Uttrycket Kriskaravanen är lånat från den holländska journalisten Linda Polmans bok med samma titel som kom på svenska häromåret, och som fick Aftonbladets vänstervridna kultursida att utbrista: ”Lägg ned biståndet”. Polman är inte den enda skribenten som uppmärksammat problemet med att katastrofbistånd ofta gör mer skada än nytta, särskilt i konfliktsituationer. I stället finns det en omfattande internationell litteratur på området. Man göder våldsverkare, finansierar krig, tränger undan lokal produktion etc.

På Darforbistand.se avfärdas denna kritik, som enligt Svenska Kyrkans Maria Lundberg är tagen ur luften. Forskare, journalister och experter har fel, helt enkelt. I alla fall när det gäller Svenska Kyrkan, som på något mirakulöst sätt har lyckats helt undvika de omfattande problem som rapporterats med biståndsfinansierat dödande och annat.

Men nu verkar det ha hänt något, för Svenska Kyrkan lanserar idag en rapport där de erkänner att problemen finns. För det första står det i rapporten att ”[s]tora internationella humanitära insatser för att skydda människor i väpnade konflikter eller naturkatastrofer spelar ofta en mycket begränsad roll för människors överlevnad. Det är i stället människors egna aktiviteter och andra lokala faktorer som utgör det största bidraget till utsatta människors överlevnad.”

Och ännu viktigare är den bild med följande text som toppar pressmeddelandet:

En beväpnad man i Karen (Burma) med sitt barn på ryggen illustrerar svårigheten med att veta vem som är offer och vem som är förövare. Verkligheten är komplex. Den här mannen är både och.

Frågan är då om Svenska kyrkan ska ändra skrivningarna på darforbistand.se? Det är visserligen inte ovanligt att biståndsindustrin för fram budskap som inte håller ihop, men så här motsägelsefull kan väl inte ens organiserad vidskeplighet vara. I alla fall inte om de vill tas på allvar här i jordelivet.

Jag syftar inte bara på det som riktas mot mig, utan på att Åsa Linderborg tycker det är slaveri att jobba till 75 års ålder, på att Maria Sveland kopplar ihop bland andra Timbro och Per Ström med Anders Behring Breivik. Och så skriver Ung Vänster på Twitter om ”Välfärdsslakten”.

Skillnaden mellan förlängt arbetsliv och att röva bort en person, kedja fast henne och betrakta henne som en ägodel är så uppenbar att den inte torde kräva någon närmare förklaring. Att Timbro och Per Ström skulle ha något ansvar för en norsk massmördare faller också på sin egen orimlighet.

Men låt oss se hur det är med ”välfärden”. Det har ju talats så mycket om dessa brutala och drastiska nedskärningar. Det finns gott om jämförande statistik på området.

Sverige har näst högst skattetryck bland alla OECD-länder. Endast Danmark har högre. Också när det gäller offentliga välfärdsutgifter som andel av BNP ligger vi tvåa, endast efter Frankrike. De senare siffrorna är visserligen från 2007, men då hade de stora besparingarna i a-kassa och sjukförsäkringar redan hade trätt i kraft. Eurostat räknar något annorlunda, och kommer fram till att Sverige år 2009 låg på fjärde plats i EU-27 när det gäller offentliga utgifter för socialt skydd som andel av BNP (Finland, Danmark och Frankrike låg före).

Det innebär att om välfärden slaktats i Sverige är den över huvud taget inte existerande i majoriteten av EU:s medlemsländer. Begreppen och ordvalen har blivit så hårda även för små förändringar i politiken, att det inte finns något kvar när man verkligen behöver ta i. Det fördummar och smutsar ner det offentliga samtalet.

Vad ska Ung Vänster säga när den generella välfärdsstaten börjar ifrågasättas? Vad ska Maria Sveland skriva när hon stöter på fascister på riktigt, och vad ska Åsa Linderborg kalla slaveri när hon ser det? Orden är redan tömda på sitt innehåll.

Så, tagga ned retoriken några hack, så kan vi få en debatt kopplad till fakta och verklighet, med sans, vett och proportioner. Det tjänar vi alla på.

Vad skulle reaktionerna bli? Biståndsindustrins vanliga ramaskrin skulle framstå som en fis i rymden.

