Nyhetspanelen

I fredags var jag med i ovanstående i TV4:s Nyhetsmorgon, med Sakine Madon och Jenny Bengtsson. Ämnena var Hagamannen, Pridefestivalen samt det ihjälskjutna lejonet.

Kommentarer inaktiverade för Nyhetspanelen

Vera-Zavalas Sagoland var en mardröm

Andra har redan skrivit bra om America Vera-Zavalas drapa i DN igår om sagolandet Sverige, som hon anlände till år 1979. Men den tangerar så många frågor jag är intresserad av – alltifrån Latinamerikas brist på utveckling till Sossesverige – att jag inte kan låta bli att kommentera. Ty det land hon berättar om var på väg att förvandlas till en mardröm.

Vera-Zavala beskriver hur bra och omfattande välfärden var i Sagolandet. Som de flesta vänsterpartister glömmer hon ironiskt nog bort den materiella basen för denna välfärd. Anledningen att livskvaliteten i 1970-talets Sverige var så överlägsen den i de länder och världsdelar som hon nämner som emigrantkällor – som Jugoslavien, Mexiko och Afrika – var att vi då hade runt ett sekel bakom oss med väl fungerande kapitalistiska institutioner. Det gjorde att den enskilde anställde i näringslivet producerade mångdubbelt mer än i de andra länderna och än i Sverige historiskt. Mellan 1879 och 1979 tiodubblades BNP per capita i Sverige. Det var frukterna av denna produktion som låg bakom välfärden. Det är alltså inte dagis och sjukvården som kom först, utan den kapitalistiskt ledda tillväxten. Ingen omfördelning eller välfärdsstat i världen hade kunnat ge svensk sjukvård till 1970-talets afrikaner, eftersom det inte fanns några resurser att betala för den.

BNPper capita i Sverige och några andra länder 1979 till nu

Källa: Angus Maddisons databas

För det andra var 1970-talet – då socialismen verkligen fick grepp om Sverige – inledningen på Sveriges relativa förfall. Visserligen hade Sverige slutat ha snabbare tillväxt än jämförbara länder redan på 1950-talet, men i början av decenniet åtnjöt Medelsvensson fortfarande världens fjärde högsta levnadsstandard. I början av 1990-talet var vi nere på trettonde plats. Sagolandspolitiken hade förvandlat Sverige från ett Schweiz till ett Italien.

För det tredje är det intressant att jämföra levnadsstandarden i Sagolandet med dagens.

Man kan börja med att konstatera att reallönen för en arbetare i näringslivet år 1996 var lägre än 1979, i enligt med resonemanget ovan om att socialismen gjorde att svenska arbetare blev normala europeiska löntagare, i stället för invånare i något Sagoland. Men man ser också att sedan slutet av 1990-talet har reallönerna stigit rejält, med 38 procent. Levnadsstandarden för en vanlig svensk är alltså bra mycket högre i nutidens Sverige än i 1970-talets.

reallöner 1979 tills nu

Källa: Ekonomifakta

Så långt ekonomin och välfärden. Nu till det här med demokrati och förtryck.

För det första innehöll Vera-Zavalas Sagoland – föga förvånande? – en mängd repressiva företeelser. Det handlar inte bara om det styrande partiets egna hemliga polis och förbud mot icke-statlig radio och teve, utan även sådant som inlåsning av psykiskt funktionshindrade och tvångssterilisering. Bygget av Folkhemmet gick hand i hand med skapandet av en ”frisk folkstam”. Det var inte så konstigt att man inte såg några tiggare och lösdrivare, de sociala ingenjörerna hade rationaliserat bort dem med våld.

Ytterligare en ironisk detalj är att det som politiskt särskilde Sverige från de andra länderna/världsdelarna var den liberala demokrati som Vera-Zavalas parti vid denna tid var benhårda motståndare till, även om det verkade inom ramen för densamma.

Men kanske allra mest provocerande i Vera-Zavalas text är uppfattningen om Olof Palmes Socialdemokrati som en kraft som stod på den lilla människans sida i kampen mot förtryck i resten av världen. Det kan knappast gälla de tiotusentals kubaner –­ inklusive Palmes egna partikamrater i socialdemokratin – som satt fängslade av politiska skäl, när han år 1975 som första regeringschef för ett västland åkte till den kommunistiska diktaturen och hyllade demokratin på ön.

