Med anledning av den uppkomna diskussionen om partiers förflutna skulle jag vilja göra ett experiment i kontrafaktisk historieskrivning. Vi raderar helt enkelt ut arbetarrörelsens existens ur Sveriges historia. Vi får då ett land där arbetare har högre inkomst än idag. Det innebär att arbetarrörelsens själva existens har varit nettonegativ i förhållande till sina egna grundidéer, att höja arbetarnas levnadsstandard.
Vi börjar med 1800-talet. I mitten av seklet var Sverige ett u-land med en inkomster i nivå med dagens fattigaste afrikanska land. En rad reformer som allmän skolplikt, frihandel och näringsfrihet under Gripenstedt la grunden till ett svenskt Wirtschaftswunder. Ett antal innovationer skapade internationellt framgångsrika storföretag. Mellan 1870 och 1950 hade Sverige högst tillväxt i världen.
År 1932 tog Socialdemokraterna makten. Det oroliga världsläget gjorde att Socialismen inte kunde byggas. Under kriget hade Sverige samlingsregeringar. Skatterna höjdes visserligen, men inte till en sådan nivå att de hämmade tillväxten. År 1950 hade vi lägre skattetryck än USA.
Men efter kriget fanns det allvarliga planer på att införa planhushållning. Debatten handlade mindre om att skapa ekonomisk tillväxt och högre inkomster, och mer om vi skulle ha marknads- eller planekonomi. Ett decennium av missade tillväxtreformer.
Efter att ha återhämtat sig från förlusten i planhushållningsdebatten – partiet valde makten framför principerna – började arbetarrörelsen sedan i slutet av 1960-talet gå bärsärkargång. Skatterna höjdes dramatiskt, och regelverket växte enormt, inte minst på arbetsmarknadens område. Fackens militanta beteende ledde till att inflationen åt upp alla löneökningar. Ett drygt kvartssekel av stagnation låg framför oss. De borgerliga regeringarna 1976-1982 var så påverkade av Socialdemokratins dominans att de inte förmådde bryta mönstret. Arbetarnas inkomster var i början av 1990-talet lika låga som i slutet av 1960-talet. Sverige förlorade tio placeringar i välståndsligan och förvandlades från ett föregångsland till en andra klassens industrination, i klass med Italien.
Men från 1980-talets mitt och fram till mitten av 1990-talet gick Sverige igenom en reformperiod, där Socialdemokraterna genomförde en rad liberala reformer. Det ledde till en ny period av inkomstökningar. Och så inföll krisen.
I Sverige har vi ofta en uppfattning om att människors inkomster beror på en konflikt mellan arbete och kapital. Det är en befängd idé. I längden är det hur mycket vi producerar per person och tidsenhet som avgör hur mycket vi tjänar. Visserligen kan kollektivavtal i ett givet skede på marginalen höja den andel av förädlingsvärdet som går till arbetarkollektivet, men i längden är det hur förädlingsvärdet ökar som avgör hur mycket vi tjänar. 50 procent av 100 är 50. 40 procent av 1000 är 400.
Utan planhushållningsdebatten, bristen på tillväxtreformer under 1950- och 1960-talen och bärsärkargången under det galna kvartsseklet skulle Sverige haft en högre ekonomisk tillväxt och en högre snittinkomst än idag. En arbetare skulle ha högre levnadsstandard.
Alla industrialiserade länder i Västeuropa är idag generella välfärdsstater. Det hade Sverige också varit utan arbetarrörelse. Medborgaren hade dock sannolikt fått ta ett något större ansvar för sin sociala trygghet och vi hade haft något lägre skatter. Dessutom hade inkomstskillnaderna sannolikt varit större. Det är dock något annat än frågan om arbetarnas absoluta materiella välstånd.
Arbetarrörelsen har alltså varit skadlig i förhållande till sina egna ideal och rörelsens kärnväljare hade haft det bättre om Sosseriet aldrig hade existerat.
