Det har börjat gå över gränsen för hur mycket dumhet och halverad hjärnkapacitet man ska behöva ta under en dag. Man kan ju önska att man inte störde sig på i princip alla människor. Men det är en ganska svår uppgift när man upptäcker att två tredjedelar av befolkningen är med en extremt förenklad förklaring Dumma.
Inte för att vara en sån där bitter sak som pekar med fingrar, ungefär som en tant på en tonåring med mobil på bussen, men jag kan inte ha överseende med dumma människor som inte greppar småsaker. Småsak- ja, men trots det kan jag inte låta bli tanken på att klämma deras fingrar i en bildörr om och om igen när de små situationerna inträffar.
Förstår inte, bara som ett exempel, vem som helst att man på ett packat t-centralen inte står som en jävla propp och blockerar utpassagen på tunnelbanan? Fattar inte heller vem som helst att man då flyttar sin övergödda bakdel till en plats där man inte är ivägen. Hur kan en hel skara inkompetenta och socialt handikappade människor av en händelse ha placerat sig på exakt samma ställe?
Hade ni tänkt stå där som en flock tjocka kor länge till eller ska ni avlägsna er inom en snar framtid, säger jag inte men menar det iallafall med blicken.
Nej, det gäller att pressa sig genom människoklumpen så att man även är tvungen att andas in deras moln av snuddpåförståndshandikappadkoldioxidutsläpp.
De flesta nerver som går att trycka på störs även på jobbet där jag motvilligt måste tala med landsbygdsfolk som tror att jag antingen vill råna dem per telefon eller sälja mobiltelefon från SDK…?
Är det inte rullstolsbundne Marianne som inte kan besvara frågor för att hon är rullstolsbunden…? så är det högutbildade Britt-Marie i Åkersberga som anser att jag förföljer hennes man pga att han är invandrare och därför ”högaktuell” att besvara frågor kring vad han tycker om Icas nya jul-almanacka. 
Eller möjligtvis KrångelGösta uppe i Burträsk som anser att jag naturligtvis borde förstå att han bor i just Burträsk, som för övrigt inte ens har upptäckts av andra än den inavlade ursprungsbefolkningen, innan frågan över huvud taget kommit på tal (och självfallet ska jag även veta lite i förväg vad Gösta tycker om den nya jul-almanackan).
Eller den egotrippade Lennart uppe i Happaranda som med klös i rösten meddelar att ”jag ska minsann inte ha något jävla skit” för att sedan slänga på luren.
För det första Lennart så ville jag under inga sekunder i mitt liv tala med dig, utan med din kärring Liselotte som med viss tvekan är smartare än dig eftersom hon faktiskt gick och gifte sig med dig. För det andra skulle jag aldrig göra affärer med en 50 plusare lika intelligent som en cpskadad myra om jag nu hade ringt för att sälja strumpor till dina självständighetsförklarade fötter.

Vad är det som går och går, eller det går inte ens, och aldrig kommer till dörren?

s

s

s

s

s

s

s

s

s

s

s

s

svar: elin

Jag har börjat gå som en man. Som att jag hade något mellan benen så jag måste gå mer bredbent för att inte klämma det… Typ som en snopp. Lunkar lite mer än skrider fram som en flicka ska göra.
Jag har ingen snopp. Fast jag går som om jag hade en ibland.
Jag kanske är en man utan att man upptäckt det. Bara att jag har en extremt liten snopp som får kroppen att tro att jag är kvinna. Därav hormonella obalanser…Eller så håller jag på att förvandlas till en…Jag vill inte vara man.

Fast det skapar vissa frågetecken…
Hur som helst så är jag ändå häftig.

- Näääää titta vad söt hon är!
- Vem?
- Hon vid disken..
- va?
- Den lilla i röd tröja..
- ….jaha….. är det ett barn……jag trodde det var en efterbliven.

Det känns som att delta i någon form av kollektiv marsch där det råder masspsykos. Ungefär som att en sekt tagit makten utan att vi vet om det, och styr som om den lekte med oss i sin rara låtsatvärld, som manar till diciplinerat skurna led längs trappstången och manipulerar utan att märkas den mänskliga hjärnan att göra exakt som den vill. För oss en jävligt stor skara människor som bebor det som vi tror är en planet. För den en liten hop varelser som skapats att följa anvisningar på en tillverkad yta som vi för alltid slagits om. Likvärdig Hitler i en mer tillbakadragen skepnad.