Det kan knappast heller gälla de 1,5 – 1,7 miljoner kambodjaner som slaktades av de röda khmererna, vars maktövertagande Palme – tillsammans med Castro ­– kallade en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde. För att inte tala om de balter som återkommande fick höra av svenska socialdemokrater att de inte var ockuperade och att de inte alls ville blir självständiga från det kommunistiska förtrycket i Sovjetunionen.

Faktum är att sådant som demokrati och mänskliga rättigheter uttryckligen var frånvarande i Sagolandets utrikes- och säkerhetspolitik. År 1982 formulerade utrikesminister Lennart Bodström den så kallade Bodströmdoktrinen. En av de mest centrala passagerna i detta dokument slog fast att Sverige inte bör ha synpunkter på andra staters politiska system:

Sverige bör inte kritisera andra länder på grund av deras politiska konstruktion. Vi har att uppfatta staterna sådana som de är. Det måste vara deras sak att bestämma sina egna förhållanden.

Men på ett sätt har Vera-Zavala rätt. För visst var Sossesverige ett sagoland. När man tittar tillbaka på denna tid med nutidens ögon framstår det som så absurt att det knappast kan ha haft med verkligheten att göra.

Kommentarer inaktiverade för Vera-Zavalas Sagoland var en mardröm

Lövins fria fantasier

Idag skriver biståndsminister Isabella Lövin (Mp) om regeringens prioriteringar inför förhandlingarna om FN:s nya utvecklingsmål. Sällan har det framgått så tydligt att utvecklingspolitik handlar mer om (inrikes-)politik än om utveckling.

Lövin skriver bland annat att FN:s millenniemål (de utvecklingsmål som gäller mellan 2000 och 2015) gett gott resultat. Det är sant att många framsteg har gjorts, bland annat halverades den extrema fattigdomen fem år i förväg. Men det är inte alls säkert att orsaken till förbättringarna finns i FN-processen. För att så skulle vara fallet måste framstegstakten ha ökat efter år 2000, då målen antogs. Men som påpekats flera gånger tidigare har forskaren Howard Steven Friedman visat att så inte är fallet.

Friedman skriver i slutsatserna av uppsatsen:

In order to ensure ongoing global support for development, especially as the global development community looks beyond 2015 to the post-MDG era, there needs to be careful communication regarding what the MDGs did and did not accomplish. Many of those who are not development professionals have been drawn into the global discussions due to the strong communications support for the Millennium Development Goals. As such, much of the general public expects that an acceleration in progress was triggered following the September 2000 Declaration and the associated increase in ODA. Contrarily, the data show clearly that the activities following the MDG Declaration did not provide an acceleration in most of the development goals.

Lövin hittar helt enkel på.

Det finns också ett underligt perspektiv i denna diskussion, som handlar om att utveckling kostar, att det är något som finansieras. Den konferens som Lövin anländer till i sällskap med Per Bolund och Stefan Löfven heter just Financing for development (den första i detta slag ägde rum i Monterrey år 2002). Och Lövin återkommer flera gånger i sin text till just detta perspektiv. Men utveckling kostar ingenting, utan är en process som skapar resurser i stället för att konsumerar sådana. Det är liksom det som är själva idén med utveckling. Skillnaden mellan Sverige (eller andra rika länder) och fattiga länder är att vi skapar så mycket mer resurser per invånare och år, ofta så mycket som 20 gånger mer. Och det är därför vi har råd med så mycket vård, utbildning och liknande, vilket gör att vi har så mycket bättre hälsa och kunskap. Det är möjligen magsurt för en minister från ett parti som i grunden är skeptiskt till ekonomisk tillväxt, men som Hans Rosling har visat beror 80 procent av skillnaderna i dödlighet mellan länder på skillnader i genomsnittlig inkomstnivå, och sådana kan bara höjas genom ekonomisk tillväxt.

