånd”.

Det underliggande budskapet är så klart att Sverige inte lägger tillräckligt mycket resurser på omfördelning, på offentlig välfärd. Låt oss därför se hur det är med den saken.

Vi börjar med en tabell över offentliga välfärdsutgifter per capita, i euro.

Källa: Eurostat. Uppgifterna är från 2009, det senaste året från vilket det finns data.

Sverige är femte landet från höger, och lägger alltså femte mest skattemedel på offentlig välfärd per invånare. Förutom de jätterika mikrolandet Luxemburg ligger vi i nivå med de länder som lägger allra mest (Nederländerna, Danmark och Österrike kommer också före oss).

Hur mycket pengar ett land lägger på offentlig välfärd beror så klart på hur rikt det är. Det handlar alltså om förmåga. Ett annat sätt att se på det är ambitionen, och titta på de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP.

Källa: Eurostat. Uppgifterna är från 2009, det senaste året från vilket det finns data.

Sverige kommer här på tredje plats, tätt efter Danmark och Frankrike och lägger alltså över 32 procent av vår samlade ekonomi på det som eurostat kallar socialt skydd. Min fråga är därför till Alakoski: Vad mer begär du? Vilken politik ska till för att du ska bli nöjd?

I Why Nations Fail går författarna Acemoglu och Robinson (A&R) till rätt hård attack mot Jared Diamond och hans Guns, Germs and Steel och hans ”biologistiska” och ”klimatistiska” förklaring till varför länder utvecklas olika bra.

I the New York Review of Books går nu Diamond i svaromål, i en lång recension. Han hittar några fel hos (A&R) och ställer en del bra frågor, men är ändå tvungen att erkänna att institutioner är den viktigaste förklaringsfaktorn när det gäller länders utveckling.

Precis som Francis Fukuyama gör i detta blogginlägget avslutar Diamond med ett resonemang om vilka slutsatser vi ska dra om biståndet utifrån A&R:s insikter:

Donors and international agencies try to “engineer prosperity” either by foreign aid or by urging poor countries to adopt good economic policies. But there is widespread disappointment with the results of these well-intentioned efforts. Acemoglu and Robinson pithily diagnose the cause of these disappointing outcomes in their final chapter: “Attempting to engineer prosperity without confronting the root cause of the problems—extractive institutions and the politics that keeps them in place—is unlikely to bear fruit.”

Ibland ger den svenska biståndsdebatten intrycket att jag är en extremist, en galning som befinner sig milvis från den internationella mittfåran i denna diskussion. Det är tvärt om. Storheter som Fukuyama som Diamond resonerar precis som jag. (Egentligen är det så klart tvärtom, att jag resonerar som de. Jag försöker bara hämta hem deras forskning.)

1. Den allmänna uppfattningen är att biståndet har varit ett misslyckande.

2. Det beror på att utvecklingens främsta hinder är dåliga institutioner och goda sådana kan man inte bygga utifrån.

Vilket påminner mig om en annan storhet som skrivit samma sak (och som jag också tjatat om, dock för döva öron), nämligen nobelpristagaren i ekonomi, Ellinor Ostrom, i en Sidarapport från början av 2000-talet:

International development assistance is intended to help the people living in less-developed countries overcome poverty resulting from the wide diversity of often-unresolved or poorly resolved collective-action problems. Unless development aid properly addresses the incentives of underlying collective-action problems, it will likely be ineffective or, worse, even counterproductive.

Det vore så bra om vi nu kunde få till en intellektuellt hederlig diskussion om dessa frågor.

Det finns två sätt att se på de senaste 200-300 årens politiska och ekonomiska utveckling i västvärlden. Antingen tar man ekonomisk-historisk forskning på allvar och försöker förstå, utan någon förförståelse eller något ideologiskt raster som gör tankarna dimmiga. Eller så tuggar man teser.

Om man utgår ifrån den senaste och mest inflytelserika boken i frågan, Acemoglu och Robinsons Why Nations Fail, så lär man sig att det är när samhällens eliter hindrar befolkningen i allmänhet från att fritt delta i ett lands ekonomiska och politiska liv som utvecklingen hämmas (det som A och R kallar extraktiva institutioner). Och det är när det inte längre blir politiskt möjligt för ett samhälles elit att begå rovdrift på massorna som den institutionella förändring sker som gör att människor till slut får det bättre (genom det som A och R kallar inkluderande institutioner). Det är så som alla framgångsrika samhällen har gått från korngröt till sushi, eller som Sverige, från Karl-Oskar och Kristina till radhus, Volvo och två veckor i Thailand.

