Magnus William-Olsson försöker i Aftonbladet reflektera kring demokrati, och menar att den enskilda människan måste ställas i relation till demos för att folkstyret ska få ett innehåll. Och slår sedan ett slag för den kollektivism som suddar ut den enskilda människan.

Resonemanget fortsätter med påståendet att marknadsliberalismen suddar ut den enskilda människan, och reducerar henne till en del i en stapel, i en kurva.

Så, först är problemet att människan måste ses som en del i ett kollektiv. Och sen är problemet att samtiden skulle göra just det.

Sanningen är ju att den enskilda människans makt är som störst när hon ses som ett aktivt subjekt, som en varelse med egna preferenser och förmåga att ge uttryck för dessa. Det är då vi får en demokrati värd namnet, när människan inte skuffas runt i en flock av en stark ledare. Och det är det marknadsliberala perspektivet som har denna människosyn. Det är då och där människan kan välja själv.

Man förstår så klart vart dessa tankevurpor ska leda. Till ett utfall mot ”kulturkonsumenten”, till ett upprop för den avindividualiserade kulturupplevelsen. Det är inte var och en av oss som njuter av böcker, konst eller teater. Det är vi som demos, som ett kollektiv.

Jag vet inte hur William-Olsson är som människa. Men jag gillar folk som går mot strömmen, som inte lyder och tycker som alla andra. Denna mångfald – också i kulturen – är grunden för ett demos som kan styra sig själv.

Det hela avslutas med en uppstötning om att nu när alla kan uttrycka sig i offentligheten är vi inte längre bundna till samma gamla tunga, auktoritativa instanser. Och det är så klart dåligt för demokratin, det med. Det var ju bättre när folk visste sin plats, när de lyssnade och lydde dem som enligt William-Olsson borde lyssnas på och lydas.

Herre gud. Om ni ska komma med surt, reaktionärt gnäll, kan ni inte först försöka tänka klart?