Lövin påstår vidare att ”[j]ämställdhet mellan kvinnor och män, flickor och pojkar är ett effektivt verktyg för att skapa ökad hållbar tillväxt.” Bristen på mänskliga rättigheter för kvinnor är ett stort problem runt om i världen – ett problem som är allvarligt nog i sig och som inte behöver maskeras som ett tillväxtverktyg som någon slags politiskt korrekt mumbo jumbo. I rika länder kom utvecklingen igång långt innan kvinnor fick lika rättigheter. Storbritannien började uppleva modern ekonomisk tillväxt i mitten av 1700-talet men kvinnor fick rösträtt först 1928.

Om man på någon rad ska sammanfatta den globala utveckling så är det så att hela världen är på rätt väg, utom ett antal länder där konflikt, förtryck och gravt vanstyre förhindrar detta. Världsfattigdomen kommer aldrig att utrotas utan att dessa tre företeelser upphör. Ändå nämner ministern inte dessa huvudsakliga hinder. Det kan bero på att det är mycket svårt för oss i rika, väl fungerande länder att göra något åt dem, men förmodligen är det politiska skäl som avgör.

Till sist är det förvånande att Lövin över huvud taget inte nämner migration som utvecklingskatalysator. När det gäller de åtgärder som rika länders regeringar har kontroll över är ökad migration från syd till nord utan tvekan det mest effektiva verktyget. Det är synd att en biståndsminister från migrationsvänliga MP inte driver den frågan.

Man skulle önska att utvecklingspolitik handlade mer om utveckling än om politik. Då skulle vi göra mer nyttiga för fattiga människor, i stället för att tilltala väljarna i Sverige.

Kommentarer inaktiverade för Lövins fria fantasier

FN:s agerande i Srebrenica

I morgon lördag är det 20 år sedan folkmordet i bosniska Srebrenica ägde rum. Därför publicerar jag ett stycke i min bok FN – Spruckna drömmar som behandlar händelsen.

***

Nästa misslyckande ägde rum i Srebrenica, under kriget i Bosnien-Hercegovina. Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina förklarade sig år 1991 självständiga från Förbundsrepubliken Jugoslavien. Den federala, serbdominerade armén svarade med att gå till attack. I Slovenien ägde bara några skärmytslingar rum, medan hårda strider utkämpades i Kroatien. Värst var det dock i Bosnien, och värst i Bosnien var det i staden Srebrenica.

När Bosnien etablerade ett eget land förklarade sig bosnienserberna självständiga från Bosnien och ett inbördeskrig utbröt. Den bosniska, muslimskdominerade armén hade svårt att stå emot de bosnienserbiska styrkorna som fick material och annat stöd från den av Serbien styrda federala armén. De bosnienserbiska styrkorna erövrade stora delar av landets territorium och fördrev många muslimer (eller bosniaker som de också kallas).[1] Landets huvudstad Sarajevo blev omringad och besköts med artilleri och av prickskyttar. En rad städer med muslimsk befolkning var enklaver i territorier som annars hade erövrats av bosnienserbiska styrkor. Dessa var förutom Sarajevo Tuzla, Bihac, Gorazde, Zepa samt Srebrenica. De hade alla blivit utnämnda till ”safe areas” (säkra områden) av FN, och FN-trupp var på plats.

I mars 1994 sa den franske chefen för FN-styrkorna UNPROFOR, general Philippe Morillon, till tiotusentals vettskrämda flyktingar i Srebrenica: ”Ni är nu under beskydd av FN-styrkor.”[2] Det skulle visa sig att det var de inte alls. I stället mördades i juli 1995 upp till 8 000 av de män och pojkar som befann sig i staden.

Genom att gång på gång ge efter för aggressionerna visade FN serberna att deras anfall inte skulle komma att besvaras av världssamfundet. Vintern 1994-1995 fanns det fler än 24 000 FN-soldater i Bosnien, men det fanns ingen politisk vilja att stoppa de bosnienserbiska trupperna, med bland annat den ökände yrkesförbrytaren Arkans (med erfarenhet från svenskt fängelse) paramilitära trupper i främsta ledet. Risken för att militära insatser från FN:s håll skulle anses innebära ett politiskt ställningstagande för bosniakerna, det vill säga muslimerna, och mot bosnienserberna uppfattades som för stor. Opartiskheten var helig.