Så känner jag när jag åker med 08:25 tåget på morgonen.

Jag tyckte att jag behöver skriva en ny cv på jobbet idag. Min nuvarande luktar inte framgång. Men det var så svårt. Jag skrev ner en lista på mina extraordinära egenskaper som jag tänkte använda som material. Jag kom fram till ganska många.
Mina egenskaper:
Jag kan spotta jättelångt
Jag kan göra ljud med magen
Jag kan kasta sten på töntiga utan att få dåligt samvete
Jag kan spela munjiga om jag vill
Jag kan leta
Jag kan röka ett löv
Jag kan blåsa en bubbla med saliv
Jag kan fisa och förneka det
Jag kan överdosera
Jag kan äta med tång och sax
Jag kan ljuga om att jag förstår något
Jag är inte ärlig för så kommer man längst
Jag kan smörja in mig själv på ryggen
Jag kan bajsa fem gånger om dagen om jag verkligen vill
Jag kan rapa ord
Jag kan fantisera att jag är Inspector Gadget
Jag kan imitera en indier
Jag kan blöda jättelätt
Jag kan rensa och stoppa upp killar med igelkottsfrisyr och sälja dem som en jakttrofé
Jag kan uttala gurgel R:et
Jag kan ha överseende med folk som inte är som jag
Jag kan inte ha överseende med folk som inte är jag
Jag slänger skräp på gatan för att de som städar ska ha nåt att göra
Jag kan göra en perfekt uppercut
Jag kan låta exakt som en katt som är rädd
Jag kan bryta av saker
Jag kan bara springa till tåget sen blir jag trött
Jag kan bajsa utan att stänka
Jag kan missbruka allt
Jag kan förlåta
Jag kan hämnas
Jag kan bli förlåten
Jag kan hämnas igen för att det är kul
Jag kan obemärkt komma från sist till först i kön
Jag kan ha sex med ögonen
Jag kan skratta, gråta, måla, hicka och torka golv samtidigt
Jag kan väsnas ljudlöst
Jag kan smyga våldsamt
Jag kan springa tyst
Jag kan ha torra ögon ibland
Jag kan kissa i ett hål
Jag kan psyka en fisk
Jag kan komma i tid om jag får nåt för det
Jag kan vara snyggare än de flesta om jag verkligen vill
Jag kan bilda en enmansring
Jag kan sporra med hot
Jag kan hota med en sporre
Jag kan äta när jag är mätt
Jag kan kräkas när jag är hungrig
Jag kan spilla utan att torka
Jag kan sortera nio gånger utan att det blir rätt en enda
Jag kan klaga på sånt som inte stör
Jag kan utföra sattyg
Jag kan be om ursäkt
Jag kan ta tillbaka en ursäkt
Jag kan be om ursäkt igen
Jag kan ta tillbaka den också
Jag kan klösa en katt
Jag kan piska ett lejon
Jag kan äta en sladd
Jag kan borsta tänderna med ett glas
Jag kan stryka med tummen
och jag kan döda en fluga genom att titta länge på den

Känns lite skrytigt att skicka in hela listan på nåt sätt.

Det är så skojigt på jobbet ibland. Speciellt skojigt är det när FinnLaina, dag ut och dag in, går och öppnar det förbannade fönstret. Förstår hon inte att det är kallt ute? Bara för att hon rultar runt i överflöd av kroppsfett så kan hon ju inte bara anta att jag har lika mycket. Bara för att hon är i klimakteriet så kan hon inte bara kräva att jag också ska vara det. Bara för att hon är finne så betyder det inte att jag är det.

   Men Laina kanske har rätt då hon bedömer hur mångavalkar man kan beräknas ha under tröjan. För det är ju liksom endast och enbart jag som sitter och skakar och flåsar och sätter på mig jacka och vantar för att slippa avlida innan passet är slut. Dessutom kantrade hon min glädje över att få sitta på en plats där solen för en gångs skull sken in på mig och min oblodscirkulerande kropp. 

Jag kunde plötsligt urskilja ett ljud. Eller, mer ett buller. Som när ett tåg är på väg långt långt borta. Jag kunde för mitt liv inte hitta någon vettig förklaring. Men det kom bara närmare och närmare. Det skälvde mer och mer under fötterna och jag tänkte att nu, nu dör jag av någonting jag inte vet bestämt vad det är, men det är nånting som vill mig illa. Strax efter skalvens mest våldsamma del så entrar Laina mitt synfält med sin jumper. I ögonvrån ser jag hur hon till sånger om hjärtan som krossas greppar persienvevan och täpper till den enda kopplingen till världen utanför. 
Varför gjorde du så, Laina?
Varför? 

