Två kunniga bloggare har skärskådat den barnfattigdom som kommer att bli en av S huvudfrågor under Juholt. Och de kommer fram till ungefär samma sak: det är ett integrationsproblem. Vi har importerat en underklass, med människor från tredje världen som inte lyckas ta sig in på en arbetsmarknad som är utformad efter ett homogent industrisamhälle.
Doktoranden vid University of Chicago, Tino Sanandaji, visar att fattigdomen bland barn födda i Sverige minskat dramatiskt sedan 1997. Och att merparten av de fattiga barn har föräldrar födda utomlands.
Danne Nordling, mångårig liberal ekonom, skriver att:
Det verkar som om problemet beror på att ensamstående föräldrar i invandrarfamiljer saknar arbete och lever på socialbidrag.
Med detta vill jag INTE säga att vi ska minska invandringen. Tvärtom. Däremot kan vi inte fortsätta att låtsas som att det går att upprätthålla kombinationen av höga trösklar in på arbetsmarknaden (LAS, höga lägstlöner, hög skatt även på låga inkomster samt höga bidrag) och omfattande invandring från u-länder.
Min lösning är klar: reformera LAS, sänk skatten på arbete drastiskt (inklusive löneskatter), ta bort fackets monopol på lönebildning, sänk bidragen. Och så en dynamisk företagarpolitik som suger upp arbetskraft. Detta kommer dock att skapa ökade inkomstskillnader, något sosseriet inte kan acceptera.
Eller så kan vi stänga gränserna…
Ett grundkrav är att politikerna erkänner att problembilden existerar, att dilemmat finns. Men arbetarrörelsen har gjort förnekande av målkonflikter till sin specialitet, så jag är skeptisk.