Serberna besköt först de få och lätt beväpnade holländska FN-trupper som var på plats. Sekretariatet vägrade då att ge de NATO-plan som stod redo att lyfta eller redan var i luften order att slå ut de serbiska ställningarna. Inte heller informerades säkerhetsrådet ordentligt om hur allvarligt läget var. Freds- och neutralitetsfundamentalismen fick förödande konsekvenser.[3]

Som en del i avtalet om ”safe areas” hade bosniakerna fått lämna ifrån sig sina vapen till FN som, även när hotet från de bosnienserbiska styrkorna var akut, vägrade att lämna tillbaka vapnen till bosniakerna. Så den bosnienserbiske presidenten Karadzics män gick helt sonika förbi FN-trupperna in i staden, bussade iväg upp till 8 000 män och pojkar och avrättade dem, det värsta illdådet i Europa sedan andra världskriget.

En kvinna berättar hur serberna kom in i staden:

Han var min son från mitt första äktenskap. Vi höll om varandra men de bara tog honom och skar halsen av honom. De dödade honom och tvingade mig att dricka hans blod.[4]

Detta var en avgörande och genuint katastrofal händelse i både fredsbevarandets och hela FN:s historia.[5] Ironiskt nog var det inte förrän västvärlden struntade i behovet av FN-resolutioner och gick in i Bosnien utan formellt mandat från världsorganisationen som mördandet i landet kunde stoppas och belägringen av en europeisk huvudstad, för första gången sedan andra världskriget, kunde brytas.

Det hela blir också värre i ljuset av att det tidigare hade gått att stoppa serbernas aggression. Danska FN-förband hindrade med hjälp av 70 pansarvagnsskott ett anfall mot Tuzla. NATO-flyg attackerade ett antal gånger under 1994 och 1995 serbiska ställningar för att hindra eller vedergälla anfall.[6]

Så här sammanfattar den brittiske historikern Paul Kennedy 1990-talets FN-insatser i Rwanda, Bosnien (och Somalia):

Glappet mellan världsorganisationens höga ideal och dess politikers goda avsikter, å ena sidan, och de miserabla effekterna på fältet, å den andra, kunde inte ha varit större.[7]

***

Det finns en rad olika orsaker till FN:s oförmåga att förhindra dessa folkmord [Srebrenica, Rwanda och Darfur]. Flera av dem kommer att diskuteras i senare kapitel. Man skulle kunna sammanfatta det så här: Under det kalla kriget förhindrade FN:s struktur organisationen från att fungera. Och efter det kalla kriget förhindrade FN:s struktur organisationen från att fungera. Men det finns också faktorer som beror på den kultur som odlas i FN. Politiska felbedömningar, inkompetens och paragrafrytteri i FN-sekretariatet spelade en viktig roll när det gäller både Srebrenica och Rwanda.

I FN:s fredsbevarande arbete finns det ofta en avvägning att göra mellan att åtgärda en akut situation där många människoliv står på spel och mellan att i längden upprätthålla världsorganisationens anseende. Det handlar om att FN även i framtiden ska kunna ingripa i andra och kanske ännu värre katastrofer. Därför har det setts som nödvändigt att undvika alla misstankar om partiskhet eller om att FN blivit ett verktyg för någon politisk kraft.

Men när det gäller både Srebrenica och Rwanda hämmade neutralitetsfundamentalismen och omsorgen om FN:s anseende insatser som kunde ha räddat tusentals människor från att ha blivit mördade. Sekretariatet hade i båda fallen tillräckligt mycket information för att kunna göra bedömningen att det inte rörde sig om två parter som deltog i en väpnad konflikt, utan om systematiskt dödande av försvarslösa människor av en enskild etnisk grupp. Men under 1994 insisterade sekretariatet på att det som skedde i Rwanda var ett inbördeskrig i vilket FN inte hade något rätt att blanda sig i.[8] Också när det gäller Bosnien undanhöll Boutros-Ghali säkerhetsrådet viktig information, och förbjöd sina underlydande att briefa rådet. Det gjordes helt enkelt felaktiga beslut som fick ödesdigra konsekvenser. Och dessa berodde delvis på revirstrider och prestigekamp.[9]

En delförklaring till betoningen av neutraliteten kan vara att FN och särskilt tjänstemän i sekretariatet fortfarande såg världen utifrån de perspektiv som var dominerande efter andra världskriget. Det är lätt att vara neutral mellan två stridande stater. Men det är inte bara svårt, utan också oförsvarbart, att inte ta ställning mellan, å ena sidan, en regering som begår massmord på sina egna medborgare och, å andra sidan, dessa medborgare.

