För tio år sen var rätt många ungdomar himla arga över ”den globala ordningen”. Marknadsekonomins spridning över världen var urkass, tyckte de, och det behövdes mer ”rättvisa”. Internationell handel var dåligt, utländska direktinvesteringar något lurt och global kapitalism något hemskt och otäckt. Men det var som vanligt i denna sortens rörelse; det handlade mer om vaga stämningar och gruppdynamik, estetik snarare än intellekt, känslor i stället för kunskap.
För redan då, för tio år sen, visste vi att världen var på rätt väg, när det gäller fattigdom, spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd. Siffrorna fanns där redan då, om de bara hade orkat titta efter. Världen stod i början av det största språng i mänsklig livskvalitet vi någonsin skådat. Ungdomarna hade helt enkelt i grunden fel i sin analys. Det de såg som det stora problemet, världskapitalismens spridning, var i stället lösningen på det mesta som upprörde dem. Inte minst gäller det fattigdomen. Numera är siffrorna ännu tydligare. Som jag visade här har den extrema fattigdomen mer än halverats sedan 1990, och är på god väg att utrotas.
Nu verkar det som att många blir upprörda över att Timbro tio år efter Göteborgs-kravallerna släpper en antologi och ordnar en fest, för att den goda sidan vann. (Med god menar jag alltså inte poliserna, utan de som vill att så många människor som möjligt ska slippa leva i extrem fattigdom och se sina barn dö.) Elin Grelsson skriver exempelvis att Timbro dansar på deras grav.
Detta för att det begicks polisövergrepp mot demonstranterna i Göteborg. Det är lite som nyhetsvärderingens geografi. En ny affär i kvarteret är viktigare än att 200 000 tusen människor slaktas i Sudan. Hur många känner till att 4,5 miljoner människor har dött i krig i Kongo de senaste decennierna? De flesta har dock sett Juholts piratkopierade bälte.
Ni får faktiskt ursäkta, men världen är faktiskt större än Göteborg. Att hundratals miljoner människor slipper käka grus tack vare den ekonomiska tillväxt som kommit i globaliseringens spår är i mina ögon en långt mer central händelse än några uniformerade testosteronutbrott eller framstressade felaktiga beslut hos en polischef.
Till sist: Det var knappast Timbro som sköt den där killen. Det var knappast Timbro som skickade fram hästar och batonger. Det var knappast Timbro som stod där och musklade sig utanför Wittfeldtska. Man kan faktiskt ha en fest för att fira den globala fattigdomens marginalisering utan att glädjas över ordningsmaktens övertramp.
