En Vanlig kille (SSU) reagerar på att jag skriver att hans ungdomsförbund borde ta ungdomsarbetslösheten på större allvar, eftersom det är deras moderorganisation som är huvudorsaken bakom ungdomsarbetslösheten. Som så många som är fostrade i Rörelsen har han fått en falsk världsbild och en skev verklighetsuppfattning itutad i sig. Det gäller så klart särskilt Rörelsens kärna: arbetsmarknaden. Som jag skrivit tidigare skulle svenska arbetare sannolikt ha högre löner idag om arbetarrörelsen aldrig hade funnits.
Det finns en idé om att det är det socialdemokratiska maktkomplexet och kollektivavtalen som betalar radhuset, den nya volvobilen och resan till Thailand. Så är det inte. Utan sosseri, de snedvridna konfliktreglerna och fackens alla privilegier skulle arbetsmarknaden fungera precis som alla andra marknader. Köpare och säljare skulle mötas på en marknad, vid ett överenskommet pris. Om en anställd eller presumtiv anställd inte är nöjd med de villkor som erbjuds kommer hen att vända sig till en annan arbetsgivare.
Arbetsgivarna konkurrerar om arbetskraften. De bjuder över varandra tills priset på arbete ligger alldeles under det värde den anställde kan producera. På så sätt kommer priset på arbete (lön + skatt + avgifter + förmåner) alltid att ligga precis under produktiviteten. Skillnaden mellan lön och produktivitet kommer sedan att utgöra vinst. Vinsten kommer att hela tiden närma sig noll, eftersom konkurrensen mellan producenterna om kundernas gunst kommer att se till att priserna är så låga som möjligt i förhållande till kvaliteten. Men i den process som pågår i rörelsen mot noll kommer det att finnas vinster, eftersom denna tar tid. Vinsterna används sedan till investeringar och innovationer för att öka teknik- och kunskapsinnehållet i produktionen, och därmed leda till ökad produktivitet och ökade löner. Det är därför – och bara därför – vi lever tio gånger bättre än för 100 år sedan.
Om det var så att det som avgjorde de anställdas levnadsnivå var facklig makt, och om lön var en ”rättighet”, hur kommer det sig att vi tjänar dubbelt så mycket idag som för fyra decennier sedan? Redan 1970 hade Socialdemokraterna innehaft den politiska makten i decennier, och hade lätt kunnat lagstifta om ”rätten” till 30 papp i månaden. Varför gjorde de inte det?
Vi köper mat av Icahandlaren på samma sätt som arbetsgivarna köper arbete av arbetstagarna. Icahandlaren och hans leverantörer hade lätt kunnat sätta priset på ett kilo köttfärs till 200 kronor. Då hade få av oss köpt det. Vi hade köpt något annat kött, eller gått till affären bredvid. På samma sätt hade Icahandlaren inte velat sälja någon köttfärs till oss om vi hade gått in i butiken och föreslagit ett pris på två kronor kilot. Priset sätts inte av någon förhandlingsmakt, utan av konkurrens och jämvikt.
Arbetarrörelsen vill inte ha någon konkurrens på arbetsmarknaden, eftersom de tror att det skulle leda till lägre löner. Det skulle det inte. Inte för dem som arbetar idag. För dem skulle priset på arbete ligga ungefär som idag, enligt resonemanget ovan. Däremot skulle det vara möjligt att för människor med lägre produktivitet att försörja sig genom lönearbete. Det är det inte idag.
Idag ligger det lägsta tillåtna priset på arbete vid ungefär 16 000 kronor (för de allra flesta avtalsområden är det betydligt högre). Med arbetsgivaravgifter och förmåner hamnar det någonstans vid 22 000 – 23 000. Den som inte kan producera mer än det värdet blir en förslustaffär för arbetsgivaren, och blir därför inte anställd. Om en arbetsgivare anställer någon till en lägre lön än så sätter facket företaget i blockad och det tvingas gå i konkurs.
I stället är det så att arbetarrörelsens eliter inte vill att människor ska kunna arbeta till ett lägre pris, eftersom de ”inte vill se ett sånt samhälle”. Resultatet är att runt en miljon människor inte kan arbeta. Arbetarrörelsens eliter sätter alltså sina egna ideologiska preferenser för små löneskillnader framför alla människors möjlighet att försörja sig själva genom lönearbete. Det är en paternalistisk och djupt människofientlig maktordning.
Om det är så att det högsta tillåtna lägstapriset på arbete inte har någon som helst påverkan på möjligheten för dem som inte kan producera lika mycket som detta lägsta pris, varför strejkar sig arbetarrörelsen då inte fram till lägstlöner på 30 000? Avtalsrörelsen är inte någon rörelse, utan ett spel för gallerierna där facket de facto bestämmer hur höga lönerna ska vara. Arbetsgivarna har inget att sätta emot.
Arbetarrörelsens agenda handlar alltså inte om att få upp de anställdas löner, utan om att sätta en nedre gräns, om att säga att billigare än så här får ingen arbeta i Sverige. Och den som inte lever upp till dessa relativt höga krav får klara sig med bidrag i stället. Så har karteller alltid fungerat, och så fungerar även LO. En kartells själva affärsidé är att gynna dem som är på insidan till skada för dem som är på utsidan, genom att begränsa utbudet. Människorna på utsidan, de som inte får plats i det reglerade utbudet, får klara sig själva. Och detta kallar de solidaritet.