Det fanns i båda fallen också en ovilja att se ondskan och en naiv tro på människors vilja till fred. Trots pressuppgifter om en halv miljon dödade fortsatte FN att bete sig som om Rwanda var ett konventionellt politiskt försoningsproblem.[10] En oberoende utvärdering av FN:s agerande skriver att ”folkmordets fortgående borde ha fått beslutsfattarna i FN … att inse att det ursprungliga mandatet, och särskilt FN:s neutrala medlarroll, inte längre var adekvat utan krävde en annorlunda, mer bestämd reaktion…”[11] Också i fallet Srebrenica fanns det en ovilja att inse serbernas egentliga syfte med striderna, nämligen att döda alla bosniakiska män som befann sig där.[12]

En liknande aspekt återfinns i fallet Darfur. Det fanns länge en ovilja bland FN-tjänstemän att hantera frågan politiskt. Ända sedan konflikten tog fart 2003 var man i sekretariatet medveten om dödandet. Främst den mäktiga politiska avdelningen (Department of Political Affairs, DPA) insisterade dock länge på att Darfur först och främst bör ses som en humanitär angelägenhet och inte som en säkerhetspolitisk fråga. Upprepade varningar från FN-utsända på plats om folkmord och etnisk rensning ignorerades under 2003 och 2004.[13]

I fallet Srebrenica fanns det i FN-sekretariatet vidare en tendens att visa ointresse för en konflikt i vad som i ett globalt perspektiv var ett rikt land. Boutros Boutros-Ghali sa på nyårsafton 1992 till Sarajevos befolkning att ”[n]i befinner er i en situation som är bättre än på tio andra platser i världen.”[14] Man får intrycket att FN:s ledare uppfattade massmördandet i Bosnien som ett lyxproblem.

Vi såg tidigare hur FN lider av brist på ansvarskultur. Under 1990-talet, efter dessa fatala misslyckanden, blev detta mycket tydligt. De befälhavare som var ansvariga för underlåtanden att ingripa när hundratusentals personer mördas befordrades. Det mest kända exemplet är Kofi Annan, som var chef för de fredsbevarande operationerna under både kriget i Bosnien och folkmordet i Rwanda och som ju sen blev utnämnd till generalsekreterare. Ett flertal av Annans medarbetare med ansvar för antingen Bosnien eller Rwanda blev också befordrade.

År 2002 avgick den holländska regeringen på grund av en rapport som visade att de holländska trupperna, och därmed den holländska staten, bar delansvar för massakern i Srebrenica. Inom FN gjorde man tvärt om, och belönade de ansvariga.

Noter

[1] Benämningarna för de olika etniska grupperna i de före detta Jugoslavien kan vara förvirrande. Jugoslavien bestod ursprungligen av sex republiker: Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Montenegro samt Makedonien. Bosnien bestod, och består, av i huvudsak tre etniska grupper med var sin religion. Serbisk-ortodoxt kristna bosnienserber, katolskt kristna bosnienkroater samt muslimska bosniaker. Det är dock en förenkling att reducera konflikten till en religiös sådan, eftersom de etniska spänningarna inte enbart eller ens främst beror på religiösa skillnader. Det är i sammanhanget också viktigt att skilja på serber från Bosnien och serber från Serbien, varav de senare dominerade den federala armén.

[2] LeBor, 2006, s. 39. Författarens översättning. Ursprungslydelsen är: “You are now under the protection of UN forces.”

[3] Förenta Nationerna 1999.

[4] Human Rights Watch, The fall of Srebrenica, s 20, citerad i LeBor s. 116.

