Min kompis Johan Norberg skriver, om den numera beryktade lunchen med Siv Jensen et al, att Fremskrittspartiet är som att blanda gift och mat. Jag håller inte med. Jag tycker snarare det är en sallad med skämda tomater. Låt mig utveckla (ursäkta om det blir långt, vilket det kommer att bli).
Jag erkänner: man blir inte näst största parti i något västeuropeiskt land med klassisk liberalism, i alla fall inte dragen till sin spets som i de av FrP (och Johan) så hyllade Ayn Rand-böckerna. Européerna gillar sin välfärdsstat.
Och även om FrP ibland framställer sig som ett klassiskt liberalt parti bygger dess framgångar delvis på både invandrings- eller kanske främst integrationskritik och utgiftspopulism. (Vad gäller det senare har jag för dålig kunskap i makroekonomi för att avgöra om FrP:s vilja att använda oljepengarna är bra eller dåligt. Jag noterar bara att partiet vill använda pengarna till investeringar i infrastruktur i stället för till bidrag.) Men det finns också en viktig estetisk förklaring bakom det faktum att partiet är näst störst på andra sidan kölen.
I SVT Debatt för någon månad sedan sa jag att svensk borgerlighets största problem har varit att inget av partierna har haft en framtoning som tilltalar vanligt folk. I stället har det varit direktörer, docenter, bönder och pingstvänner, medan de flesta andra har varit sossar, precis så som marxismen vill ha det.
Men det nya KD är på väg att finna något som Alliansen behöver, ett frihetsbudskap med underifrånperspektiv. Att låta vanliga människor vara i fred. Många kallar det populism, jag kallar både en ideologiskt tilltalande tanke och smart politisk kommunikation. Borgerligheten börjar fylla den lucka som saknats, något som kan ge ett strukturellt övertag i valmanskåren för lång tid framöver. I så motto är FrP en förebild för svensk borgerlighet. (Nej, detta betyder inte att KD spelar på invandringskritiska stämningar).
Även om FrP på många sätt står Höyre nära i sak är partiets slogan ”För folk flest” så långt från den klassiska högerns klubblazrar man bara kan komma. Den enskilda människan står i centrum, också den som inte har någon högre utbildning eller ärvda pengar. Partiet slår mot eliten. Förutom dragen av klassisk liberalism är det som tilltalar mig hos FrP denna estetik.
Till det kommer det politiska modet. Partiet är exempelvis kritiskt till bistånd, FN och klimatalarmism. I en tid när det mesta i politiken slätas ut till någon mittensmet är sådant klarspråk uppfriskande.
Johan medger att FrP inte är Sverigedemokraternas kusiner. Att fastslå detta var ett av syftena med besöket. Under mötet i Nordiska rådet i veckan sa Siv Jensen att hon för allt i världen hoppas att Sd inte kommer in i Riksdagen. En god beskrivning av partiet får man för övrigt i detta blogginlägg.
Ändå är det det här med invandringen som får de flesta att ta avstånd från FrP.
For the record: jag har ägnat flera år av mitt yrkesliv åt att arbeta för mer invandring till Sverige. Jag håller alltså inte med FrP i denna fråga.
Icke desto mindre: Välfärdsstaten går inte att kombinera med öppna gränser för människor. Det finns alltså ett faktiskt och intellektuellt dilemma få mainstreampolitiker vill kännas vid, eftersom båda de två huvudsakliga svar som finns är politiskt svåra: antingen stänga gränsen eller montera ned välfärdsstaten.
För mig är valet lätt, jag gillar ändå inte välfärdsstaten. Och jag ser till och med invandring som ett sätt att få den att krympa. FrP gör motsatt bedömning, vilket inte minst beror på att partiet verkar i en politisk realitet som jag och Johan inte behöver bry oss så mycket om, eftersom vi inte söker stöd hos några väljare. I Sverige låtsas partierna, åtminstone i retoriken, som att detta dilemma inte finns. Men samtidigt inskränker vi i praktiken flyktinginvandringen, och gör alltså ett val i dilemmat utan att berätta om det för väljarna.
Jag håller med Johan om att en del av de uttryck som detta budskap ges av FrP är osmakliga. Men FrP är inget enfrågeparti. Jag tycker lika illa om delar av de nya Moderaterna, som deras omfamnande av den socialdemokratiska samhällsmodellen och flörtandet med LO. Detta hindrar dock inte att jag blir glad om de vinner valet, att jag går på deras övningar, är kompis med många moderater eller till och med känner stark samhörighet med partiet och försöker bidra till en ny borgerlig valseger nästa år.
Och då tror jag att vi äntligen kommer till pudelns kärna:
Bör vi se på invandringspolitiken som den fråga som avgör om ett parti är anständigt eller inte? Det menar Johan, och flera andra jag pratat med, men utan att egentligen motivera varför.
Är det värre att göra det svårare för människor att ta sig in i ett land, än att beskatta människor som bor där till mer än 50 procent? Jag är inte så säker på det.
Johan avfärdar Siv Jensens påstående att hon av princip är för fri invandring, genom att hänvisa till partiprogrammet. Då måste han ha läst selektivt. Jag citerar ur samma program:
På prinsipiellt grunnlag burde det ideelt sett vare en friest mulig bevegelse (rörlighet) over landegrensene, av varer, tjenester, kapital og arbeidskraft. Dette forutsetter imidlertid at mennesker bosetter seg i Norge uten automatisk å få velferdsrettigheter som belaster norske skattebetalere. Flere tiår med en sosialdemokratisk integreringspolitikk som passiviserer og ikke stiller krav til mennesker som kommer til Norge, har skapt sosiale problemer og uheldige kulturelle spenninger i samfunnet. På grunn av dette kan man ikke videreföre dagens naive or uansvarlige innvandringspolitikk. Norsk innvandringspolitikk må legges om, og må sörge for at invandrere integreres i det norske samfunnet or respekterer de grunnlegende frihetsverdier Norge bygger på.
Och så det här med pragmatism. De flesta ideologer har problem med alla partier. Som klassiskt liberal röstade jag i många år på Moderaterna, någon gång på Folkpartiet och senast på Centern. Det mest spännande i svensk politik sen valsegern är helt klart det nya KD. Man kan göra som många av mina vänner, helt strunta i partipolitiken, eftersom ”de ändå är sossar allihop”.
Och det är sant, det finns inga nordiska partier som över huvud taget är i närheten av klassisk liberalism, varken i retorik eller i praktik. Förutom FrP.
Jag låter inte några skämda tomater stå ivägen för en i övrigt mustig sallad. Medan Johan rynkar på näsan och skjuter ifrån sig tallriken plockar jag bort de röda frukterna och smakar nyfiket på resten.
