Hur fungerar internationella välståndsjämförelser? Det är en fråga som ofta kommer upp när man diskuterar global utveckling, inklusive frågor som är närliggande, som migration. Ett verktyg som är vedertaget om än kritiserat är köpkraftsjustering. Det innebär att man tar en inkomst i ett land och sedan räknar efter vad prisnivån i landet är, för att kunna jämföra med inkomster i andra länder. Detta eftersom man får mindre för 1 000 kronor i Sverige än i exempelvis Somalia. En människa som tjänar 1000 kronor i Sverige har det sämre än någon som tjänar 1000 kronor i Somalia, eftersom det man behöver för grundläggande överlevnad är billigare där.
En annan kontroversiell, men vedertagen, fråga i dessa sammanhang är internationella fattigdomsmått. Det finns flera, men Världsbankens två definitioner är de mest förekommande. Dels gränsen för extrem fattigdom, på en inkomst på högst 1,25 dollar om dagen, köpkraftsjusterat och i 2005 års priser. Dels gränsen för fattigdom, på 2 dollar om dagen.
Många svenskar har svårt att förstå vad riktig fattigdom innebär. Det ser man dels i diskussionen om barnfattigdom i Sverige, som handlar om hur stora inkomstskillnader vi ska ha på nationell nivå. Men man ser det också i underskattningen av vinsten av migration, av de enorma ökningarna av mänsklig välfärd det innebär att flytta från ett land som Somalia till ett land som Sverige. När jag säger att vi snitt har 70 gånger mer pengar att röra oss med än människor i Somalia, då skakar folk på huvudet. De tror inte riktigt på vad jag säger. När jag sedan betonar att siffrorna är köpkraftsjusterade, att vi verkligen har 70 gånger högre köpkraft, och att Somalierna har endast en 70-del av vår konsumtion, då skjuter folk det ifrån sig. Men faktum är att det är sant. Det finns ännu värre exempel, om man exempelvis jämför Norge med Burundi blir skillnaden ännu större.
Vid extrem fattigdom går merparten av ens inkomster åt att köpa kalorier. Det var så Karl-Oskar och Kristina hade det, när de inte hade säd nog till barnen, den där vintern de bestämde sig för att migrera, och lillan ändå smög in i skafferiet och åt sig proppmätt på gröt. Det är så majoriteten av alla människor har levt i alla tider. Fram till kapitalismen vill säga, och den livsstil vi har nu, när frågan snarare är hur vi ska undvika att få i oss för många kalorier. Och det är så människor lever i Somalia.
För att illustrera fattigdomsmåttet och köpkraftsjusteringen räknade jag ut hur mycket pengar man behöver i Sverige för att leva ungefär som i Somalia. Och kom fram till att måtten är något så när rättvisande. Även i Sverige, beräknat med hjälp av Världsbankens köpkraftsjusteringsmått, lever man precis över svältgränsen på 500 kronor i månaden. Det retade upp många, och provocerade ännu fler. Men huvudbudskapet var att det är så över en miljard människor i fattiga länder lever idag, främst på grund av förtryck. Det är i sanning upprörande, men det är konstigt att man skjuter budbäraren.
Det är jobbigt det här med ekonomi och matematik. Jag själv har aldrig riktigt lyckats få kläm på det, utan är liksom självlärd. Och logiken kan vara jobbig. Men ingenstans har jag påstått att det skulle vara önskvärt att människor ska leva som i Somalia, vare sig de befinner sig i Sverige eller inte. Hela min poäng är att människor INTE ska behöva leva så, dels för att det inte är värdigt en människa på 2000-talet, men också för att det är onödigt när det finns sätt att förhindra det.
Det bästa sättet för människor att ta sig ut ur det elände det innebär att leva på 1,25 dollar om dagen är att leva i en marknadsekonomi med liberal demokrati. Problemet är bara att alla länder inte är det, utan det finns länder som inte har dessa institutioner. Då måste det finnas en exitmöjlighet. Ett sätt för dem att byta ut den dåliga institutionella miljön mot en god sådan. Och det gör man bäst genom att flytta till ett rikt land, exempelvis Sverige.
Allt det här vill Kristina Lindquist, i en försåtlig text i Dagens Arena, få till att ”jag funderar på vad en människa egentligen behöver”. Det är inte sant. Jag ”funderade” inte alls. Jag tillämpade det internationellt erkända måttet på extrem fattigdom på svenska förhållanden.
Om det är så att tio miljoner afrikaner som idag tjänar 500 kronor i månaden (köpkraftsjusterat) kan flytta hit och arbeta för en lön som är mycket lägre än svenska inkomster, och detta är de enda villkor under vilka det skulle vara möjligt, ja då är jag för det. För det innebär att tio miljoner människor som idag lever i extrem fattigdom skulle slippa det och få det många gånger bättre än i ursprungslandet. Gränsen för att tillhöra ett medelinkomstland på global nivå ligger på 6 500 kronor, om året. (Det är den nivå som Socialdemokraterna nu använder för att hävda att majoritetens av jordens fattiga inte bor i fattiga länder.)
Mot detta finns i grunden två sorters motstånd. Dels de som är rädda för ett konkurrenstryck nedåt på inhemska löner. Sannolikt är jobb med mycket lägre löner inget som inhemsk arbetskraft konkurrerar med, så det är lätt att avfärda. I det här kategorin hamnar också LO, som sätter etniska svenskars intresse före att rädda tio miljoner människor ur extrem fattigdom. Dels de som inte vill se så höga inkomstskillnader i Sverige. Det innebär att människor döms till ett liv i yttersta misär, i Somalia, för att folk här inte vill se eländet i närheten. Det håller ihop intellektuellt, men det är för mig en moraliskt ohållbar argumentation.
Sedan raljerar Lindqvist över begrepp som humankapital, lön och produktivitet. Det är mindre intressant. Så är det i en marknadsekonomi, att en människa måste producera mer än hon kostar för att bli lönsam på arbetsmarknaden. Man kan vilja ha ett annat system, men då får man beskriva hur det skulle fungera. I de flesta fall har det slutat med massmord och misär.
Jag har så svårt att förstå upprördheten. Att ta tio miljoner människor ur extrem fattigdom trodde jag människor som säger sig värna mänsklig välfärd skulle välkomna.
