Jag satt just inatt och höll en människas avmagrade hand. Klockan var 03:15 och genom altanglipan hörde vi nog båda de där ettrigt oövervinnliga småpippisarna börja sin lovsång.
Elvis-låt?
BackstreetBoys-dunk?
Taubeindränkt havsbrustrudelutt?
Eller vaddå. Dom lät. Dom sjöng. Dom var vakna. Och dom levde, tydligen.
Min lätt solbrända och relativt släthudade hand i samstämmad vetskap:
Livet tar dig närhelst det behagar.
Och gärna på ett allt annat än behagfullt tillvägagångsvis.
Jag överlät hela fågeloperetten till magermänniskans ära. Så Nåååbelt.
Om vi genom våra hudar strömleder varandra? Du får mitt och jag kan iklä ditt och dig. Sommarens marknader börjar snart realisera: dagarna, drömmarna, fantasisummorna gör oss halvsidesblinda, immuna mot all den sköra körande sång utom oss, där greppet som sökts, svarat. Jag är just i detta nu hos dig, för dig, i dig, beredd att leka byta-loppissaker.
Jag vet. Den där fula, lätt rektangulära batterdrivna, kommer, om vaktmästaren gör det som börs, övervinna oss båda. Och rikast av alltings frågor är den som inget svar går att finna.
Då vi byta grejer! en gammal guldram mot en gul och blå handduk, mot en ……