Jag lägger ner Sherlock Investigations. Den här bloggen har muterat och fått egen vilja, vilket jag inte finner mig i.

Saken är biff i framtiden får du helt enkelt söka dig elsewhere - No shit Sherlock?!

Humör: Mellow
Soundtrack: Rufus Wainwright – the Tower of learning

Så. Jag har märkt en pågående trend här på min blogg. Jag som ändå började riktigt bra med några soon-to-be-classics som bland annat skyltdockorna som fick fett.

Vad är det då jag syftar på egentligen? Mjo… Jag har idag insett vilken dumphåla för sorgliga inlägg Sherlock Investigations har blivit och då menar jag inte sorglig som i buhubuhugråtagråta utan som i riktigt dåligt. Och inläggen verkar bara bli sämre och sämre.

Okej. Ibland lyckas jag kanske producera något som i jämförelse ser ut som ett guldkorn. Men på det stora hela missar det där med substans.

Jag har helt enkelt blivit en WBB (Whiny Blog Bitch).

För att visa lite hur jag menar har jag ritat följande diagram

Nu kanske inte det här diagrammet är helt till 100% rätt, men det visar ändå i stora drag hur jag upplever det..

Hade jag kunnat hade jag istället för att ursäkta mig rensat upp bland inläggen, läst igenom och raderat. men tyvärr verkar metrobloggen vilja skylta med mina (ibland) otroligt hjärnbefriade inlägg. Så de står kvar där de står… tyvärr. Jag menar jag skulle inte ens orka läsa min blogg om det inte varit för att den är just min. Nu måste jag läsa den… och skämmas lite grann.

Nu tänker jag ta en liten paus och tänka igenom vad det faktiskt är jag vill skriva om i framtiden… om jag vill skriva någonting alls.

Eventuellt på återseende!

^{Den där om att ändra Jenny till Jonny (c) den där om Jenny}

Och vem önskar inte att hon kunde göra det samma? Men vem har inte pengarna. Just for the record: jag är fastnaglad vid tvättmaskin och torktumlare as we speak. och det är fan inte så kul när solen gassar.

Så sitter man här och väntar på att tvättmaskinen ska bli klar med sitt eviga snurrande eftersom jag hjärndött nog slängde in allt jag äger i den där maskinen.

Ute skiner solen och jag sorterar tvätt. Rättvist? Knappast.

Så får man ett mms från käre, gamle Calle ponken där sol och sällskap blandas med vatten. Tacka fan för att dom inte har saltvatten där uppe, annars hade jag kunnat bli riktigt avundssjuk.

En chans för mig att avreagera mig lite och vräka ur mig ett eget:
Men ditt jävla as!

High five till mig!

Jag vill ha!

^{Bild: Food Virgin}

Haha.

Har jag inte ursäkter till allt?

Humör: Irriterad
Soundtrack: Frankie Valli – Beggin’ (Pilooski edit)

Var tusan tog mitt ”äh fuck it. Det löser sig” tänkande vägen? Varför blev alla komplex så stora och så enormt känsligt igen?

För att citera mig själv:

Och jag skiter fullständigt i om hängslen funkar på catwalken eller inte. Jag har ärligt talat inte heller tid för att kolla upp det. Jag ska först och främst leva.

Jag bär mina hängslen med stolthet och nyvunnen självrespekt. Mina hängslen är minnsann inga vanliga hängslen. Mina hängslen är min tapperhetsmedalj. Yes.

HIGH FIVE för mig!

Okej. Så jag gillar MySpace. Ja, det gör jag. Det bästa med MySpace är att man kan se när en person har läst ett mail som man skickat. Lite som leverensrapport på mobilen, fast mycket händigare.

Så vad tror vi om följande?

Tydligen var det inte värt att svara på. Nej, nej. Ja, ja.

Om jag ska tolka det, som jag tolkar det så tyder det på att förslag 1 var det som låg närmast sanningen. Artig fråga, brutalt avslut.

BIG FAT STALKERVARNING PÅ MIG!
High five för det!

Humör: Nyvaken och trött
Soundtrack: -

Igår fick jag det svaret som jag väntat på enda sedan sekunden jag tryckte på skicka. Men nu när det väl landat i min ”inbox” känns det aningens för casual för att jag faktiskt skulle vilja ha det. Isch, isch.

Följande två meningar sätter dock hjärnan i arbete:

Så länge man fortsätter med frågor så vill man ju också fortsätta konversationen, eller hur? Men känns inte meningen under rätt… avslutande? Som om ”ja eftersom vi inte kommer ses nåt mer så är det väl lika bra att jag säger det här nu då.” Då skulle frågan innan endast tyda på artighet och bra uppfostran.

Eller skriver han om den finfina skolfrökensavslutningen just eftersom han är artig och väluppfostrad? Att det är mer ”eftersom jag inte kommer att få träffa dig, trots att jag vill” än ”hej då. nu behöver jag inte säga mer”.

Jag hänger inte med. Näe, jag förstår verkligen inte.

Humör: Nervöst uppåt och absolut inte trött
Soundtrack: Rufus Wainwright - Cigarettes and chocolate milk

Jag förstår inte. När det väl händer någonting i mitt liv och någonting som varit väldigt tyst och stillastående helt plötsligt ger livstecken. Då finns det ingen där som kan hjälpa till med analysen… eller i alla fall höra mig klaga på hur jävla casual allt verkar.

Vad hände med passionen?