Ja, jag vet inte exakt hur många gånger jag gjort det här nu…

My Invitation, No shit Sherlock?! och Papercuts kommer samlas under en och samma flagga. Jag orkar inte ha tre bloggar och jag orkar inte med metrobloggen. Jag flyttar.

Tack till alla som läst.
Tack till alla som tänker fortsätta läsa.

Tack och hej för mig.
Lyfter på hatten!

Efter ett års uppehåll med terapin fann jag mig idag åter tillbaka i en aldeles för stor stol, ansikte mot ansikte med en människa som läste mina beteenden och som nickande skrev ner vad jag berättade. En människa som lyssnade, frågade, men som inte dömde.

Det gick förvånatsvärt bra. Jag grät. Jag visste att jag skulle gråta. När jag väl öppnar locket till den svarta lådan kommer tårarna av sig självt. Mest utav lättnad, men också för att det där som rivit i det inre rummen helt plötsligt blivit så verkligt. Plötsligt har mörkret förvandlats från det abstrakt till konkret. Som om jag kastat upp en blykula på golvet och nu kan vända och se på relativt opartiskt. Det där som tryckts undan tas itu med och går helt plötsligt att förstå.

Så jag satt där och grät och spydde ut mitt liv, mina tankar, mina demoner för en främmande människa. Jag trodde att jag skulle ha svårt att öppna upp, jag har svårt för det där med att öppna upp. Jag tycker att det är skitjobbigt. Men det kom och det gick av sig själv. Jag kände mig trygg där bakom den stängda dörren. Nästan tryggare än vad jag gjorde hos min förra terapeut.

Då rörde sig om min ätstörning. Nu rör det sig helt enkelt om att ta itu med mitt otroligt skitdåliga självförtroende, som faktiskt hindrar mig från att leva.

Efteråt kände jag mig totalt utpumpad, men nöjd. Så nöjd att jag gick och köpte mig en bukett med gladiolior och som kanske inte var billig, men som jag kände att jag förtjänade.

Nu sitter jag och är så lättad att tårarna rinner och jag känner mig hoppfull. Äntligen anas ljuset.

Här sitter jag i all min ensam- och bitterhet och läser hög efter hög med material som av en eller annan anledning inte blivit läst.

Min TV (yes, jag har äntligen fått min digitalbox!) visar gymnastik, men jag kan inte med att avundas dessa små snärtor som hoppar omkring i baddräkter och deras vidrigt smidiga små utbrott. Det hela ser rätt patetiskt ut och jag brukar annars tycka att det hela ändå är rätt häftigt. Jag tycker att det säger det mesta.

Jag hade precis tänkt att skriva att min dator spelar någon slags blandning av Jens Lekman och allmän-emo, som jag själv faktiskt inte förstår mig på, men som representerar Söndags-Sherlock. Jag hade tänkt att skriva att jag skulle sitta här och lyssna på konstig musik och tycka synd om mig själv.

Men så bestämmer sig Texas för att inte gå rundturen och vill fika istället. Så jag flyr från dålig musik och muskelknuttor som hoppar runt på en matta.

Alltså; bloggen uppdateras sen!

…bakat bröd.
…försovit och sovit över min tvättid.
…återupptagit kontakten med en barndomskamrat
…strukturerat upp vardagen någorlunda fint

Min novell börjar ta form i mitt huvud. Men jag behöver lite hjälp och därför har vi en snabb omröstning.

Bör novellens ”hjältinna” heta Freya eller Saga?

Det skulle nog kunna klassas som en undomgs-/nästan vuxen-bok, baserat på mig (egoegoego) och mitt leverne. Självupplevt blandat med lite påhitt och lite what if’s.

Men alltså; Freya eller Saga?

Idag är jag ett ledset barn. I alla fall väljer jag att illustrera mig själv på så vis. Varför? Jo, för jag har haft feber hela dagen. Jag har legat på soffan hela dagen och tittat på två säsonger Scrubs.

Enda gångerna jag egentligen rest på mig har varit när jag fyllt på temuggen… och sånt borde man inte få göra själv, när man känner sig lika ynklig och skitenliten som jag.

Jag har en hel och orörd kladdkaka i kylen och jag har glass i frysen. Vad jag inte har är någon som vill komma och hålla en febrig Sherlock sällskap och skratta åt plumpa och förvirrade feberskämt. Trots att det bjuds på kladdkaka och glass! Ibland förstår jag inte hur folk prioriterar. Jag menar… hallå?!

Ja, idag är det verkligen syndast i världen om mig och jag älskar att martyr-gny!

Jo, för bara några minuter sedan publicerade jag inlägget där jag utgick från att ”ett steg i taget, ett steg i taget, ett steg i taget – HEJ!” skrevs av James och Karin. Sedan lade jag pannan i djupa veck… för trots allt kunde det ju lika gärna varit hjärnorna bakom Tigertåget och Mamma Mu och Ketchupsången.

Jag vill bara meddela att pannvecken är uträtade.

