Jag är då ett arbetsredskap. Ibland ett stämjärn, andra gånger en fluffigt god filt att svepas in i. Eller en mamma-mamma som tar hand om.
Bara det att detta arbetsredskap själv är ett litet psycho.
It gets one to know one.
När patienten M berättar om sin sociala fobi, som tar hela hennes dag i anspråk. Hur hon tar sig ut från sjukhusets väggar, får ej passera över ett övergångsställ. Är förbjuden att gå in i en affär och fullfölja shoppingen om där är mer än en person före henne i kön. Då måste hon rusa. Och faktum är ett nederlag.
Tillbaka till sjukhuset.
Ett försök till gör hon, fastän hon är rätt slut i benen. Hon får nämligen inte åka buss, enligt hennes reglemente. Så skulle denna M äga en stegräknare så skulle hon vinna kommunens alla stegräknartävlingar och kunna äntra prispallen med råge. Hon måste GÅ GÅ överallt.
Jag berättade min historia:
Hur jag i gymnsiet hade en redovisning i ämnet filosofi som skulle göras en dag. På morgonen fick jag sådan faktisk panik att jag, istället för att åka och genomlida denna skärseld stå-framför-klassen-och-prata, så tog jag en väska och drog till Stockholm.
Och här är jag, på psyket, och får denna tvångsmässiga M att tokskratta: Du är fanimej värre än jag!!!!