[5] Traub, 2006, s. 44.

[6] Pugh 2007.

[7] Kennedy 2006, s. 95. Författarens översättning. Ursprungslydelsen är: “The gap between the world body’s high ideals and the good intentions of its policy makers on the one hand and the miserable effects in the field on the other could not have been wider.”

[8] Mingst & Karns 2007.

[9] Bosco 2009.

[10] Traub 2006, s. 57.

[11] Report of the independent inquiry into the actions of the United Nations during the 1994 genocide in Rwanda, 1999. Författarens översättning. Ursprungslydelsen är: the onslaught of the genocide should have led decision-makers in the United Nations … to realize that the original mandate, and indeed the neutral mediating role of the United Nations, was no longer adequate and required a different, more assertive response…”

[12] Traub 2006, s 47.

[13] Traub 2006, s 214-219. Det var inte förrän Mukesh Kapila, chefen för FN i Sudan, bröt mot reglerna och gick ut i BBC på bästa sändningstid och jämförde situation i Darfur med det som hänt i Rwanda tio år tidigare som världen och FN-systemet vaknade. FN-tjänstemän hade kunnat göra något liknande tidigare.

[14] Författarens översättning. Ursprungslydelsen är ”[y]ou have a situation that is better than ten other places in the world”.

Referenser

Bosco, David, 2009, Five to Rule Them All: The UN Security Council and the Making of the Modern World, Oxford University Press.

Förenta Nationerna, 1999, United Nations General Assembly A 54/549: Report of the Secretary-General, pursuant to General-Assembly resolution 53/35, 15 november www.unhchr.ch/Huridocda/Huridoca.nsf/TestFrame/4e8fe0c73ec7e4cc80256839003eeb04?Opendocument

Kennedy, Paul, The Parliament of Man – The United Nations and the Quest for World Government, London, Allen Lane 2006 och New York, Random House 2006.

Lebor, Adam, 2006, Complicity with evil – the United Nations in the Age of Modern Genocide, New Haven & London, Yale University Press, 2006

Mingst, Karen A., & Karns, Margaret, P, 2007, The United Nations in the 21st Century, Boulder, Colorado, Westview Press.

Pugh, Michael, 2007, “Peace Enforcement”, i Weiss, Thomas G & Daws, Sam (red), 2007, The Oxford Handbook on the United Nations, Oxford, Oxford University Press.

Traub, James, 2006, The Best Intentions: Kofi Annan and the UN in the Era of American World Power, New York: Farrar, Straus and Giroux.

Kommentarer inaktiverade för FN:s agerande i Srebrenica

Min Almedal i efterhand

Årets vecka på Gotland blev lika fantastisk som väntat. Solen sken i kapp med rosévinet och jag fick träffa massor med nya och gamla vänner och bekanta.

Här är länkarna till de av mina framträdanden som finns på webben, som film eller referat.

  • Måndagens panel i Aftonbladet TV, om bl a Sossarna med Karin Pettersson.
  • Måndagens SVT Debatt, om Grekland och framtidens jobb, med bl a Alexandra Pascalidou, Theodor Kalifatides, Gudrun Schyman, Per Schlingmann och Lars Adaktusson.
  • Ger min syn på Greklands ekonomi, i SVT:s 60 sekunder.
  • Diskuterade varför fattiga är så jobbiga, med Jesper Bengtsson och Somar al Naher, på Global bar.
  • Höll ett föredrag på ett seminarium anordnat av Froosh, om varför handel är bättre än bistånd när det gäller utveckling och fattigdomsbekämpning.

Vi ses på andra sidan!

Kommentarer inaktiverade för Min Almedal i efterhand

Min Almedal…

…blir ungefär som vanligt, med runt ett gig om dagen.

Måndag

09:15 Pratar om hur sossarna mår, i Aftonbladet TV.

20:00 Diskuterar framtidens arbetsliv med Roland Paulsen, Gudrun Schyman och Per Schlingmann i SVT Debatt.

