Under den franska efterkrigstiden spelade begreppet ”collabo” en central roll. Det var slang för collaborateur, bokstavligen ”någon som samarbetar”, men i realiteten ”medlöpare”. Det handlade naturligtvis om de fransmän som samarbetat med den nazistiska ockupationsmakten. I hela Västeuropa var uppgörelsen med nazismen och dess hantlangare central för vår identitet, för att vi i framtiden skulle hålla en civilisationens ogenomträngliga gräns mot det barbari som denna ideologi stod för.
Även om den rasistiska fascismen numera visar sitt fula – men modererade – tryne här och där i Europa, har de postnazistiska partierna spelat en undanskymd roll. Därför har avståndstagandet från nazismen i politikens mittfåra varit enhälligt och samstämmigt. Politikerna har inte behövt ta hänsyn till några nazismens kusiner.
Att så inte är fallet när det gäller den andra stora folkmordsideologin, kommunismen, har vi påmints om i dagarna. Dels har vi Stasiprästen i Norrland som har förstört liv genom att ange människor till den östtyska motsvarigheten till Gestapo. Det leder till någon rubrik här och där, men inte till någon större upprördhet. Att DDR var ett land många socialdemokrater beundrade, och att dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna hade nära relationer till förtryckarregimen där talas det mindre om, bortanför SvD:s ledarsida vill säga.
Det andra fallet är den skadeglädje som många twittrare uttrycker över att KDU:s ordförande Aron Modig sitter fängslad på Kuba.
Det är fortfarande, nästan ett decennium efter att dåvarande vänsterledaren, kommunisten Lars Ohly, lämnade svensk-kubanska föreningen, legio att raljera om dem som sitter i förtryckares fängelser. Det faktum att ett helt folk sitter fängslat i ofrihet och fattigdom av en kommunistdiktatur slätas över, just för att diktaturen är kommunistisk.
Man kan bara hoppas att det kommer en tid när dessa medlöpare, dessa diktaturens kreatur, betraktas på precis samma sätt som de franska kollaboratörerna, och som den ungerska 97-åriga nazist som arresterades häromdagen.
