Så skulle man kanske kunna sammanfatta det som sker mellan biståndsindustrin och den (bistånds-)politiska ledningen på UD. Det är klart att misstron mot en moderat minister är stor. Inte bara har partiet historiskt uppvisat ointresse för de globala utvecklingsfrågorna, de har också saknat kompetens. Det har liksom inte legat i den moderata profilen att vara engagerad för världens fattiga.

Det har alltså krockats intellektuellt, ideologiskt, kulturellt, ja närmast estetiskt.

Men frågan är hur och varför biståndsindustrins tjänstemän, såväl på Sida som på UD, har känt att de har rätt att ideligen ha synpunkter, att motarbeta den politiska ledningen, att inte vilja ta till sig signaler och politiska direktiv.

Möjligen finns svaret i den mediala diskussionen kring denna fråga, där det uttalas meningar som att Sida är ”stukat” eller ”kuvat”, som vore regeringens egen myndighet avant-gardet i motståndet mot makten. Det är lite upp-och-nedvända världen. (Det verkar dock vara något bättre under den nuvarande generaldirektören.) Här kommer i vilket fall det nog att finnas mängder med stoff för framtidens konstitutions- och förvaltningsforskare.

Vad ska man då göra åt det härke som heter den svenska biståndsindustrin? Det bästa vore om Gunilla Carlsson sa stopp och belägg och tillsatte en katastrofutredning, la ner Sida, ströp bidragen till alla frivilligorganisationer och ruskade om rejält på UD. Låt oss ta alltihop från början, från scratch. Det tror jag är enda sättet att få någon ordning på torpet.

Martina Montelius är en sådan.

I SVT Debatt diskuterade vi en gång statliga subventioner till kulturen. Med ett uppläxande tonfall förklarade Montelius för den dumme liberala debattören hur det ligger till. Efteråt gick jag och några av de övriga deltagarna i programmet, Sakine Madon och Stig Larsson, och drack några öl. Martina var för fin för att följa med. I stället stod hon på gatan utanför i sin upprördhet och rökte. Att någon vågat ta sig ton mot denna upphöjda begåvning. Hon kunde inte uppvisa den professionalitet som krävs när man frotteras med meningsmotståndare.

Det är naturligtvis inget krav på artighet att dricka öl med mig, men att Montelius brister i hyfs bekräftade hon sedan när jag som en vanlig publikgäst bevistade en av de debatter som hennes Teater Brunnsgatan 4 anordnade i samarbete med Timbro. Hon excellerade i den härskarteknik hon verkar helt oförstående för att hon utövar. Sittandes i publiken, utan möjlighet att försvara mig, blev jag vid upprepade tillfällen utpekad och namngiven. Så här lät det, exempelvis:

”Välkomna ska ni vara till Teater Brunnsgatan 4, och särskilt välkommen till Fredrik Segerfeldt”.

Välkomnandet uttrycktes med samma hjärtvänlighet och med samma leende som när den snygga och populära tjejen i högstadiet säger till den fula och finniga klasskamraten: ”Vilken fin tröja du har idag”, innan hon fnissande drar iväg med sina kamrater och lämnar mobboffret där ensamt i alla sin utsatthet och förnedring.

Det var därför både ironiskt och talande att Montelius vid den debatt som nu diskuteras mumlade något i stil med: ”Jo, jag tror att även högermänniskor har empati, utom Fredrik Segerfeldt då”, trots att hon visste att jag satt i publiken.

Nu lipar Montelius över att Sanna Rayman blev upprörd över Montelius fasoner (som inte alls drabbade bara mig utan de flesta som kom i hennes väg).

Detta samtidigt som hennes teater spelar en pjäs vars enda syfte är att göra narr av Pär Ström.

Montelius försvarar sig med att Alliansen styr. Frågan är då hur det var före 2006? Var det då sossar som utsattes för Montelius mobbning?