Onsdag

18:00 Reflekterar kring varför det är så otäckt för oss att se fattigdom, på Global bar, Sverige i världen

Torsdag

11:00 Föredrag om handel och utveckling, på Froosh

12:00 Modererar Migros debatt mellan SSU:s ordförande Ellinor Eriksson och MUF:s ordförande Rasmus Törnblom, på temat ”Vem vinner slaget om den öppna migrationen?”

Fredag

09:15 Pratar om hur Moderaterna mår, i Aftonbladet TV

I övrigt ska jag gå på seminarier och mingla. Säg gärna hej i vimlet.

 

Kommentarer inaktiverade för Min Almedal…

Experternas tyranni

Skriver en essä i DN Kultur, delvis om ny forskning om demokrati och utveckling men främst om William Easterlys bok The Tyranny of experts.

Kommentarer inaktiverade för Experternas tyranni

Dösnack om ”lön som går att leva på”

”En lön som går att leva på”. Det är en vanlig fras i debatterna om så som invandring, sysselsättning och enkla jobb. Men det är en försåtlig retorisk övning utan egentlig betydelse.

För några år sedan gjorde jag en enkel överslagsberäkning om hur mycket pengar man skulle behöva för att köpa sig tillräckligt mycket kalorier för att överleva, vilket jag fortfarande får kritik för. Men de flesta som har kritiserat mig för det har läst texten fel. Det stycket handlade nämligen INTE om levnadsförhållanden i Sverige, utan om två andra saker:

1. hur det är ett leva i det som på global nivå kallas extrem fattigdom, då merparten av inkomsterna går åt till mat för att överleva, och

2. hur det vedertagna systemet för att vid internationella jämförelser av inkomstnivåer justera för skillnaderna i prisnivåer mellan länder (purchasing power parity, ppp) fungerar.

Denna text handlar INTE HELLER om att människor i Sverige ska leva på ris.

Detta sagt, vad innebär begreppet ”gå att leva på”?

Vi utgår från en månadslön på 10 000 kronor, som av många i debatten betraktas som för låg för att kunna leva på.

För det första kan man göra en internationell jämförelse. För den absoluta merparten av jordens befolkning går det visst att leva – inte bara överleva – på inkomster som är långt lägre än svenskt existensminimum (siffrorna är återigen justerade för att saker och ting kostar olika mycket i olika länder). Det går alltså mycket väl att leva på exempelvis 10 000 kronor i månaden, eftersom vi har empiriska belägg i form av miljarder människor som gör just det.

För det andra kan man jämföra över tid. 10 000 kronor i månaden (i fasta priser, det vill säga justerat för inflation) var en svensk snittinkomst för bara några decennier sedan. Det vill säga när jag var ett litet barn var det ungefär så mycket som vi alla hade att röra oss med varje månad. Det innebär att merparten av alla svenskar historiskt visst det har kunnat leva på en sådan lön.

***

En gång läste jag en text där en amerikansk professor gav tips till folk som funderade på att gå en forskarutbildning. Ett råd eller en fras som etsade sig fast i huvudet var (fritt ur minnet): ”Tänk igenom om du kan acceptera en sådan livsstil i fyra år.”

Han skrev inte: ”fundera på om du kan acceptera att ha mindre pengar än andra” eller ”tänk verkligen på om du kan tillåta dig bidra till ökade inkomstskillnader”, utan han utgick från att det finns många olika inkomstnivåer som ger olika livsstilar. Man kanske inte har råd mer mer än ett rum, kan inte åka på semester eller tvingas köra en mycket gammal bil (nästan alla har bil i USA). Underliggande i frasen var att det finns olika livsstilar beroende på hur mycket pengar man har och ett naturligt antagande att det visst går att leva på låga inkomster, om än inte i närheten av samma sätt som de med höga inkomster.

Att påstå att det inte går att leva på låga svenska löner – i ett av de länderna i världen med både högst generell inkomstnivå och mest sammanpressad lönestruktur – är helt enkelt inte sant. Och jag pratar INTE om att överleva, utan leva det som för merparten av jordens befolkning skulle betraktas som ett mycket behagligt liv. Däremot kan människor med låga inkomster inte leva på samma sätt som människor med höga inkomster. Man kan också vara emot ökade löneskillnader, antingen av egoistiska skäl eller av ideologiska sådana. Det är dock något helt annat än att det inte skulle gå att leva på en sådan lön i Sverige.

