Jag duttar. Jobbar på ett vis som inte alltid känns tillfredsställande. Mata folk med ångestdämpande medel som alternativ till att sitta och prata. Visst, jag tar mig tid, en stund för de allra flesta. Kramar. Lyssna. Sätta moderliga gränser. Uppfinna straegier för att klara stunde och dagen.

Molekylerna i hjärnan får en kortslutning-light, men på något vis när mitt pass och mina åtaganden skall överlämnas till kollega så kan jag släppa taget. Komma hem och vila. Och i morgon: samma-samma.

Psykiatri = sista utposten för människor som mår SKIT, och vi ska förbannemej vara där, redo. Inte gömma oss i avlägsna dokumentationsexpeditioner. Nopp.

Ta hand om er, lova.