Låt oss göra ett experiment. Vi ställer fem kaniner på linje. Och så säger vi ”spring” för att se om någon av dem skuttar iväg. Vi upprepar experimentet 100 gånger, vilket ger sammanlagt 500 observationer. I majoriteten av fallen hände ingenting. Men vi fick 50 skutt och kan alltså dra slutsatsen att kaniner förstår svenska.

Den som drog ett sådant resonemang skulle inte tas på allvar. Man skulle antingen skaka på huvudet åt personen i fråga, eller le lite överseende. Frågan är då varför exakt samma resonemang ideligen förekommer i biståndsdebatten?

Efter decennier av bistånd finns det nu några mottagarländer som utvecklas. Det är inte så konstigt. Om man ger bistånd till tillräckligt många länder under tillräckligt lång tid kommer man till slut att få observationer av länder som utvecklas. Men om biståndet är en konstant faktor som i majoriteten av observationerna inte får något resultat, finns det då inte anledning att fråga sig om det svaga observerade sambandet mellan bistånd och utveckling är korrelation och inte kausalitet? Det vill säga, att det faktum att några biståndsmottagare börjar utvecklas kanske beror på något annat än just bistånd. Det kanske finns någon annan faktor som har påverkat utvecklingen, en faktor som till skillnad från biståndet inte varit konstant över tid utan som förändrats och därmed är mer sannolik som förklaring till utvecklingen?

I det här fallet har vi en sådan faktor, nämligen den våg av marknadsekonomiska reformer som svept över världen. Det handlar om murens fall, globaliseringen och inrikespolitiska liberaliseringar i Kina, Indien och en rad andra länder.

De som pekar på den snabba utvecklingen i många fattiga länder borde således hylla marknadsekonomin i stället för biståndet. I alla fall om de inte tror att kaniner kan svenska. Det tror dock uppenbarligen Yngve Sunesson i Hallands Nyheter.