Det finns en diskussion om att forma det perfekta samhället. Den ena sidan vill bygga det perfekta radikala lyckoriket, där samhället, fast de menar staten, ska pusha människor till att bete sig så som den upplysta eliten vill. Man bygger helt enkelt det drömda lyckoriket, med människors resurser och påstådda mandat. Vare sig människorna är med på det eller inte.

Den andra sidan säger: de befintliga strukturerna har tjänat oss väl, och det gäller att behålla dem så att vi upprätthåller någon slags kontinuitet i samhällsbygget. Samhället och därmed människorna tjänar på att vi går långsamt fram och har respekt för insituttioner och vanor.

Jag säger: låt människor vara i fred. Vill de inte vara med i det elitistiska utopibygget ska de har rätt att säga nej till det. Det innebär att de har rätt att säga nej till queerteorier och mumbo jumbo om ”hållbar utveckling”. Men det innebär också att de, om de vill, ska ha rätt säga nej till att alla gamla inrökta strukturer och vanor som de inte gillar. Familjevärden gäller även för en familj bestående av sex lesbiska performancekonstnärer.

Poängen är att ingen annan ska bestämma. Och att man inte ska tvinga människor att vara med i utopibyggen de inte vill vara med i. Människan är en människa, med eget ansvar och egen bestämmanderätt. Hon är ingen kloss i något bygge, utan en varelse med ett eget värde.

Det har såväl socialister/socialliberaler och konservativa svårt att förstå. Det är också därför liberalismen i sin klassiska definition är antiutopistisk. För oss är friheten målet, ett självändåmål. Vad människor sedan gör av denna frihet är en apolitisk fråga. Tror vi på människan blir det bra. Annars är det lika bra att ge upp hela projektet.