Mamma och pappa säger att jag väsnas och tar i för mycket när jag rör mig. Rent allmänt. Eftersom dom alltid tjajar så mycket om allt så fräser jag alltid något elakt tillbaka. Men jag vet inte…dom kanske har rätt.
Jag slet just av en skåpslucka. 

Stället vi var på i lördags har inte ärats av min fantastiska närvaro på en väldigt lång tid tills igår. Det var en trevlig syssla. Dock var en stor del av besöket präglat av vrede som irriterade som ett stycke granris i stjärten. Stället hade fyllts med fula, svettiga fotbollsfantaster som med all säkerhet vigt sitt liv åt sporten. Typ som att ”utan fotboll är jag bara ett stycke luft som luktar fotsvamp”, men som de gömmer med Axe för att slippa erkänna det för sig själva.

Ett gäng på tjugo män i 20 årsåldern gästade till vår stora glädje den här platsen. Tjugo män med igelkottsfrisyrer, fult sittande kavajer och oförklarliga och asgroteskt fula tatueringar avbröt med jämna mellanrum vår konversation med könsord och machoattityd som man bara var tvungen att iaktta och lägga ner energi för att störa sig på. Det var absolut tvunget att genom öronbedövande utrop meddela människorna i andra delen av lokalen att man i sällskapet tyckte att ”Det där ska fan va rött kort domfittare”. 
Här var målet att till varje pris bevisa att man faktiskt har en snopp. ”ÖL, FOTBOLL Å BRUDAR VAFAAN” (highfive).
Grova skratt och öl som sprutade på de fina flickorna som satt så fint med benen i kors och pep ”åh neeej” eller ”wiiieee där satt den Zlatan” sipp sipp på drinken. ”VA I HELVETTE JÄVLA HORA STRAFF…STRAFF FÖR HELVETTE!!!” ölsvep och massiva rapar från igelkottarna. Säkert såna där onödigt livgivna huliganer som spatserar ut på seger eller förlorar- tåg efter matcher. Sådana kan lika gärna fajtas om vilken färg på kalsongerna som är tuffast.
Den lugnaste och minst störande killen i sällskapet hade flickvän. Jag grubblar fortfarande på varför han var den enda.
Vi åt och drack iallafall gratis den kvällen. Vi råkade missa biten där man lämnar över pengar till personalen. Förlåt…..

inte

Livet har börjat ta en tragisk vändning.
I själva verket har det nog varit ganska tragiskt sedan den 3 april, då mina planer för ”framtiden” plötsligt tog slut i och med att jag kom hem från den ”stora resan” som varenda jävel gör. Samma rutt. Samma länder. Samma syfte. Samma händelser kan jag tänka. Backpacka i Asien. Fan…det var nått nytt, kan jag höra hur alla säger när jag talar om det.
Tragiskt är det iallafall eftersom man i min ålder, eller, jag i min ålder, är förlamad ut i nagelspetsarna, totalt oförmögen att ta tag i det man under skoltiden briljerade med att man skulle göra när man tog studenten, fast det dagen trodde man inte på allvar någonsin skulle komma. 
Ork finns inte i mitt ordförråd och har inte gjort på väldigt jävla länge.
1,5 år sedan: ÅH kolla in det här jobbet det blir ju PERFEKT att ha för att spara ihop till resan..bara tills dess liksom !!!!Idag: Apatisk blick ut mot kontorslandskapet man en gång sa bara skulle bli en tillfällig syn.En gång blev jag erbjuden arbetarledartjänst. Jag kallar det hellre för chef. Hmmm, tänkte jag. Bättre betalt, mindre arbete..makt… äähh, nej tack.
Jag sitter hellre häääär…och petar på knapparna, som Ferdinand ungefär sa. Jag såg till och med lika lycklig ut.
Det enda som tänks är ”vilken dag är det? Hur många dagar kvar till helg?” Var ska vi i helgen? Vilka ska ut i helgen? Hur ska jag få ihop pengar till helgen?”
Hela veckans arbete gör jag för att på helgen kunna pimpla bort hjärnceller med vin, för att sedan återgå till samma tragiska procedur.
Så nu ska jag äta, dricka vin, gå ut, dansa, driva med folk, och glömma allt jag tänker på när det är ljust.