I Almedalen blev jag bjuden på fika av några representanter för Rädda Barnen. De var mycket trevliga, men vi hade olika uppfattningar… Min kritik kan sammanfattas ungefär som mot biståndsindustrin som helhet. Varken verksamheten eller propagandan är utformad utifrån någon analytisk eller intellektuellt sammanhållen idé, utan utifrån vad medlemmarna tycker för stunden. Jag formulerade mig ungefär så här:

”Ta det här med spädbarnsdödlighet som exempel. Att barn överlever borde vara central för en organisation som Rädda Barnen. Vilka faktorer är det då som avgör spädbarnsdödlighet? Jo, den helt avgörande faktorn är ökad BNP per capita, det vill säga ekonomisk tillväxt. Ändå struntar ni i ekonomisk tillväxt. Alltså struntar ni i barnen. Ni är därmed en moraliskt och intellektuellt korrupt organisation.”

Jag försökte le när jag var färdig. De var artiga och brusade inte upp. Ordföranden svarade:

”Vi har inget emot ekonomisk tillväxt.”

Jag svarade:

”Det var inte det jag sa. Jag sa att ni sysslar med allt utom det som verkligen spelar roll. Det är som en kaviarproducent som fokuserar på konserveringsmedel och struntar i äggen och saltet. Då blir det ingen kaviar. Om ni verkligen ville rädda barn skulle ni driva frågan om tillväxtreformer i fattiga länder. Men ni räddar inte barn. Ni räddar socialism.”

Det blev tyst.