”Vårt enda problem. Det är egentligen det där”, sa han och pekade bort mot minareten. Vi stod utanför den finaste restaurangen i Banja Luka, huvudstad i Republika Srpska, den del av Bosnien som bebos främst av etniska serber. Killen jag pratade med var en högt uppsatt man i det bosnisk-serbiska högerpartiet.

Bosnien är som ett minijugoslavien, med tre folkgrupper: bosniaker, serber och kroater. De vill inte leva ihop. Och landet kommer aldrig att utvecklas, eftersom de etniska spänningarna dominerar alla annan politik. Bosnien-Hercegovina som det egentligen heter (Hercegovina är främst viktigt för kroaterna, eftersom de är i majoritet där) har egentligen stått still ekonomisk och politiskt sedan kriget tog slut 1995, förlamad av de olika folkgruppernas motsättningar. B-H kommer inte att få till en väl fungerande stat eller någon ekonomisk utveckling så länge det inte finns någon grund för en nationalstat: en känsla av gemensamt syfte med statsbildningen. Staten B-H finns främst till för att undvika något värre: krig och folkmord.

Det är vanskligt att skriva om det forna Jugoslavien. Det finns alltid folk som kan frågan bättre än vi utomstående. (Jag jobbade i några år som expert på Östeuropa, var i knappt tio år tillsammans med en kvinna från Serbien, talar språket något och har varit där säkert tio gånger, både i jobbet och privat). Men här kommer mina five cents.

Det som i samhällsvetenskapen kallas social sammanhållning är inte samma sak som vänsterpolitiker menar med begreppet – små inkomstskillnader –, utan handlar om huruvida det finns en delad inställning till statens existens, ett fungerande socialt kontrakt. Sådana är bäst när de är civila, inte etniska. I fallet Bosnien saknas denna grund för en väl fungerande stat. Det etniska står i vägen för det civila. Enda anledningen till att B-H finns i nuvarande form är att omvärlden med överväldigande militär kraft såg till att få slut på dödandet och bevarade staten, som fortfrande står under ett slags förmyndarskap.

Som utomstående är det mycket svårt att förstå vad som egentligen skiljer de tre folkgrupperna åt. Bosniaker är slaver som talar serbo-kroatiska. Det är kroaterna och serberna också. De sydslaviska dialekternas gränser följer inte de nuvarande nationsgränserna. Serberna i Bosnien talar exempelvis samma dialekt som kroaterna i Kroatien (ijekavski), och inte den variant som talas i exempelvis den serbiska huvudstaden Belgrad (ekavski). Det är alltså inte främst språket som skiljer grupperna åt.

(Jag vet. Ett språk är en dialekt med en armé. Precis som serbo-kroatiskan var ett konstruerat språk med serbiskan som huvudsaklig bas är de nuvarande nationella språken i området politiska skapelser syftande till att göras så olika de andra dialekterna som möjligt. Detta är hyperkänsliga frågor, och det finns många olika uppfattningar. Men det går inte att komma ifrån att man i Banja Luka säger ”mlijeko”, precis som i Zagreb, medan man i Belgrad säger ”mleko”.)

Den vanligaste förklaringen till särskiljningen brukar vara religionen. Serberna är ortodoxa, kroaterna är katoliker och bosniakerna muslimer. Faktum är att bosniakerna historiskt sett inte är någon egen folkgrupp, utan serber och kroater som under de femhundra år som Bosnien var en del av det ottomanska riket konverterade till islam. Men under rätt lång tid spelade religionen en begränsad roll i livet i Ex-jugoslavien. Hur skiljde man då på folkgrupperna? Hur behöll man en identitet i förhållande till grannen som var lika mycket ateist som man själv, och vars namn inte alltid avslöjade vilken grupp hen tillhörde?

Ta exempelvis de serber som bodde i kroatiska Krajina, på gränsen till Bosnien. I hundratals år hade de bott där, skattebefriade i av Österrike-Ungern för att de utgjorde ett militärt skydd mot det ottomanska riket. De talade samma dialekt som kroaterna i grannbyarna och var inte särskilt religiösa. Ändå behöll såväl de som kroaterna sina särdrag. Hur det gick till och varför begriper jag inte. Det är ungefär som jag som bleking skulle gå runt och fortfarande känna mig som dansk. De var serber så till den milda grad att de utropade en självständig serbisk stat när Kroatien 1992 förklarade sig självständigt från Jugoslavien. (Den snabbaste och mest omfattande etniska resningen i Europa i modern tid ägde också rum där, när hundratusentals serber blev fördrivna/flydde från Kroatien till Serbien).

Jag tror inte det finns någon möjlighet för Bosnien att någonsin bli en livskraftig stat. En sådan kräver att människorna där faktiskt vill leva i en sådan. Det är inte fallet här. Serberna i Bosnien vill inte leva i en stat med muslimsk majoritet. De känner ingen samhörighet med landet. Risken är att Bosnien i stället kommer att få samma utveckling som Jugoslavien, där olika grupper tvingas leva tillsammans mot sin vilja. Kommunistledaren Tito byts då ut mot omvärlden. Det byggs upp ett tryck underifrån som aldrig får pysa ut och till slut exploderar det. Det vore bättre med ett självständigt Republika srpska.

Det starkaste motargumentet är att det skulle vara att belöna etnisk rensning. För den nuvarande etniska sammansättningen av Bosniens olika delar är mycket ett resultat av kriget där. Det är ett starkt argument, som dock förlorar i värde över tid. Och förhoppningen om att genom gemensamma institutioner skapa ett sammanhållet Bosnien verkar inte fungera. Nu har det snart gått två decennier. Kolla hur många bosnien-serber som spelar i det bosniska landslaget i fotboll (hittade vid en snabb genomgång en bosnien-serb här).

En högt uppsatt politiker som pekar på en minaret som den huvudsakliga politiska frågan är naturligtvis en obehaglig figur. Och att en sådan ska få sin vilja igenom känns fel. Men det verkar ändå vettigt att låta Republika srpska hålla en folkomröstning om självständighet.

EU är trots alla sina brister en mycket stark tillgång i detta sammanhang. Kroatien ska bli medlemmar nästa år. Och Serbien har fått börja förhandlingar om medlemskap. Om några år kommer serber och kroater att sitta bredvid varandra och diskutera politiska frågor precis som fransoser och tyskar gör idag. Och krig kommer att vara lika långsökt mellan de förra som mellan de senare. Desintegration kanske är en förutsättning för hållbar integration. Också i fallet Bosnien.