Stalins bortgång betyder att det ryska folket förlorat sin ledare. Redan härigenom får det som inträffat en världshistorisk betydelse. Stalin har, måhända mer än någon annan personlighet i den ryska historien, omvälvande förändrat förhållandena inom sitt land, och hans politik har avgörande påverkat världssituationen.

Stalin har varit, och kommer under lång tid framöver att förbli, föremål för hängiven dyrkan av miljoner människor. Miljoner andra har betraktat honom med bitterhet och fruktan. Likgiltig var han för ingen.

Den kommunistiska läran har visat sig elastisk nog att duga som en ideologi för den moderniserade, expansiva världsvälde som har framträtt på det gamla kejsarrikets ruiner.

Krigsårens förödelser svetsade samman Ryssland kring Stalins person. Förvisso ökas dess sorg över ledarens bortgång av oron inför framtiden.

Så uttryckte sig Sveriges statsminister Tage Erlander (s) när en av historiens värsta förtryckare och massmördare, Sovjetunionens kommunistdiktator Joseph Stalin dog år 1953. Det vände sig i magen på mig när jag hörde det i radion häromdagen.

Inte ett ord om massterrorn. Inte ett ord om Gulag. Inte ett ord om massdeportationer, om nackskott på tiotusentals oskyldiga eller om tvångssvälten i Ukraina. Miljoner dödsoffer tegs ihjäl. Den totalitära maktens godtycke över liv och död.

Det ryska folket hade inte ”förlorat sin ledare”. Det hade blivit av med den blodigaste tyrann det någonsin hade upplevt. För övrigt bestod Sovjet inte bara av det ryska folket, utan av 15 delrepubliker, varav tre ockuperade baltiska stater.

Erlander uttrycker i det närmaste beundran över kommunismens ”elasticitet”, och tycker nog att tsarväldet berättigade de ofattbara övergeppen. Ord som diktatur, förtryck eller totalitarism lyser helt med sin frånvaro i Erlanders kommentar.

Tänk om en borgerlig partiledare hade uttryckt sig på samma sätt om Hitler. Det är mot denna bakgrund man ska se dagens socialdemokratiska vurm för demokrati och mänskliga rättigheter. Fy!