LO-bossen Wanja Lundy-Wedin redovisar på DN Debatt en undersökning bland medlemmarna. Bland annat framkommer följande:

• De största samhällsproblemen är arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och inkomstskillnader.
• Endast en av tio LO-medlemmar håller helt med om att politiken kan lösa vardagsproblem.

Hur reagerar LO-chefen på ovanstående? Man hade kunnat förvänta sig ett öppet resonemang om att medlemmarnas preferenser innebär svåra målkonflikter:

1. Den extremt sammanpressade lönestrukturen i Sverige bidrar till ökad arbetslöshet bland lågproduktiva. Det innebär att det finns en konflikt mellan ”minskade klyftor” och alla vuxna människors möjlighet att försörja sig själva genom lönearbete. Då måste man välja att låta den ena prioriteringen stryka på foten för att lösa den andra. Det duger inte att stoppa huvudet i sanden för att det är ideologiskt obehagligt. I vilket fall är det oansvarigt att inte låtsas om att konflikten existerar.

2. En rörelse som har politikens möjligheter i centrum kan i längden inte bestå av en överväldigande majoritet medlemmar som misstror politikens möjligheter. Det är ett problem för arbetarrörelsen.

Men icke sa nicke. Något intellektuellt hederligt och spännande resonemang fick vi inte. I stället blev svaret att tron på politiken måste återupprättas bland medlemmarna. Dessa är uppenbarligen till för LO i stället för tvärt om. Att endast hälften av dem röstar på sossarna ser hon inte heller som något problem.

LO är Sveriges utan jämförelse mest destruktiva politiska kraft, ur såväl ett arbetsmarknadspolitiskt som ur ett demokratiskt perspektiv. Sannolikt hade Sverige varit ett land med fräschare demokrati och högre levnadsstandandard om organisationen aldrig hade existerat.