Men för att förstå A och R måste vi göra skillnad på positiva och negativa rättigheter. För deras institutionella förändring handlar inte om att ge människor en massa resurser, utan om att ta bort de hinder som hämmar deras möjligheter att själva skaffa sig dem. Det handlar så klart om rösträtt och likhet inför lagen, men också om sådant som att staten inte ska upprätthålla skråväsenden eller yrkesförbud, stödja monopol eller sätta upp handelsregimer som gynnar en viss sorts producenter. Det handlar alltså inte om att införa en omfördelande välfärdsstat utan om att ta bort de hinder som gör spelplanen ojämn.

Det faktum att Magna Carta och annat hade försvagat den engelska monarken gjorde att vinsterna från den lönsamma Atlanthandeln inte bara hamnade hos kungarna utan hos en framväxande köpmannaklass är en av huvudförklaringarna till att den industriella revolutionen ägde rum i Storbritannien, och inte i Spanien eller Frankrike. Den politiska makten hade försvagats, vilket ledde till att även ekonomin decentraliserades.

Det är här upplysningen kommer in. Det var med denna rörelse som individen blev synlig, fick ett eget värde. Det var då såväl feodalväldet som despotismen ifrågasattes och utmanades. Den politiska och därmed den ekonomiska makten decentraliserades. Och det var i svallet från denna våg som den franska revolutionen uppstod.

Synen på den franska revolutionen utgör grunden för våra tiders tre stora ideologier. De konservativa, vars grundare Edmund Burkes stora verk hette just Reflections on the Revolution in France, är motståndare. Det finns ett egenvärde i att bevara institutioner, och att låta dessa förändras organiskt, försiktigt och långsamt, inte genom revolution. Liberaler är för, men förskräcks av konsekvenserna, som det terrorvälde som uppstod. Socialister är också för, men tycker att terrorn är en acceptabel kostnad för byggandet av det de kallar det goda samhället.

De konservativa har jag aldrig förstått, eftersom de inte har något svar på vad man ska göra när extraherande eliter inte vill lämna ifrån sig sina privilegier. Då finns det till slut bara våld att ta till. Men inte för att ge privilegier, utan för att ta ifrån sådana. Och socialisternas förkärlek för blodshämnd alternativt att man byter ut ett blodigt och förnedrande förtryck mot ett annat är också obegripligt. I deras samhälle blir mänskliga rättigheter återigen, precis som under l’ancien régime, villkorat din inställning, din socio-ekonomiska status eller helt enkelt den brutala maktens välvilja.

Det finns säkert socialister som skulle säga att liberalers inställning är en halvmesyr, att de inte vågar gå hela vägen. Att det egentligen är en försiktig, nästan konservativ hållning att inte vilja döda, förtrycka och förnedra.

Jag håller inte med. Om man sätter människorvärdet främst, om man tar den franska deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna på allvar, då kan man inte tycka att revolutioners terror, må det sedan vara den franska eller den mycket mer omfattande ryska, har upplysningens människorätt i centrum. Den andra artikeln i deklarationen lyder:

”Målet med varje politisk församling är bevarandet av människans naturliga och oförytterliga rättigheter. Dessa rättigheter är frihet, ägande, säkerhet och motstånd mot förtryck.”

Varken Robespierre eller Lenin tog denna deklaration på allvar. Eller hur, Linderborg?

”Det är lätt att vara efterklok. Vi tror att det är lika bra att göra rätt från början. Framförallt eftersom biståndsinsatser ibland har förvärrat eller till och med orsakat konflikter.”

Nej, det är inte någon artikel jag skrivit, eller någon ny Timbroskrift. Det är en annons från Sida som täcker hela baksidan av senaste numret av biståndstidningen OmVärlden.

Det är mycket bra att de tar till sig budskapet.

Lisa ägnar tonårskvällarna åt att plugga, Kalle åt att festa och hänga med moppegänget. Lisa går på universitetet i fem år och tar på sig studieskulder. Kalle börjar jobbar i kassan på ICA när han är 18. När de fyller 40 tjänar Lisa dubbelt så mycket. Är det orättvist?

