Jag har alltid sagt att jag snarare röstar mot arbetarrörelsen än för borgerligheten. Det är därför med ett stort mått av tillfredsställelse jag betraktar sönderfallet. S får under 28 procent, en rad s-toppar tar avstånd, Kommunals Handels före detta ordförande Ninel Jansson ger sig på Göran Persson och Mona Sahlin sågar konservatismen i facket med en gäspning.

Det är inte bara det att sosseriet inte har några idéer. Rörelsen verkar helt lamslagen, och hamnar i fel tonläge i stort sett varenda sakfråga. Det skakar av frustration så att det rasslar i de länkar som utgör järntriangeln mellan Sveavägen 68, Norra Bantorget och Helgeandsholmen. Det ska bli så härligt att betrakta inbördeskriget efter den historiska förlusten, förnedringen, normaliseringen av Sverige.

Som Gudmundson mycket riktigt påpekar på SvD:s ledarblogg är det ett paradigmskifte vi ser. Och fallet stämmer in med hur dominanta partiers sammanbrott beskrivs i den statsvetenskapliga litteraturen. När enpartidemokratiers ledande kraft inte längre har tillgång till makten kan den inte längre upprätthålla sina patron-klientrelationer. Individer, byråkratier och intressegrupper börjar förhålla sig till det dominanta partiet som till vilket parti som helst. En riktig konkurrensdemokrati har skapats. Det känns så bra, så bra.