Efter en snabb googling hittade jag till James (som i James och Karin) officiella hemsida. Där går det bland annat att läsa att James har vunnit en grammy - grattis James – och att James’ dotter Helene blev Örebros Lucia. Huruvida James’ bakgrund i musikindrustrin spelade någon roll i övervägandet av Lucia, samt i hur många år James’ dotter Helene har fått vara Lucia förtäljer inte historien. På hemsidan kan man också hitta fyndiga formuleringar som till exempel:

^{”Det handlar mycket om relationer och är till stora delar skrivet ur kvinnors perspektiv. Det är lite Dr. Phil över det hela.”}

Men det var spår nummer 19, ”Harry’s Hare”, från skivan ”Djurens brevlåda” som var det mest intressanta och dessutom relevanta som jag fann på ovannämnda hemsida. Helt plötsligt infann sig hela versen i huvudet och den går som så:

^{”Harry har hittat en hare.
Haren heter faktiskt Herman.
Här kommer Harrys hare.
-Hej. Jag heter Herman och är hare.
Jag har hellånga öron och hoppar mig fram, hoppar mig fram.
Hundar kan jag inte med.
De är så häftiga och hemska i humöret.
När jag ser en hund får jag bråttom.
När jag får bråttom hoppar jag två steg i taget, två steg i taget, två steg i taget
HEJ!”}

Alltså; inte alls ”ETT steg i taget, ETT steg i taget, ETT steg i taget – HEJ!” som jag först skrev. Men man får ju trots allt göra små  parafraser av stora mästerverk.

…bara så att ni vet!

Idag började med en entimmespromenad klockan strax-efter-6. Det är kallt som friggin hell klockan 6 på morgonen och jag pälsar på som en norsk bäver på Svalbard. Det är förvånandsvärt många ute och traskar klockan strax-efter-6. Jag brukar alltid tro att de enda jag ska dela morgonen med är sopgubbarna som kommer till min gård strax-innan-6… och alltid har jag fel. Det är tydligen inte bara jag som tänker att morgontimmarna ska tas till vara på… eller så jobbar de kanske tidigt. Eller så kom de aldrig hem kvällen innan… kanske har de inte ens ett hem. Jag vet inte. Jag spekulerar inte ens. Mitt huvud klarar inte för mycket information så tidigt som klockan strax-efter-6. Ja, jag är rätt nöjd.

Sedan åt jag frukost… vilket påminner mig om att jag ska baka bröd idag igen, vilket i sin tur inte riktigt hör hit… men ja. I vilket fall. Jag hann till och med med en timmas rekreation (läs: småsova) innan jag drog till Universitetet.

Väl på universitetet var jag duktig. Jag skrev (för en gångs skull också det jag skulle!), jag lyssnade och jag kom med svar. High five mig! Jag åt, jag drack och jag diskuterade. Inte särskilt upphetsande med andra ord… och i morgon är det dags igen. ”Men det är analt…” som man säger.*

Jag skrev ut ett CV som jag sedan lämnade på Body Shop. Det här blir bra, tänkte jag. Här vill jag jobba, tänkte jag också, men det tar vi sen. Ett steg i taget, ett steg i taget, ett steg i taget, HEJ!, som barndomsmusikerna James och Karin sjöng. **

Under de senaste dagarna, om det faktiskt inte till och med är veckor, har jag blivit otroligt medveten om hur jag slänger mig med idiomatiska uttryck till höger och vänster. Helst också egna sådanna och helst sådanna som har med djur att göra. Som att ”frysa som en utter”, ”sova som en säl” osv. Ingen reagerar så jag utgår från att de förstår.

Idag hette det att ”frysa som ett ägg” och ”sova som en pälsboll”. Ja, jag är rätt nöjd. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska säga härnäst, men det gör det hela mycket mer spännande. Ibland blir jag förvånad. Ibland blir jag nästan så nöjd att jag skulle kunna nicka lite självgott åt mig själv eller säga ”där fick jag allt till det, höhö” och boxa mig själv lite manligt lekfullt på ena axeln. Men det gör jag ju såklart inte. Det vore ju konstigt.

…men ibland är jag bra bra!

^{* Kommentera inte detta. Det är ett insiderjoke. Det fattas bara av folk som ska fatta. Så kommentera det inte. Om du ändå kommenterar, så fatta insiderjoke’t. Det blir inget kul annars.}

^{** …eller om det nu var Mamma Mu’s mamma och pappa? Jag minns inte riktigt riktigt. Lösningar tas tacksamt emot!} 

Här sitter man i all sin ensamhet, bär alldeles för stora strumpor och saknar havet.

Mest av allt saknar jag havet. Kanske inte mest av allt i hela världen. Men just nu mest av allt i Hemstaden i alla fall… och det räcker för att melankolin ska infinna sig.

Jag mår som bäst på Västkusten. Jag mår som bäst isolerad vid havet. Tillåt mig att vara en kräsen och gnällig fuck; jag mår som bäst på Måseskär.

…you do the google!

Ja. Nu står frukostbullarna i ugnen och blir finfint gyllenbruna. Det här var den bästa idén på länge. High Five mig!

…och jag måste seriöst sluta säga high five till allt.