I västvärlden har fackets krav på löner varit en viktig förklaring till ökad välfärd och inhemsk konsumtion.
Så skriver Jesper Bengtsson i en ledare i Aftonbladet idag om Kina. Det är hittepå, åtminstone om man som Bengtsson diskuterar välståndsutveckling på sikt.
På kort sikt kan facklig organisering möjligen göra att en något högre andel av mervärdet tillfaller de anställda i stället för de som äger företagen. I Kina gör överskottet av utbudet på arbetskraft att lönerna hålls nere och att Kinas välståndsökning inte helt och översatts i ökad konsumtion för folkflertalet. Men kapitalackumuleringen gör att investeringarna ökar så att ytterligare flera hundra miljoner kan flytta från landsbygden och börja jobba i städernas industrier. Denna urbanisering/industrialisering är den viktigaste faktorn i den minskade fattigdomen i Kina - den största förbättringen av mänskliga levnadsvillkor i världshistorien.
När denna arbetskraftsreserv – arbetsmarknadens överutbud – är uttömd kommer man att hitta en jämviktslön på arbetsmarknaden som är mycket högre än idag och i nivå med produktiviteten.
Man skulle i och för sig kunna tänka sig starkare fackföreningar för de som redan har ett jobb, vilket sannolikt skulle höja lönerna för dem. Men det skulle leda till att den halva miljard risbönder som fortfarande lever på under en dollar om dagen skulle ha svårare att ta sig ur den extrema fattigdomen än de har med dagens system.
Att tro att en högre andel av mervärdet skulle ha något som helst att göra med långsiktig välståndsutveckling är en fantasifigur, ett tecken på att man i decennier lekt i arbetarrörelsens sagoverkstad.
Det faktum att anställda i Sverige idag har en konsumtionsnivå som är tio gånger högre än för hundra år sedan beror på att vår produktivitet är ungefär tio gånger högre. Ingen välfärdsstat och inga kollektivavtal i världen hade kunnat ge det välstånd vi har idag åt en 1800-talssvensk. Ett land kan inte lyfta sig i håret.
Jesper Bengtsson är inte bara kolumnist i Aftonbladet. Han är också chefredaktör för Sidas tidning OmVärlden. Så det kanske inte är så förvånande att han resonerar så här.
