Anständighet är ett subjektivt begrepp. Det går inte att objektivt analysera sig fram till vad som är ok, när någon gått över gränsen eller inte. Utan det är upp till oss var och en att göra den bedömningen.
Samtidigt förflyttas denna gräns hela tiden. Det gäller kultur- och nöjesvärlden; det som idag anses vara en ganska normal vålds- eller sex-scen i en TV-serie ansågs oanständigt för 30 år sen (jfr Motorsågsmassakern). Det gäller också samhällsdebatten i vid mening. 10-talets Sverige är ett helt annat land än det 70-talsextremistiska rike jag växte upp i. Inte minst tack vare en omfattande och uthållig utomparlamentarisk opinionsbildning har mitten i svensk politik baxats bort från det socialdemokratiska perspektiv där en Moderat sågs som lika udda och farlig som en Moskvatrogen kommunist. Gränsen för det anständiga har flyttats, just för att den hela tiden har ifrågasatts och utmanats.
De som ogillar denna förändring tycker naturligtvis att samhällsdebattens mittfåra är oanständig, och drömmer sig tillbaka till ett 70-tal när det var anständigt att inte bara i smyg stödja massmördande diktaturer, utan även att öppet hylla dem i böcker, tidningar och på universiteten. Och vi som menar att det är fel att hälften av samhällets resurser samlas in med tvång menar naturligtvis att vi inte ens är halvvägs på vägen till anständighet, trots att det blivit bättre de senaste 30 åren.
När 70-talets galenskaper kritiserades och utmanades var orden hårda från de som försvarade status quo. Det var alltifrån ”Kentucky Fried Children” (om privata alternativ i barnomsorgen) till ”hatets och illviljans kolportörer” (om att SAF hade mage att försvara sina medlemmar med marknadsekonomisk opinionsbildning). Bägge citaten är av Olof Palme. När de som bär upp den rådande ordningen möter motstånd, inte bara lite ursäktande hummande om detaljer utan i grunden ifrågasättande av det givna paradigmet, kan de inte förstå att det kan finnas någon som faktiskt inte delar deras världsbild. Utan de blir så förvånade och upprörda att de tycker sig ha rätten att uttrycka sig som Palme ovan.
Det är så det är med feminismen och genustänket idag. Det finns mycket få som inte tycker att alla människor är lika värda och att den historiska diskriminering som kvinnor utsatts för var grov och skamlig. Men för det behöver man inte vara feminist. Det räcker att tro på mänskliga rättigheter.
För att vara en anständig intellektuell och politisk varelse behöver man inte tro på att det finns en systematisk underordning av gruppen kvinnor, tycka att det är okej att ens barn ska uppfostras i statligt sanktionerat genustänk på dagis och att staten ska lägga sig i vem som sitter i styrelserna för landets företag. Eller att alla forskningsansökningar vid landets universitet ska lägga an ett genusperspektiv (byt ut genus mot klass så hör ni hur det låter). Lika lite som de flesta av oss som skakade på huvudet åt Nogger Black-fadäsen varken är rasister eller emot invandring är människor som inte är feminister varken onda eller misogyna.
Ändå tycker ett gäng fnittriga ungdomar i statsradion att de har rätt att jämföra Roland Poirier Martinson vid bajs och Hitler, för att han just ifrågasatt genusparadigmet. De fnittrande ungdomarna blir så förbluffade när de konfronteras med något som inte passar in i det så begränsade perspektiv som utgör Stockholms medie- och kulturelit att de är tvungna att ta till underliv och bryta mot Goodwins lag.
Man kan tycka vad man vill om RPM. Ibland retar han upp mig också. Men han är väldigt skicklig på det som är en icke-partistisk opinionsbildares främsta uppgift: att flytta gränser genom att utmana. I det här fallet var det dock inte RPM som gick över gränsen till det oanständiga, utan de fnittrande ungdomarna i statsradion. Och i längden kommer ungdomarnas utbrott att te sig lika otidsenligt som Palmes formuleringar ovan.