Känsla av oro och kroppslig spänning som är förenade med hot eller fara är något som alla upplever. Vid livshotande fara stiger rädslan snabbt till intensiv ångest. Plötslig påkommen ångest av denna typ kallas för panik. Att få dessa käslor utan att det finns någon fara är en stor del vad panikångest handlar om. Panikångest är ett tillstånd som är känt sedan länge, och det omnämdes redan vid 1800-talets slut. Den första ”attacken” kommer ofta som en blixt från klar himmel och man tror vanligtvis att det är något fysiskt fel med livsfarlig utgång. Känslan av att tappa ”kontrollen” är också stark.
Nå…
Att detta tillstånd skulle kunna avskrivas som något själsligt och övergående per automatik är bullshitt.
Kroppen befinner sig i ett mycket fysiskt påtagligt tillstånd som kan leda till katatoni, det vill säga oförmåga att ens röra på ögonfransarna i rädlsa för att upplösas i ett katastrofmoln och försvinna ner i ett slags djävulens tuggande käft-gap.
G har plågats av detta en hel eftermiddag, med en grand finale framåt kvällen. Benen bär inte, hyperventilation som inte går djupare ner än till halsgropen ungefär.
Vad göra?
Hålla i.
Överta andningsfunktionen.
Tvinga vederbörande att andas med en påse mot munnen.
Lägga på ett tungt täcke innehållande bollar, en slags tygförsedd total omfamning.
Ge mediciner.
Tänk dig: du drömmer en mardröm, med en känsla av katastrofskräck där du inte kommer undan, inte kan fly, inte kan drämma igen dörren och säga FUCK YOU, lämna mig ifred.
Min kväll har bestått i att i princip nocka människan, i det närmsta söva ner och totalpausa tillståndet.
Jag inser att det finns en viss skala i att värdera vad som är viktigt, vad som är ett problem. Och med den erfarenheten så ter det sig ringa viktigt att gnälla över att tonåringen hemmavid ätit x antal kvällsmåltider och lämnat en söthög av disk till sin ömma moder att ta reda på.
Jag…. ja… kan inte annat än finnas. Bara-vara.
I morgon kommer G att genomgå en ECT. Elchocksbehandling, som förhoppningsvis kan häva detta helvette. Jag är med dig G inatt, i mina tankar. Och när du kramade min hand tills det knakade i lederna infinner sig känslan av att agera livboj, rent fysiskt.
Och…
En del människor är för DUMMA för att ha ångest. Andra drabbas, obönhörligt och utan pardon.
