Ett av de stora problemen med biståndsvärlden är den arrogans som stavas den vite mannens börda. Ur ett svenskt perspektiv handlar det om att man definierar uveckling som ”att bli mer likt Sverige”. Detta trots att Sverige värderingsmässigt är ett extremt land, en outlier. Biståndets prioriteringar avgörs inte av någon rationell och saklig analys av problem och metoder för att åtgärda dessa problem, utan av den inrikespolitiska stämningen i Sverige och den relativa styrkan hos olika intressegrupper i Sverige. Det är därför sådant som fackliga frågor över huvud taget ges en utvecklingsdimension.

Ett annat exempel är att Sida finansierar pappagrupper i Vitryssland. Hur dessa grupper ”bidrar till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor” framgår ej. Att de tilltalar en svensk twitteropinion framgår dock mycket klart.

När andra, mindre extrema länder låter sin inrikespolitiska agenda slå igenom i biståndet, som exempelvis USA och den amerikanska synen på sex och reproduktion, ja, då blir det ett himla liv i Sverige. För det är ju bara våra inhemska värderingar som ska vara med och forma världen. För våra värderingar är ju bra, och resten av världen så konstig, så konstig, och så stor, så stor.