Det mesta av politiken handlar om målkonflikter. Tvång-frihet, jämlikhet-tillväxt, trygghet-integritet. Två olika värden står mot varandra. Politikens reptrick handlar oftast om att undvika att erkänna att det finns en målkonflikt, att inte tvingas välja inför väljarna och säga att det ena är viktigare än det andra. Det är särskilt socialdemokrater bra på. De har hela tiden lyckats ituta väljarna att de inte behöver ta ställning. Deras samhälle ger både och. Alltid.
I SVT Debatt häromveckan var Daniel Suhonen och Josefin Brinck så upprörda över regeringens åtstramningar i bidragssystemen, trots att de vet att det var viktiga åtgärder i kampen mot utanförskapet. I stället för att föra ett resonemang om att ”vi är redo att acceptera en högre arbetslöshet och ett större utanförskap, eftersom vi tycker att inkomstbortfallsprincipen är så viktig”, så skrek de ”Alliansen slår mot dem som redan ligger ned”. Typ.
Samma sak är det med debatten om ”barnfattigdom”. Det är uppenbart att det finns en motsättning mellan små inkomstskillnader och ett samhälles tillväxtnivå. En inkomstutjämmning som minskar den relativa fattigdomen leder alltså till lägre inkomster för alla över tid, även för dem med lägst inkomster.
Gränsen för den relativa fattigdomen går vid 60 procent av medianinkomsten. Det är ungefär så mycket som medianinkomsten låg på år 1983. Det innebär att det som idag betraktas som fattigdom var en helt normal levnadsstandard för 30 år sedan. (BNP per capita år 2011: 369 600. 60 % av det är 221 760. År 1983 var BNP per capita 220 200.)
1983 kostade en mikrovågsugn eller en videobandspelare en månadslön. Det var en stor händelse i familjen när sådana köptes. Det var vanligt att barn delade rum. Utlandssemestrar var något ovanligt som även för medelklassen ägde rum kanske vart femte år (tänk Sällskapsresan).
I min värld är det långt viktigare att vår ekonomi de nästa trettio åren växer lika mycket (helst ännu mer) som de senaste trettio åren, än att de extremt små inkomstskillnader vi har idag blir ännu mindre. En sådan tillväxt kommer att göra att det vi idag betraktar som vanliga inkomster då kommer att ses som fattigdom, precis som vi idag skulle betrakta ett hushåll utan mikrovågsugn som ”fattigt”, eller att LO släpper larmrapporter om att alla inte har råd att åka utomlands i sommar.
Precis som Johan Ehrenberg hävdade i en Nyhetsmorgondebatt med mig i våras menar S-debattören Elinor Odeberg i Dagens Arena att det inte är fattigdomen som ska bekämpas, utan rikedomen. Hon menar att barnfattigdom främst är ett socialdemokratiskt retorikgrepp (nähä?) och det det verkliga problemet är ”den ohemula rikedomen”.
(Odeberg är dock mer intellektuellt hederlig än de flesta i denna debatt. Hon inser att man inte kan vara materialistisk (inkomstskillnader är fruktansvärt) ena stunden för att i nästa vara icke-materialistisk (pengar är inte allt). Odeberg är i stället anti-materialistisk.)
Välståndshatet får orimliga konsekvenser. Det gör inget om den ”fattige” inte har glasögon, om hen inte kan äta näringsriktig kost eller inte har tillgång till en sjukvård som klarar annat än det mest basala, så länge ingen annan heller har det. Semester: vad ska vi med det till så länge grannen inte heller har det?
Det är en människofientlig inställning, som är baserad på en extrem jämlikhetsideologi som, när den blivit en realitet, inneburit stagnerande inkomstnivåer för alla. Att vanligt folk får det sämre gör inget, så länge någon rik jävel inte lyckas dra iväg. Ytterst få svenskar skulle rösta på ett sådant alternativ. Det är därför dags att syna jämlikhetsfundamentalisterna och vilka konsekvenser deras politik skulle få för svenskarna, inklusive ”de fattiga”.