Det tycker inte jag. Bör staten utjämna deras inkomstskillnader? Det tycker jag inte heller. Det handlar dels om ekonomisk effektivitet. Skillnaderna är viktiga för att skapa incitament så att ekonomin växer, så att Kalles motsvarighet om 20 år har det lika bra som Lisa har det idag. Utan denna utveckling skulle vi alla ha det som Karl-Oskar och Kristina, då Sverige var fattigare än det fattigaste afrikanska landet är idag.

Men det handlar också om rättvisa.

Det finns två skäl till att det är rättvist att Lisa tjänar dubbelt så mycket som Kalle. För det första har Lisa ansträngt sig och offrat fem år av sitt liv (då hon levde under knappare förhållanden än Kalle). För det andra är hennes inkomst ett uttryck för den nytta hon i sitt arbete gör åt andra människor. Arbetsgivaren betalar nämligen henne för att hon utför en tjänst som andra i sin tur vill betala för, frivilligt. Såväl Kalles som Lisas löner är alltså summan av tusentals transaktioner som människor gjort, frivilligt. De har alltså uttryckt sina preferenser. Varför politiker med tvång ska korrigera för dessa preferenser förstår jag inte.

I sin kolumn i DN idag skriver Malin Ullgren med anledning av det toksågade P1-programmet att hon struntar i det hela var hittepå:

”Jag tänker inte fördjupa mig i vilka journalistiska misstag som gjordes. Inte för att det inte kan vara intressant. Men därför att det alltid är den sortens sidoperspektiv som tillåts ta över frågan om fattigdomen.”

Fattigdomen finns, för det känner Ullgren. Hon vill så gärna att det ska finnas fattigdom, för hon vill sitta där på Södermalm med sina kulturknuttekompisar och känna solidariteeet. Cumbaya My Lord. Liksom.

Ullgren definierar fattigdom som inkomstskillnader. Och gränsen för hur stora skillnaderna ska vara för att de med relativt sett låga inkomster ska klassas som fattiga verkar vara godtycklig. Det innebär att fattigdom kommer att finnas kvar tills alla har exakt lika stor disponibel inkomst. Det om något vore orättvist. Fråga Lisa.

I över ett decennium har det hävdats att det faktum att invandrare har högre genomsnittlig arbetslöshet än infödda beror på rasism och diskriminering. Man brukar prata om att människor med namn från Mellanöstern väljs bort redan i första ansökningsstadiet på grund av att arbetsgivaren ”inte vill ha några blattar på jobbet” (notera citationstecknen).

Jag brukar då hävda att det inte stämmer, att fördomar och rasism inte är den huvudsakliga förklaringen, uatn att den i stället är att arbetsgivaren är osäker på vad den potentiella arbetstagaren skulle leverera, vad hens (så praktiskt ord) utbildning och erfarenhet är värd, hur väl hen skulle fungera på arbetsplatsen och hur väl hen kan språket.

Så såg jag en visserligen nästan tio år gammal graf, från LO. Det är riksdagsledamoten Hanif Bali (M) som lagt upp den på sin sajt för att försvara sin partiledare. Den fajten lägger jag mig inte i. Men vissa av siffrorna är intressanta, som den relativa arbetslösheten bland utomeuropeiska invandrare och särskilt skillnaden mellan dem som varit i Sverige i minst tio år och dem som varit här i högst nio år.

Om det var så att fördomar, diskriminering och rasism var den huvudsakliga förklaringen till att utomeuropeiska invandrare löper högre risk att vara arbetslös skulle vistelsetiden i Sverige inte spela någon avgörande roll. De flesta byter inte namn eller hår- och hudfärg under denna period. En Ali med mörkt hår möter samma rasism oberoende av hur länge han bott här. Men hur länge en person varit i Sverige spelar enligt grafen en mycket stor roll.

Bland utomeuropeiska invandrare som vistats i Sverige i högst nio år är den relativa arbetslösheten mer än dubbelt så hög för kvinnor och nästan dubbelt så hög för män, jämfört med utomeuropeiska invandrare som vistats i landet i minst tio år. Faktum är att utomeuropeiska invandrare som vistats i Sverige i minst tio år har lägre relativ arbetslöshet än europeiska invandrare som vistats här i högst nio år.

Det är sannolikt så att det är lättare för arbetsgivaren att bedöma kapaciteten hos personer som skaffat sig en svensk utbildning eller påbyggnadsutbildning och som lärt sig språket. Rasism är aldrig lönsamt. Och jakten på lönsamhet är kapitalismens drivkraft och kärna.