Jag är då ett arbetsredskap. Ibland ett stämjärn, andra gånger en fluffigt god filt att svepas in i. Eller en mamma-mamma som tar hand om.
Bara det att detta arbetsredskap själv är ett litet psycho.

It gets one to know one.
När patienten M berättar om sin sociala fobi, som tar hela hennes dag i anspråk. Hur hon tar sig ut från sjukhusets väggar, får ej passera över ett övergångsställ. Är förbjuden att gå in i en affär och fullfölja shoppingen om där är mer än en person före henne i kön. Då måste hon rusa. Och faktum är ett nederlag. 
Tillbaka till sjukhuset.
Ett försök till gör hon, fastän hon är rätt slut i benen. Hon får nämligen inte åka buss, enligt hennes reglemente. Så skulle denna M äga en stegräknare så skulle hon vinna kommunens alla stegräknartävlingar och kunna äntra prispallen med råge. Hon måste GÅ GÅ överallt.

Jag berättade min historia:
Hur jag i gymnsiet hade en redovisning i ämnet filosofi som skulle göras en dag. På morgonen fick jag sådan faktisk panik att jag, istället för att åka och genomlida denna skärseld stå-framför-klassen-och-prata, så tog jag en väska och drog till Stockholm.

Och här är jag, på psyket, och får denna tvångsmässiga M att tokskratta: Du är fanimej värre än jag!!!!

Ikväll är jag Konung. Könsbestämningsfel visserligen, men det kan vara skönt att vila från Prinsesseriet ibland.

En timme senare ringer hon mig och vill veta vad det var för mediciner som hon egentligen hade haft när hon var inneliggande. Jag informerade henne Si å Så och Det å Det.

Jag: Hur mår du?
Hon: Skit.
Jag: men du larmar väl om det inte blir hållbart?
Hon: ……….
Jag: duu?
Hon: Nej, det här var sista gången.
Jag: (hittar inget effektivt paketlösningssvar)…. nå, jag hoppas att vi ses någon gång i Shoppingcentrat.
Hon: ja. Vi får se.

You can´t win them all.
Men satan ta henne om hon hittar på nåt jävulskap. Då slåååår jag henne.
Hårt.

Känsla av oro och kroppslig spänning som är förenade med hot eller fara är något som alla upplever. Vid livshotande fara stiger rädslan snabbt till intensiv ångest. Plötslig påkommen ångest av denna typ kallas för panik. Att få dessa käslor utan att det finns någon fara är en stor del vad panikångest handlar om. Panikångest är ett tillstånd som är känt sedan länge, och det omnämdes redan vid 1800-talets slut. Den första ”attacken” kommer ofta som en blixt från klar himmel och man tror vanligtvis att det är något fysiskt fel med livsfarlig utgång. Känslan av att tappa ”kontrollen” är också stark.
Nå…
Att detta tillstånd skulle kunna avskrivas som något själsligt och övergående per automatik är bullshitt.
Kroppen befinner sig i ett mycket fysiskt påtagligt tillstånd som kan leda till katatoni, det vill säga oförmåga att ens röra på ögonfransarna i rädlsa för att upplösas i ett katastrofmoln och försvinna ner i ett slags djävulens tuggande käft-gap.
G har plågats av detta en hel eftermiddag, med en grand finale framåt kvällen. Benen bär inte, hyperventilation som inte går djupare ner än till halsgropen ungefär.

I morgon kommer G att genomgå en ECT. Elchocksbehandling, som förhoppningsvis kan häva detta helvette. Jag är med dig G inatt, i mina tankar. Och när du kramade min hand tills det knakade i lederna infinner sig känslan av att agera livboj, rent fysiskt.
Och…

En del människor är för DUMMA för att ha ångest. Andra drabbas, obönhörligt och utan pardon.

Jag duttar. Jobbar på ett vis som inte alltid känns tillfredsställande. Mata folk med ångestdämpande medel som alternativ till att sitta och prata. Visst, jag tar mig tid, en stund för de allra flesta. Kramar. Lyssna. Sätta moderliga gränser. Uppfinna straegier för att klara stunde och dagen.

Molekylerna i hjärnan får en kortslutning-light, men på något vis när mitt pass och mina åtaganden skall överlämnas till kollega så kan jag släppa taget. Komma hem och vila. Och i morgon: samma-samma.

Psykiatri = sista utposten för människor som mår SKIT, och vi ska förbannemej vara där, redo. Inte gömma oss i avlägsna dokumentationsexpeditioner. Nopp.

Ta hand om er, lova.

Man kan dricka tills blodomloppets alla små molekyler badar i sprit. Nu menar jag inte ett sånt där krogfylleslag där man efter att ha hjälpt restauranpersonalen att stänga stället och man på hemvägen trycker i sig tre kokta med bröd.

Prognos: inge-bra.

Tyvärr.

Du som ringer, du som har lyckats hitta det där förbannade numret till rätt instans där någon överhuvudtaget svarar, får beskedet ”det finns ingen plats på slutenvården just nu”.

Nehej, tack då.
Ungefär som att bli nekad en åtråvärd plats invid Stureplan en fredagkväll.

Så…
Du får helt enkelt hantera din ångest bäst fan du vill. Tänka på annat. Återkomma i morgon.

Man bör vara mycket stark och frisk för att få bekräftat att man är mycket svag och sjuk.

Jag önskar inget hellre än att det fanns Drop-Inn-Retreats för människor som nästan är sjuka i huvudet på grund av ensamhet. Tre-fyra dagar av omsorger, bra-prat och jättejättegod mat.

(min väska står redo.)

Att vara bipolär är som att ömsom bo på Gröna lund, ömsom vara bosatt i en klädkammare utan belysning.

Klädkammarvarianten:
* Ökad energi och förhöjd aktivitetsnivå.(shoppa shoppa å shoppa).
* Mer prat, högljutt och snabbt. (sitt gärna på bussen och snacka mobil så att a l l a får veta hur många liter mjölk som ska inhandlas.)
* Nedsatt sömnbehov. (onlajn, onlajn och mera onlajn.)
* Ohämmat och okritiskt beteende, impulsivitet. (REA! SALE!)

Jag satt just inatt och höll en människas avmagrade hand. Klockan var 03:15 och genom altanglipan hörde vi nog båda de där ettrigt oövervinnliga småpippisarna börja sin lovsång.
Elvis-låt?
BackstreetBoys-dunk?
Taubeindränkt havsbrustrudelutt?

Eller vaddå. Dom lät. Dom sjöng. Dom var vakna. Och dom levde, tydligen.

Jag vet. Den där fula, lätt rektangulära batterdrivna, kommer, om vaktmästaren gör det som börs, övervinna oss båda. Och rikast av alltings frågor är den som inget svar går att finna.

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic till I’m gathered safely in
Touch me with your naked hand or touch me with your glove.

Lyrics: Leonard Cohen