P1 har tidigare använt Carrfors som sjuksköterska, som när hon var en av författarna till antologin Skitliv, som publicerades nyligen för att beskriva hur tufft det är på arbetsmarknaden nuförtiden.

Statsradion ger röst till extremistpolitiker utan att tala om att de när just sådana. Det är oacceptabelt.

Det är frågan jag ska ställa i min nya bok: ”Befria kulturen från politiken”.

För att den ska bli av behöver jag dock pengar. Men i stället för att gå via politikens och byråkratins tvång tänkte jag leva som jag lär: visa att det går att finansiera böcker på frivillig väg, även om de inte är kommersiellt gångbara.

För några år sedan finansierade vi min bok FN-Spruckna drömmar på just detta sätt. Denna gång är tillvägagångssättet än viktigare. En del av konstverket, som de skulle säga på kultursidorna.

Läs mer på FundedByMe. Och skänk en slant.

Ett stort, stort tack på förhand. Vi kan själva. En annan värld är möjlig.

Fredrik

I rika länder har bättre teknik vad gäller plöjning, bevattning, gödning och grödor gjort att vi kan få ut mycket mer näring ur varje mängd råvara än vi kunde för 100 år sedan. Med hur mycket har det europeiska jordbrukets produktivitet ökat det senaste seklet? Jag gissar: någonstans mellan 10 och 100 gånger.

Hur ser jordbruket ut i Afrika? Det varierar så klart enormt. Men det finns fortfarande en stor mängd självförsörjande småbönder som bedriver högst ineffektivt jordbruk. Det finns där en potential för dem att göra samma resa som vi har gjort. Om Afrika ökar sin produktivitet 10 gånger, varför skulle det då vara ett problem att befolkningen där fördubblas? De får ju fem gånger mer att äta.

Eftersom så många verkar vara upptagna av denna fråga undrar jag vad det är jag har missat. Finns det inte så stor förbättringspotential i Afrika? Har de redan fått tillgång till vår teknologi? Gör klimatskillnaderna att lärdomarna/tekniken inte är överförbara? Eller överdriver jag de historiska förbättringarna i vårt jordbruk? Luras jag av skillnaden i produktivitet per arbetare och per ytenhet?

Nåt lurt är det i alla fall i allt prat om Afrikas matkris.

Hur blir det politiskt omöjliga möjligt? Samverkan mellan idéer, opinionsbildning och praktisk politik

Talare är Urban Bäckström, Tove Lifvendahl, Karin Svanborg-Sjövall och Henrik von Sydow.

Läs mer på Munkhammarfondens hemsida. Kom gärna.

Ungefär så löd en kommentar jag fick i en diskussion i något socialt medium häromåret, när någon representant för biståndsindustrin försökte förklara för mig vilken pajas jag är.

Uttalandet var signifikativt. Biståndsindustrin har under hela tiden Gunilla Carlsson varit minister bedrivit ett skyttegravskrig mot henne. Hon har setts som något som katten släpat in, som en utomstående som kommer och lägger sig i deras fina verksamhet. Som hade de något mandat att göra av med skattepengar bortom det demokratiska.

Gunilla Carlsson vet naturligtvis om detta, och har själv gett ammunition till den ömsesidiga misstänksamheten. Carlsson har ifrågasatt och ställt krav. Jag hade önskat att hon hade varit ännu tydligare och hade gått till botten med den omöjliga tanken på ett bistånd som leder till utveckling. Men Gunilla har nöjt sig med att kräva nolltolerans mot korruption, ökad öppenhet, minskade propaganda i Sverige och resultat för världens fattiga. Att det är kontroversiellt säger mer om biståndsindustrin än något annat.

Den stora stötestenen är egentligen att biståndsindustrin ännu inte riktigt kunnat acceptera att en Moderat är biståndsminister. Uppenbarligen gäller det även på UD.

Då vill man fråga: hmm, vem är det nu igen – bland de stridande parterna – som är folkvald?