Till sist: för de flesta fattiga människor i världen skulle en lön på 10 000 kronor i månaden före skatt med svenska priser innebära en mångdubbling av levnadsstandarden.

Kommentarer inaktiverade för Dösnack om ”lön som går att leva på”

FIFA är som FN: skandalen väntad

Artikel på SVT Opinion.

Kommentarer inaktiverade för FIFA är som FN: skandalen väntad

Sanningen om S, LO och Ådalen

Idag är det minnesdagen för skotten i Ådalen. Därför lägger jag ut det avsnitt ur Sossesverige som handlar om denna händelse och arbetarrörelsens relation till den.

***

Ett typiskt exempel på hur historien har korrigerats i efterhand för att passa in i den socialdemokratiska berättelsen är exploateringen av de tragiska händelserna i Ådalen 1931, då fem demonstrerande arbetare sköts ihjäl av militären. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa hur ledande företrädare var med på 75-årsminnet:

Under söndagen hölls en manifestation för att hedra 75-årsminnet av den dag då fem arbetare miste livet i kampen för sitt bröd, “arkebuserade av okända kulor”, som det står på gravstenen. Under temat ”samma kamp då som nu”, och med för 30-talet tidsenliga kläder, genomfördes ett demonstrationståg med musikkår och fanborg som avslutades i Lunde där själva händelsen ägde rum.

Under minneshögtiden i Lunde bjöds det sedan på tal av Wanja Lundby-Wedin och Marita Ulvskog tillsammans med utvalda delar av musikalen ”En vacker dag” som handlar om Ådalen 1931 då skotten föll.

Minneshögtiden ägde rum i maj 2006, det vill säga fyra månader före riksdagsvalet. Den demokratiska arbetarrörelsen använder Ådalen för att ge ett historiskt hjälteskimmer åt sin verksamhet och för att knyta ihop det förflutna med nutid. Staten sköt socialdemokratiska arbetare som kämpade för sina rättigheter. Denna kamp – Socialdemokraterna och LO mot överheten – påstås fortfarande vara aktuell.

Det är skicklig bildsättning, men falsk. I alla fall när det gäller socialdemokraternas roll och inställning till händelserna.

Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att visa upp dem för ”massorna” på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna.

Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här:

Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

Varken Per Albin Hansson eller LO:s ordförande deltog på offrens begravning. Det gjorde dock toppsossen Richard Sandler, som kallade den för en ”kommunistisk likplundring” och ”bolsjevikceremoni”. År 1934 vägrade LO att uppföra ett monument över de som dödats, med ordföranden Edvard Johanssons motivering ”att dessa avlidna fallit offer för en Sillén-kommunistisk konspiration.”

Det var inte förrän efter valförlusten 1976 som Socialdemokraterna började exploatera Ådalen 1931 i egna syften. Nu var det bortglömt att Socialdemokraterna inte entydigt stod på demonstranternas sida. För nu var de onda borgarna tillbaka, ni vet de som brukade skjuta oss innan vi lyckades kämpa till oss makten. När Olof Palme år 1981 besökte Kramfors uttryckte han sig så här:

Det var storslagna och drastiska händelser som vände världens ögon mot Ådalen 1931. Men dödsskotten hade också ett budskap – att arbetarna vågade sätta sig upp mot överheten. Man ville krossa arbetarrörelsen, men den var stark nog att inte möta våld med våld. Nu hårdnar klimatet återigen. Arbetsgivarna blir alltmer förstockade och militanta. Nyliberalismen sprids över världen, men det är en strid vi måste ta 1981 – precis som arbetarna tog den 1931.

Så har det alltså fortsatt. Vid 80-årsminnet år 2011 var Stefan Löfven, då ordförande i IF Metall och som är uppvuxen i Ådalen, en av talarna. Han sa då att han ”hoppas att minnesdagen blir en påminnelse för nutidsmänniskan om att det fortfarande råder kamp mellan arbete och kapital”.

***

Kommentarer inaktiverade för Sanningen om S, LO och Ådalen
css.php
Hoppa till verktygsfältet