- Innebär inte detta att en del människor inte får arbete?

Så löd frågan som Dagens Industris reporter Bo Pettersson ställde till LO:s dåvarande avtalssekreterare Erland Olausson. Året var 2005 och LO hade presskonferens. Olausson tvingades svara: ”Jo.” LO:s andre man erkände alltså i offentligheten att facket stänger ute människor från arbetsmarknaden.

På samma sätt har arbetarrörelsens toppar vid ett flertal tillfällen, i nutidshistorien men utanför offentligheten, sagt att vi visst skulle kunna se till att många fler får jobb, genom exempelvis lägre skatter på arbete och större lönespridning. Invändningen brukar lyda: ”Ett sådant samhälle vill jag inte leva i.”

Dessa företrädare för socialdemokratin har förstått hur en arbetsmarknad fungerar. De vet att det finns ett samband mellan arbetskraftskostnader och lågproduktivas möjlighet att få en anställning. Sätter man det lägsta priset högt kommer de som inte är så duktiga inte att få vara med. De fråntas möjligheten att försörja sig själva. I stället får de bidrag.

Men arbetarrörelsens eliter väljer ändå sin egen modell. Den ideologiska uppfattningen att det är viktigt med små löne- och inkomstskillnader tillåts stå i vägen för fler jobb. Det är helt ok. Jag håller inte med, men jag kan förstå, och ha respekt för, resonemanget. Det jag inte accepterar är att de i offentligheten inte vill erkänna att man måste göra ett val, att de inte kan stå för sin politiks konsekvenser inför väljarna.

Vanligtvis brukar socialdemokrater försvara sig med klichén: ”Vi ska inte konkurrera med låga löner, utan med kompetens.” Det är naturligtvis nonsens. Det är ingen som tror att de nya jobben kommer att komma i den konkurrensutsatta tillverkningsindustrin. Vi har inte haft någon nettotillväxt i sysselsättningen där på 50 år. Däremot skulle det kunna bildas en mer omfattande inhemsk tjänstesektor än idag. Vidare har de omfattande socialdemokratiska satsningarna under 1990-talet på arbetsmarknadsutbildningar sågats av forskningen (se här och här).

Faktum är att såväl Alliansen som Socialdemokraterna har genomfört en rad förslag som ska hantera detta: instegsjobb och nystartsjobb och allt vad de heter. Alla vet om problemet och lägger förslag på hur det ska lösas. Men ingen vågar erkänna hur det förhåller sig: vi har byggt upp en massa institutionella förhållanden som stänger ut människor från arbetsmarknaden (en välfärdsstat som kräver höga skatter, höga ingångs-/lägstlöner och turordningsregler i LAS).

Ungefär så skrev jag i ett inlägg häromdagen. Då svarar ungsossen En vanlig kille genom att försvara ideologin. Ridå.

Visst. Hävda du att människor inte är köttfärs (som om någon nu påstått det), och att du inte vill låta människor arbeta billigare än du tycker är rimligt. Men då får ditt parti också stå för det i offentligheten, och se människor i ögonen och säga: ”Mina ideologiska preferenser gör att du inte får arbeta.”

En vanlig kille försvarar det marxistiska synsättet på arbetsmarknaden som främst en maktkamp. Jag har aldrig förstått det där. En människas ekonomi består av hälften input och hälften output. Av produktion och konsumtion. Bägge är lika viktiga för en människas ekonomi och levnadsstandard. Men de två sidorna behandlas helt annorlunda.

När det gäller produktion är det alltid kamp. Man ska stå enad mot den otäcka arbetsgivaren. När det gäller konsumtion, däremot, då passar det att gå runt och välja. Varför LO aldrig ordnar demonstrationer utanför Ica för lägre priser har jag aldrig förstått. Marxismen snedvrider människans förmåga till logiskt tänkande.

En vanlig kille menar att arbetslösheten gör att man inte kan välja arbete på samma sätt som man kan välja att gå till en annan affär. Att överutbudet på arbetskraft gör att arbetsgivaren kan välja och vraka och skulle kunna få ner priset om det inte fanns kollektivavtal och möjligheter till blockad och strejk. Det är ett bakvänt resonemang. Först ser arbetarrörelsen till att det finns ett överutbud av arbetskraft genom att definiera bort vissa jobb. Sedan använder man detta överutbud för att beskriva hur det skapar ojämlika maktrelationer på arbetsmarknaden.

Men även idag fungerar det faktiskt så att människor byter jobb, när det inte passar. Det är faktiskt grunden i den kritik som intelligenta företrädare för arbetarrörelsen riktat mot alliansens sänkningar av arbetsgivaravgiften. De får inte fullt genomslag eftersom de äts upp av löneökningar. Dessa kommer inte i till av några kollektivavtalsförhandlingar, utan genom att tjejen i kassan på Ica går till Konsum i stället, eftersom den affären genom sänkningen av avgiften har fått utrymme att höja lönen lite. Som jag skrev här tenderar lönerna (tillsammans med övriga arbetskraftskostnader) att hamna precis under produktiviteten. Och när arbetsgivaravgiften sänks kan lönen höjas med lika mycket. Man kan alltså inte å ena sidan hävda att löner alltid kommer av facklig makt och kollektivavtalsförhandlingar och å den andra hävda att Alliansens arbetsgivaravgiftssänkningar inte fungerar eftersom de äts upp av löneökningar utanför dessa förhandlingar.

Till sist hävdar En vanlig kille en vanlig socialdemokratisk missuppfattning: Att det är facklig makt och socialdemokratiskt maktinnehav som gör att människor har hög lön och semester idag. Det är naturligtvis en heltokig idé (som jag skrev här  skulle arbetare förmodligen haft det bättre idag om LO och SAP aldrig hade funnits). Om det var så att det är facklig och socialdemokratisk makt som gör att folk tjänar 25 000 i månaden:

• Hur kommer det sig att människor i andra i-länder tjänar lika mycket, trots att den fackliga makten inte är lika stor och att länderna inte har styrts av sossar under merparten av tiden sedan andra världskriget?
• Varför införde inte S och LO minimilöner på 25 000 månader redan 1970?
• Kommer S och LO att införa lägstlöner på 25 000 om S vinner valet 2014. Om inte, i så fall varför?
• Hur kommer det sig att semestertiden ser ungefär ut likadant i jämförbara länder?

Det beror naturligtvis på att En vanlig killes resonemang är nonsens. Skillnaden i lön mellan idag och år 1900 kan förklaras med en enda faktor: produktivitetsökningar drivna av marknadsekonomins konkurrens och innovationer.

Visst Vanlig kille: du kan driva linjen att du och din rörelse inte vill att folk ska få arbeta till lägre kostnader, trots att hundratusentals människor då skulle få möjlighet att försörja sig, eftersom ni inte vill ”se ett sådant samhälle”. Men stå då för det i offentligheten. LO:s enda funktion är att se till att vi inte får ett samhälle som arbetarrörelsens eliter ”inte vill leva i”. Det får allvarliga konsekvenser för samhällets svaga.