på denna bloggen snart. Det blir färre foton från stan och fler från skogen. Mycket enkelt. När jag är i stan uträttar jag mina ärenden – och sen åker jag hem. Det är för mycket affärer och för många shoppare med en massa kassar och skrikande barn. När jag kommer hem tar jag kameran med mig och går ut i skogen.

.

Vi jagar för mycket, vi människor. Livet vill flyta i ett lugnare tempo än det vi har skruvat upp det till. Och varför? Blir vi lyckligare för att vi rusar runt som ystra vårbäckar HELA tiden?! Förresten, vi är snarare maniska än ystra…

.

Detta vackra skådespel bjöds vi på, jag och min vän. Vi går ofta ut i skogen och bollar tankar och idéer. När vi inte leker Tarzan och Cat-Woman…. Eller nåt. Det är tur att jag har någon att bolla alla mina tankar med. Även om jag bloggar mindre om just det, då… Fast jag behöver snabba svar, direkt…

.

Jag vet inte om det syns hur vackert detta trädet är. Det har vuxit ihop med berget. Och vuxit runt det, som om det kramar den jätte-stora stenen. Jag får väl gå dit när det är ljusare nästa gång….

.

Ok, då. Bara för att ni tjatar… En bild till på solnedgången. Vackrare än vackert. Nya kläder tröttnar man på. Men solnedgången är ny varje kväll. Och skogen antar nya skepnader i olika ljus.

.

Jodå. Jag tycker fortfarande att människor med glitter i ögonen är vackra. Levande människor är det bästa som finns. Mötena. Vi får väl se. Jag ska in till stan imorgon….

.