Hur kommer det sig då att när Omvärlden gör precis så, men tvärt om, är det ingen som reagerar. I det senaste numret av tidskriften finns en text med rubriken ”Fungerar Fair Trade?”, skriven av en Anders Hjort. Han är enligt egen utsago instruktör för Fair Trade och sitter i styrelsen för Fair trade-städerna Borås och Mark.

En debattartikel från ett särintresse presenteras som en nyhetsartikel av en journalist. En partsinlaga i en partsinlaga?

Idag kommer två tjejer från städföretaget hem till mig, gör rent och stryker mina skjortor. Det gör att jag får tid att blogga, och att arbeta. Eftersom jag tjänar mer pengar per timma än vad städerskorna gör, och de stryker och städar snabbare och bättre än jag, är det något vi alla tjänar på. Och så är det en frivillig överenskommelse, ett kontrakt alla inblandade ingått för att de tjänar på det.

Hur kommer det sig då att Lars Linder tar sig rätten att i DN likna dessa tjejer vid både slavar och maskiner? Att beröva dem deras människorvärde? Han drar en parallell från SVT:s briljanta Äkta människor över vikingatidens träldom till dagens RUT. Linder menar alltså att Malin och Pia är att betrakta som maskiner, mänskliga eller mekaniska sådana. Det ska till en vänsterextremist att likna en människa som rövas bort med våld, och som – enligt Linder själv – får näsan eller örat bortskuret, med en person som säljer en tjänst.

Som så ofta är extremister av Linders typ blinda för våld. Och ser inte den grundläggande skillnaden mellan tvång och frivillighet. Det är en blindhet som genom historien fått ödesdigra konsekvenser.

*Malin och Pia heter egentligen något annat.

hofstone: ”ja hatar inte klass, men jag hatar dig personligen”

texmexhomeboy: ”@segerfeldt skiter alldeles strax på sig”

LindaGBG: ”Fredrik Segerfeldt är den värsta människan jag nånsin stött på.”

På Facebook hade jag följande mejlväxling med Fp-politikern Eddy Edman:

EE: ”Dina uttalanaden på Debatt i TV1 är sådana som allvaligt skapar konflikter – du är bra på det.”

FS: ”Tack. Fast jag menar allvar. Fredrik”

EE: ”Vill du ha våldsamheter på grund av det du säger?”

FS: ”Varför skulle jag vilja det?”

På mejl fick jag följande meddelande:

”Å du, idag 1913 så föddes Rosa Parks, inte en av dina favoriter eh?”

Detta för att jag sagt att Sverige behöver större inkomstskillnader och att vår överklass har mindre pengar än i andra länder. Inget av detta kan anses vara kontroversiellt. Därför har jag så svårt att förstå vad som kan motivera budskap som ovan. Som att människor jag aldrig träffat hatar mig personligen, tycker att jag förtjänar stryk eller menar att jag är för rasdiskriminerande lagar.

I programmet motiverade jag mina ståndpunkter ur ett konsekvensperspektiv, det vill säga utifrån vad som är bra och effektivt ur ekonomisk synvinkel. Jag undrar därför vad de som hatar skulle ha sagt om jag formulerat mig så här:

”En person som genom frivilliga överenskommelser har tjänat en massa pengar är värd dem. Det är rätt och naturligt att människors produktivitet återspeglas i deras inkomster. Är man mycket duktig ska man helt enkelt bli mycket rik. Människors inkomster är deras, och det är en mänsklig rättighet att behålla dem. Om de sedan är tio eller 1000 gånger rikare än människorna runt omkring dem har ingen annan med att göra. Därför blir frågan om inkomstskillnader ointressant och irrelevant.”

Eller så här:

- Är det dina pengar?

- Nej.

- Håll då truten!

Jag tycker denna sortens människor och de kretsar de verkar i ska ta sig en rejäl funderare på hur de ser på det här med det offentliga samtalet.

Låt mig då förklara hur en nyliberal kritik mot biståndet skulle låta:

”Statligt, skattefinansierat bistånd är en kränkning mot min mänskliga rättighet att behålla frukten av mitt arbete. Det är därför en illegitim företeelse som måste upphöra omedelbart.”

Så har jag aldrig uttryckt mig. Så har min kritik inte heller formulerats. Den bygger i stället på forskning och en förståelse för vilka utvecklingens förutsättningar och mekanismer är, och hur biståndet påverkar dessa. I det finns det inget nyliberalt.